Lyssna, be och hjälpa – viktigt i påsk

Det finns människor som ropar efter löften de hoppas kan vara sanna. I denna berättelse är det en blind man. Mannen ropar inte efter Josefs son utan efter Davids, det innebär att han hade kännedom om de löften som fanns att Messias skulle komma från Davids ätt. Men mannen var blind, han såg inte Jesus men hörde människor omkring honom tala om att Jesus var i närheten.

Jag tänker att dessa männi­skor finns omkring oss idag också. Människor som söker, längtar och ropar efter något/någon som kan rädda dem – en Messias, som kan frälsa. Men många är likt mannen i berättelsen blinda, då behöver det finnas människor som berättar att Jesus finns, att han är nära dem. 

Men så finns de där som går främst, de som försöker tysta den blinda mannens rop. För visst är det så ibland – att vi tystar varandra. När ropen kanske kommer i form av ifrågasättanden eller tvivel. När ropen kläs i en annan dräkt än vad vi och vårt sammanhang är van vid, då ligger det nära till hands att rynka på ögonbrynen. 

Men Jesus lyssnade, uppmärksammade mannens rop. Tänk om vi som kristna kan inspireras av det, att lyssna istället för att tysta, att vara nyfikna och bjuda in. 

För Jesus gör just det – bjuder mannen nära, men han gör det genom att säga till andra att leda mannen till honom. Och jag tror Jesus ofta arbetar just så, ger oss uppdrag att bli ledare. Att leda människor till honom. 

Vi kan lyssna, be, gå med och vara hjälpande händer. Sen får Gud ta ansvar för inre och yttre helanden, öppnade vägar och ljus i mörkret.

Frida Nyberg

Sedan ställer Jesus den fråga som är oerhört befriande: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” Tänk om det är den viktigaste frågan att ställa när vi möter människor som längtar eller har behov. Vi behöver kanske inte ha en livsberättelse i 20 punkter eller ett färdigt räddningspaket, endast dessa enkla, inbjudande ord. 

Jag tror att rädslan för svaret ibland hindrar oss, att behovet ska gå utanför vår egen förmåga. Men då får vi gå till Josefs inställning. Josef som satt i fängelset när hans medfångar, bagaren och munskänken, fick två drömmar. På morgonen var de nedstämda eftersom de inte förstod vad dessa drömmar betydde. Då dristade sig Josef att säga: ”Att ge tydningen är Guds sak. Berätta för mig.” Josef var helt trygg med arbetsfördelning. Han kunde ta emot deras berättelse, men att tyda drömmar kunde bara Gud. 

Tänk om vi fick bli ännu mer frimodiga i att fråga människor vad vi kan göra för dem. Och när berättelserna, behoven och längtan kommer har vi trygg­heten att vi gör vårt, men Gud får ansvara för sitt. Vi kan lyssna, be, gå med och vara hjälpande händer. Sen får Gud ta ansvar för inre och yttre helanden, öppnade vägar och ljus i mörkret. 

En av de fascinerande sakerna med denna händelse är att den blinda mannen som var i behov, den som de andra såg som en belastning, blev en välsignelse. När han fick ett möte med Jesus öppnades hans ögon, men inte bara hans. Det står att han började lovsjunga, vilket spred sig, och plötsligt började allt folket prisa Gud. Han blev en lovsångsledare!

Hans ögon öppnades, men han fick också vara med att öppna ögonen på andra för Guds enorma godhet. 

I början av texten läser vi att Jesus var på väg mot Jerusalem för sin egen avrättning. Vi kan bara spekulera i vad som pågick i hans inre, den kamp han kämpade, mot rädslor och bävan. Men trots detta fortsatte han att älska, och göra det Gud hade ka­llat honom till: se och möta den enskilda människan. Det är en stor förebild för oss alla, oavsett vilka omständigheter vi är i, vad vi brottas med eller räds för. 

I alla säsonger i våra liv kan vi fortsätta att vara till och ta emot välsignelse i det enkla mötet med en annan människa. Kanske vi bara behöver fråga: ”Vad vill du attu jag ska göra för dig?” Och i det lita på att när vi gör vårt lilla, så gör Jesus det bara han kan – frälser!