Från bastun till dopgraven – evangeliet lever

Det var så roligt att åter besöka Klädesholmen, den yttersta utposten på vackra Tjörn. Vi kom rätt dag, kan man lugnt säga. Klarblå himmel. Strålande sol. Glittrande hav. Och alla de vitmålade husen som skapar en så ljus och tilltalande syn, inte minst för dem som närmar sig sjövägen.

Gudstjänsterna var ljuvligt berörande. Den varma och öppna atmosfären, kärleken som strömmade emot oss, gensvaret då vi gav enkla inbjudningar till förbön och överlåtelse. Och de vittnesbörd jag fick lyssna till vid kyrkkaffet var inte sämre. Bredvid mig vid bordet satt en man i trettioårsåldern. Han berättade att han kommit till tro i vintras. Efter många år präglade av missbruk och kriminalitet kom Jesus in i hans liv. Det han var med om kan bara beskrivas som ett under. Mörka krafter släppte greppet om honom. Omvändelsen var radikal och totalt livsförvandlande. Nu strålar han av glädje på ett sätt som inte kan lämna någon oberörd. 

Hur gick detta till? En man från den lilla missionsförsamlingen i Bleket – några hundra meter från Klädesholmen – satt i bastun när den nämnda personen klev in. Personligt, ödmjukt men frimodigt, ledd av Guds Ande, började han berätta om sin tro. Där skedde undret. Snabbt blev det ringar på vattnet. Inom några veckor hade ett tiotal personer tagit emot Jesus Kristus som frälsare. Jag kan bara ana glädjen och gripenheten bland missionshusets medlemmar när man fått ordna flera dophögtider på rad. Detta har lyft och inspirerat alla kristna på Tjörn. Det blåser härliga vårvindar.

Nu väntar Tidaholm. Precis invid torget ligger Pingstkyrkan. Ett strålande läge. Detta insåg Martin direkt när han tackade ja till att bli pastor. Han ställde ut bord och stol på trottoaren. Där läser han sin bibel, förbereder predikningar – och samtalar med alla som strömmar förbi. Han har, på flera sätt, fått kontakt med hela stan. Nu sjuder det av aktivitet i kyrkan. Inte så mycket ”interna” samlingar – allt syftar till att nå ut med evangeliet. Människor kommer till gudstjänsterna som man aldrig sett där förut. Och en efter en kommer till tro. Det här är en församling med hjärtat vänt utåt till dem som ännu inte är bekännande kristna. Och det är tydligt hur välgörande just detta är för den inre gemenskapen och sammanhållningen.

Nästa vecka reser vi till Jakobstad i Finland. Den svenskspråkiga missionskyrkan bestod för några år sedan av en liten grupp, de flesta äldre. Nu är läget helt förändrat. De måste hyra lokaler för att rymma alla, det gamla bönehuset har blivit för trångt. Det är framtidstro och äkta hängivenhet bland alla unga som funnit sitt andliga hem här. Pastorn verkar så lugn och trygg. Uthålligt har han stått kvar i sin tjänst, trogen kallelsen och visionen Gud gett honom. Jag känner på mig att helgens konferens, som kommer att samla mycket folk, blir något extra. Jag ber om en doft av helighet, djupt allvar, men också smittande glädje.

I Larsmo, någon mil därifrån, ligger Missionshemmet. En plats där många, många blivit upprättade, förvandlade och helade. Det arbetet hör samman med en väckelserörelse inom Lutherska kyrkan (likt EFS i Sverige). På måndag kväll har de ett särskilt möte för människor som tidigare suttit fast i missbruk, eller fortfarande gör det. Jag vet att lokalerna brukar vara överfyllda. Här pågår en stilla väckelse. Jag avslutar Finlandsresan med att predika och sjunga där.

En liten summering: Det är övertydligt att kyrkor som växer är evangeliserande och utåtriktade. Där möter man brinnande iver och äkta nöd för medmänniskors eviga väl. Där utmanas varje människa att personligt överlåta sitt liv till Jesus Kristus. Atmosfären är genomsyrad av kärlek, det är kraft och liv – inte bara teori. Sökande människor känner dragningskraft.