Jesu intåg i Jerusalem. För att lösas som åsnan i texten behöver vi välkomna svaghet som bärare av Jesus, skriver Maria Smeds utifrån berättelsen i Markus evangelium om hur Jesus kom till Jerusalem. Bilden visar passionsspelet i Oberammergau år 2000.Foto: Diether Endlicher/AP/TT
Vägledning. Jesus behöver oss i befintligt skick, säger Maria Smeds.
När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: »Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.« De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: »Vad gör ni? Tar ni åsnan?« Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: »Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!« Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.
Profetian i Sakarjas bok hade förutsagt ungåsnan som ett kännetecken. Den spelar en viktig roll i texten och är ett av flera tecken som man skulle känna igen Messias på. De som väntade kunde hitta Messias i Skrifterna. Där, i Guds ord, hittar vi fortfarande Jesus, där lär vi känna honom och även framtiden genom profetior som Guds folk fortfarande väntar sig se uppfyllda. Redan nu finns den framtiden men än så länge kan vi bara läsa om den. Precis som folkskaran i texten: de har länge läst om Messias och nu får de vara med om att profetian i Sakarja bok blir verklighet och hyllar i realtid den åsneburne kungen som det talas om i skriften.
Profetior är något naturligt i Guds rike och vi får vägledning, tröst, hopp och kraft för vandringen genom dem. Som Guds folk lever vi ständigt i uppfyllda profetiors verklighet. Jesus död och uppståndelse var länge en profetia, liksom den helige Andes ankomst till jorden som Hjälparen.
Hur ser en kyrka ut som är ett bräckligt lerkärl och som bär Jesus till vår tid i svaghetens kraft?
Maria Smeds, EFS-präst och sångerska
Åsnan var mitt i sin vardag när hon blev hämtad för att tas i bruk i befintligt skick. Det enda hon behövde göra var att följa med. Inte streta emot. Jag undrar om lärjungarna fick kämpa för att ta åsnan till Jesus? De är ju inte alltid lättförda, har man ju förstått. I alla fall når åsnan fram till Jesus och den spelar en betydande roll som ett tecken från skriftens profetior och som bärare av Jesus till folket där och då. Samma uppdrag pågår idag och liksom för åsnan handlar det om våra liv som pågår.
Nu är kyrkan i fastetiden och den vill få fungera som en tid för självrannsakan, äkthet och ärlighet. Inte för att vi ska skämmas utan för att sanningen om oss själva ska få befria oss. Göra nytta. Fastan kan få vara en tid av att lossa sånt som är bundet i våra liv.
– Tar ni åsnan? säger de förvånade som ser åsnan hämtas.
– Ja, Herren behöver den.
Behöver Herren något? Behöver han mig? Är inte Gud starkare än så? Att ha behov kan lätt se ut som en svaghet, men det är inte Guds synsätt. Behov är en tillgång och Herren är tydlig med sina behov som jag och du kan möta. Herren behöver att vi är vänner av sanningen, för den är en mötesplats med Gud, en landningsplats för Guds Ande. Var inte rädd för sanningen, den är en vän och Gud vet ju redan allt. Det jag inte kan tala sant om binder i någon mån. Men – när jag talar sant om mig själv kan Gud använda det. Min skuld och skam försvinner inte, men blir löst. Blir en tjänare. En bärare av Jesus. Som åsnan.
Jesus når oss ofta först när vi gett upp om att bli fria genom egna metoder. När alla egna försök till frihet, lycka och frid har provats. När vi har allt att vinna och lite att förlora. Där väntar Jesus på oss – han som kallas syndarens vän. När vi är redo att erkänna att vi har behov är vi också redo att bli lösta. Då först behöver vi en frälsare.
– Hosianna! ropar folket: ”Messias, fräls oss.”
Det ropar en människa som kommit till sitt eget slut. Vilken bundenhet i ditt och mitt liv får Jesus lösa för att sitta upp på och bäras på? Våra svagheter är beröringspunkten med varandra. Det vill Jesus använda. Kanske mer än våra styrkor egentligen. Jesus lyser genom våra sprickor och om vi väljer att tala sant om det som döljer sig bakom fasader blir det vi kallar svaghet en tillgång. Även en åsna som Jesus kan rida på. In i andras liv.
I fastan har Gud stämt möte med oss och vill lösa oss från självpålagda krav som tynger och fasader som vi lider bakom. Hjälpa oss att öppna upp för mer sanning om oss själva. Vi kan få vända om från barnet i oss som envist säger: ”kan själv, kan själv”, och istället sträcka upp händerna och ropa på Gud som till en förälder:
– Pappa, hjälp mig! Hosianna, Herre, fräls mig! Jag har försökt och jag kan inte själv. Lös mig, jag sitter fast i sånt jag trodde var viktigt men som visat sig vara tomt.
Då, när vi kommer till den hjälplösa platsen i våra inre har vi en mötesplats med kärleken själv. Först då kan Jesus bli verklig, kliva ut ur skriften och in i våra liv med oss innanför våra skal och börja räddningsinsatsen. Så vill Jesus bäras av sin kyrka idag. I spruckna lerkärl kan han bäras bäst. På dig och mig i befintligt skick, utan fasader. Många är förtvivlade i vår tid och tilliten till mänskligheten svajar. Många väntar och längtar efter hopp och framtidstro. Och Jesus längtar efter att få ge friden som bara han ger. Friden som trotsar svåra tider. Genom svaghet som får finnas, talas sant om, kommer kraft att leva de liv som pågår.
Jesus går vägen mot korset nu i påsktid och han är hundra procent fokuserad på att göra sin del i att uppfylla skriften, driven av kärlek. Idag får vi som Guds församling göra vår del i att uppfylla skriften fram till den dag då Jesus kommer åter. Hur ser en kyrka ut som är ett bräckligt lerkärl och som bär Jesus till vår tid i svaghetens kraft?
För att lösas som åsnan i texten behöver vi välkomna svaghet som bärare av Jesus. Både styrka och svagheter. Vi tillhör en Gud som har sår. De är godkända, så vi behöver inte dölja eller skämmas för dem. Jesus behöver oss i befintligt skick och i svagheten är Guds kraft störst.
