Väckelse bland unga –
men lyssnar vi?

Påsken låg bakom dem – de lärjungar till Jesus som vandrat med honom i tre år. Det mer än 1 500 år gamla judiska påskfirandet, till minne av Israels folks befrielse från 400 års slaveri i Egypten, hade nu fått en helt ny innebörd. Jesus, som de första lärjungarna följt under tre år i Israel, hade inte bara dött en brutal död på ett romerskt tortyrredskap. Han hade också lagts i en oanvänd grav. Men nu var denna grav tom, och han hade visat sig för sina vänner. De hade fått se såren på hans kropp och förstått att han sannerligen hade besegrat döden. Trots detta tvivlade många på att Jesus verkligen hade uppstått från döden.

De missmodiga och rädda efterföljarna till Jesus, som hade flytt och förnekat att de kände honom, hade efter denna påsk år 33 tagit vilken förföljelse och vilket straff som helst. De proklamerade att Jesus lever och att deras liv hade blivit förvandlat.

I modern tid, efter 70 års förtryck i kommunistvärlden, har oräkneliga skaror upplevt samma förföljelse. Deras politiska ledare har plågat och dödat miljoner av dem för att de kristna trodde på och följde den Gud som kommunistledarna hävdade inte existerade. Runt om i exempelvis den muslimska världen har vi under lång tid fått vittnesbörd om muslimer som mött en vitklädd ljusgestalt, vilken övertygat dem om att det var Jesus och att han lever.

Ännu en gång har den kristna kyrkans efterföljare lämnat den judiska påsken bakom sig. De står nu beredda att proklamera inte bara Jesu himmelsfärd, utan också den väntande pingsten som startade en präriebrand för 2 000 år sedan, runt om i världen.

Mitt i en tid som säger att kyrkan är död, söker sig stora skaror av ungdomar till konfirmandundervisning i kyrkorna och visar på andra sätt ett nyvaknat intresse för Jesus. I storstäder som Stockholm och Göteborg fylls platserna till sommarens konfirmationsläger på nolltid. På flera håll i landet märks nu ett tydligt trendbrott: allt fler ungdomar väljer att konfirmera sig, efter åratal av sjunkande intresse. Svenska kyrkan ser en vändning – inte bara i statistiken, utan i verkliga möten med unga som söker Jesus, tro och gemenskap.

Sverige är plötsligt inte längre världens mest sekulariserade land. En bitvis förvirrad vuxengeneration har svårt att förstå och förklara vad som sker. Men den här förändringen och bekännelsen att ”Gud inte längre är död” behöver vi respektfullt och varsamt ta emot, när dessa unga, ofta trevande och frågande, söker sig till kyrkor och kristna ledare. Materialismen, drogkulturen och andra bländverk har lämnat dem med en tomhet. Inte bara muslimer i förtryckande kulturer söker efter en djupare livsmening. Även ungdomar som tycker sig ha prövat allt utan att få sin livstörst släckt ställer sig liknande frågor: Hade inte livet något mer att ge?

Påskens vandrare från Jerusalem till Emmaus var först förblindade när Jesus gick upp vid deras sida. De var fortfarande i sorg och kunde inte riktigt tro att Jesus verkligen levde. Men när han undervisade dem i ett koncentrat på flera tusen års historia och följde med dem för att fira en kvällsmåltid, var deras gemensamma vittnesbörd: ”Sattes inte våra hjärtan i brand när han förklarade Skrifterna för oss?”

Detta är svallvågorna efter påskens mer än 3 000 år gamla firande, innan pingstdagens omskakande budskap startade en världsbrand. Löftet gäller än i dag: ”Det ska komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar ska profetera, era gamla män ska ha drömmar, era unga män se syner.”

Är vi öppna för att ta emot detta skeende?