Liberalerna går vilse i skoldebatten

Sociologen Max Weber menade att den moderna världen präglas av avförtrollning, Entzauberung. Det var hans sätt att beskriva hur religionens språk, sådant som talar om mening, helighet och förundran, trängs undan till förmån för det tekniska, mätbara och rationella. Webers analys var att utvecklingen följer av luthersk arbetsmoral och kapitalism, men det är också en utveckling som lämnar människan i ett existentiellt vakuum. 

Vi överger berättelserna om varför till förmån för kunskap om hur. En värld där allt kan mätas men mycket går förlorat.

Även om det finns positiva tecken är Sverige fortfarande ett av de mest avförtrollade samhällena i världen. Religion ses inte sällan som något irrationellt, den som tror förutsätts ha gjort avkall på sitt intellekt. Redan för över tio år sedan visade en studie från Göteborgs universitet att lärare och elever i svenska skolor ofta beskrev religion som något föråldrat och främmande. Ett tankesätt som fortfarande präglar inte bara undervisningen, utan också politiken.

Det är mot den bakgrunden Liberalernas förslag om att förbjuda konfessionella skolor bör förstås. I partiets korta pressmeddelande i veckan heter det: ”Skolan ska vara en plats för lek och kunskap – inte religion.” Det låter till synes rimligt. Men bakom formuleringen döljer sig en förenklad motsättning: som om religion och kunskap vore varandras motpoler. Det är en hållning som snarare avslöjar Liberalernas fördomar än bygger på fakta.

I dag finns ett drygt hundratal konfessionella skolor i Sverige, de flesta med kristen profil. Dessa skolor är i regel välfungerande, laglydiga och framförallt mycket populära. Många av dem, som Svenska kyrkans förskolor, fyller dessutom en viktig roll på landsbygden där alternativen är få eller ligger miltals bort. 

All pedagogisk verksamhet i skolan är redan reglerad, så också i friskolorna. Undervisningen ska enligt skollagen vara konfessionsfri, religiösa inslag får förekomma endast utanför schemalagd tid och måste vara frivilliga.

Till skillnad från vad man kan tro om man lyssnar på den politiska retoriken, visar forskningen att skolor med konfessionell huvudman inte utgör något större problem. Tvärtom. Timbro-rapporten Konfessionella skolor – samhällsproblem eller mänsklig rättighet? visar att dessa skolor ofta rymmer större kulturell mångfald än sina kommunala motsvarigheter. Många har elever från olika religiösa och etniska bakgrunder. Internationell forskning pekar i samma riktning: konfessionella skolor kan – rätt reglerade – vara broar snarare än murar.

Trots detta vill Liberalerna nu avveckla hela skolformen. Och eftersom det inte finns några systematiska problem att peka på, blir det svårt att förstå varför. Jo, det är begripligt att muslimska extremmiljöer väckt oro. Skolor som Römosseskolorna, Al-Azharskolan och Framstegsskolan har med rätta stängts av Skolinspektionen, efter varningar från Säkerhetspolisen och tydliga regelbrott. Men dessa fall har varit avgränsade och myndigheterna har agerat resolut. 

I dag återstår endast en friskola med muslimsk konfessionell inriktning. Några friskolor med kristen huvudman har aldrig stängts. Ändå tycks Liberalerna använda just de tidigare islamistiska avarterna som underförstått argument för att avveckla även de skolor som fungerar. I stället för att stärka tillsyn och kontroll där problem kanske finns, vill man stänga dörren för alla. 

Alltså inte för vad de gör, utan för vad de är.

Det är här symbolpolitiken får eget liv. Det är inte verkligheten, utan bilden av religion som något hotfullt, som sätter agendan. Det är också ett uttryck för vad Weber kallade den byråkratiska rationalitetens herravälde, där allt ska styras, kontrolleras, standardiseras. I en sådan ordning blir utbildning en fråga om effektivitet och måluppfyllelse, inte om bildning. Då reduceras skolan till ett leveranssystem, där det avgörande är vad som mäts – inte vad som mognar.

Men utbildning är något annat, en plats för mognad, eftertanke och orientering i tillvaron. Bildning handlar inte om att utbildas till något, utan om att formas till någon. Det är att förstå både sig själv och världen – inte bara som den är, utan som den skulle kunna vara. 

John Williams romanfigur William Stoner i boken Stoner (Natur & Kultur) levde ett liv i akademins tjänst, där bildning var ett egenvärde – inte ett medel. Det är en vision om livet som inte låter sig mätas och just därför riskerar vi att glömma vad den är värd. Men det är också därför den måste försvaras. För när utbildning i Liberalernas värld reduceras till ett verktyg för arbetsmarknaden, och friskolor som förmedlar livshållning och mening framställs som problem, då förlorar vi mer än ett alternativ. Vi förlorar skolans själ. 

Att stänga konfessionella skolor i namn av principer som saknar stöd i både forskning och verklighet är inte ett försvar för kunskapen, det blir ett angrepp på bildningen. Det är faktiskt svårt att tänka sig något mindre liberalt än det.