Historien upprepar sig: Sådant ledarskap skapar splittring

Hur doftar en toxisk ledarkultur? Och vilka är tecknen på ett någorlunda friskt ledarskap? En urgammal historia kanske kan hjälpa oss en bit på vägen. 

Kung Rehabeam har tagit över efter sin pappa Salomo, och residerar nu i palatset i Jerusalem. Pappa har låtit bygga templet, detta ståtliga byggnadsverk, omtalat i hela Mellanöstern. Och farfar David var giganten, titanen i Israels stolta historia. Vi kan ana trycket över axlarna. 

Nu blir Rehabeam uppvaktad av folket. De har slitit under Salomo för att färdigställa templet, och ber kungen om lindring: ”Din far gjorde vårt ok tungt. Lätta nu vår arbetsbörda, det tunga ok din far lade på oss, så skall vi tjäna dig.”

Kungen resonerar först med sina äldre rådgivare, som råder honom att gå folket till mötes: ”Om du visar barmhärtighet nu kommer de aldrig att överge dig.” Sedan vänder han sig till sina unga rådgivare, männen som vuxit upp med honom och som lekt i pappa Salomos palats, och deras råd dryper av testosteron och uppblåst machokultur: ”Dubbla bördan! Skruva åt och öka trycket till max. Det är enda sättet att få folket att lyda dig.” De unga rådgivarna vattnar på kung Rehabeams osäkerhet och svaga inre kärna, och de får honom dit de vill. Han gör som de säger, och detta blir slutet för det enade Israel. Så småningom går landet i två delar. 

De äldre rådgivarna verkar förstå kraften i att gå folket till mötes. Utan en inre kärna av identitet och stadga vore det inte möjligt att säga det de säger. Det avspända ledarskapet måste orka med det mått av osäkerhet som alltid följer på lättade restriktioner och visat förtroende. 

Men det är de unga ledarnas svar som göder Rehabeams ego. Ett ledarskap som andas beslutsamhet, tuffa tag och spända, svällande muskler måste väl vara bättre? (Den osäkre ledaren uppfattar instinktivt tryggheten, avspändheten och generositeten spegelvänt, som om det uttryckte något svagt.) 

En ledarkultur som föraktar svaghet kommer snart att förakta människor. En raljant ton över människors kamp och tuffa villkor kommer förr eller senare att sippra igenom också i mötet med de människor man är satt att tjäna. Imperierna och dess tyranner är tämligen fantasilösa, och historien upprepar sig gång på gång. ”Var inte dum, och var inte svag!” skriver Donald Trump på sin egen plattform Truth Social när världens ekonomier och USA:s pensionssparare kippar efter andan. Svagheten, den utsatte, den hjälpbehövande föraktas än en gång, och frukten känns igen. Under sådant ledarskap delas folket. 

Nu är vi i stilla veckan, och en annan ledare träder in på scenen. Han säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag ska skänka er vila. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Frihet kännetecknar Jesu ledarskap. I hans närhet lättar bördan, och där får den svage kraft. I övre salen firar Jesus och lärjungarna påskmåltid, och det står att Jesus förstod att Fadern hade lagt allt i hans händer. En sådan insikt gör ofta dåliga saker med oss människor. I Jesu fall fick det honom att knyta en handduk om höften och tvätta fötter. 

En fråga att ställa sig i tider av galenskap där bullriga män söker leda med hjälp av fruktan, förakt och hot är: Var finner jag ett ledarskap som påminner om Jesus?