Christer Dahlberg:
”Bön är att vila i Guds famn”

Hur ber vi? Varför ber vi, och vad är ett sunt böneliv? Hur hanterar vi det vi möter i livet genom bön? Enligt en undersökning från SOM-institutet ber 35 procent av alla svenskar till Gud, 11 procent av dem varje vecka. Det är ungefär lika många som också säger sig tro på Gud, enligt SST-rapporten ”Ett mångreligiöst Sverige i förändring”, som kom 2020. 

Under senare år har bönenätverk och böneinitiativ vuxit fram över hela Sverige, framför allt lokalt men också regionalt och nationellt. En bönekonferens för ungdomar och unga vuxna i januari i år, anordnad av bland andra bönenätverken Sverigbönen och Nationell bön, blev så fulltecknad att människor stod i kö för att få vara med. 

Bönen växer i en orolig tid

Andra böneinitiativ väcker också stort intresse, inte minst under fastan inför påsken. Exempelvis har Equmeniakyrkan dagliga andakter utifrån Psaltaren – där det ofta handlar om böner riktade till Gud. Nämnas bör också Sverigebönens inbjudan till Nationell bönedag den 6 juni, på Sveriges nationaldag – då lokala initiativ tas över hela Sverige.

Men kanske har bönen aldrig känts mer angelägen än nu, dels genom världspolitiskt oroliga tider, dels det allt större intresset för kristen tro bland unga och dels när omvälvningar sker i svensk kristenhet. 

”Att väcka liv i bönen”

Hemmets Vän kontaktade Christer Dahlberg, till vardags väktare i Kungsängen men också böneledare inom Sverigebönen och förkunnare, för att samtala om bön. Han talar om att väcka liv i bönen och citerar bland annat Jesaja 42:3: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten.

– Vi behöver komma in i trons vila även när det gäller bön, säger han.

– Ibland är bön att bulta och ropa, men ibland vill Herren stilla våra själar så att vi bara får vila i hans famn.

Christer berättar hur han växte upp i Trollhättan som yngst av fyra syskon – han har tre äldre systrar. När han var två år blev hans mamma frälst, vilket präglade hans liv. Hans mor tog med honom på bönemöten och när hon fick be för sjuka släktingar på sjukhuset, och redan som femåring hade han en levande relation till Gud. 

– Min mamma har verkligen varit en stor inspiration för mig och jag är tacksam för henne och alla andra som gått före på bönens område.

– När jag var tio år blev jag andedöpt på ett läger utanför Borås. Alla grabbarna i mitt rum blev andedöpta och vi låg och grät efteråt. Det är inte så vanligt bland pojkar i tioårsåldern! Det ligger på mitt hjärta att barn och unga ska få ett personligt möte med Jesu kärlek, berättar han.

En annan förebild han nämner är böneledaren och förkunnaren Kjell Sjöberg, vars böcker han upptäckte i unga år. 

– Där såddes nog ett frö till de böneresor som jag själv har lett genom åren, både i Sverige och i Israel, berättar Christer. 

Profetiska tecken

Han berättar hur han började engagera sig i Stockholms bönehus 2010 och därefter kom i kontakt med Sverigebönen. 

– 2013 ledde jag en resa till Israel med Stockholms bönehus som blev väldigt speciell. Vi hade en fantastisk resa till Israel som vi avslutade med några dagar i Tel Aviv. Det var ett ganska trött gäng, men jag ville visa Jaffa där Petrus såg sin syn som det talas om i Apostlagärningarna 10. 

– Någon tyckte att vi kunde stanna hemma, och jag svarade: ”Nej, vi ska se ett genombrott när det gäller det profetiska.” Varför jag sade så vet jag inte. Men när vi kom ner till strandpromenaden och platsen för Simon Garvarens hus pekade någon ut molnen på himlen för oss. Och de var formade som en karta över Norden. 

– Jag såg Vänern och området söder om Vänern där jag växte upp. En norsk kille såg den norska kusten och Volda där han var uppvuxen. Jag tror att Herren visade oss detta för att han vill göra något i Norden.

– På senare år har jag fått tro för ett andligt skeende i Sverige och Norden och på mina böneresor jag har fått ta del av andliga skeende i historien och som pågår just nu, fortsätter Christer Dahlberg.

Uthållig bön bar frukt

Han talar om det andliga skeendet i värmländska Molkom, där trettiotalet blivit frälsta – många av dem med new age-bakgrund, – och bönekvinnorna i Equmeniakyrkan som vägrade ge upp när pingstförsamlingen lades ner och de kristna på orten blev allt färre.

– De samlades i ett litet rum för att ropa till Gud om väckelse i bygden. Ingen av kvinnorna fick uppleva detta. De beordrades till härligheten utan att ha sett bönesvaren de så intensivt ropat om. Men ett par år efter att den sista av kvinnorna dött började saker att hända.

– På väggen i bönerummet står: ”Om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?” Det kan verka så mörkt och hopplöst ibland, men det finns en Gud som hör alla våra böner och med honom på vår sida kan allt hända, fortsätter han och tar andra exempel från olika platser runt om i Sverige. Han talar även om välkända Marjas bönealtare i skogarna utanför Ed i Dalsland, vilket sonen Viktor upptäckte efter hennes död 1916.

Bönealtare som förändrar liv

– När problemen hopade sig tog hon en sten från gården och vandrade upp på berget. Där lämnade hon sin börda till Gud och hämtade styrka i ensamheten med Gud. Marjas och många andras böner banade väg för en väckelse som drog fram i Dalsland under förra sekelskiftet. 

– Jag är tacksam för dem som gått före och ber att Herren ska resa upp bönealtare över hela vårt land så att väckelsen kan komma och förvandla Sverige. 

– När vi ser hur mycket Jesus älskar oss och vågar tro på den kärleken, då väcker Anden ett gensvar inom oss och vi kan leva mättade av Guds närvaro varje dag, äta vid Faderns bord och då kommer det också flöda över till andra.

När Christer Dahlberg talar om hur han ber talar han både om den personliga bönen och att be utifrån ordet. Han talar också om ”Eremos Topos” – grekiska för enslig plats. 

– Det är Jesu mönster i livet, att han hela tiden drog sig undan i bön och sedan sträckte han sig ut till människor. Det var Bengt Berggren hos Shalom över Israel som visade mig den fysiska platsen i Israel första gången. 

Enslig böneplats

– Evangelisterna skriver att Jesus gick till en enslig plats och upp på berget för att be. Det är samma ord, de använder – Eremos Topos. Det var ofta ödsliga platser med stenblock som inte kunde användas för odling. Dit kunde Jesus dra sig undan. Här ligger också Saligprisningarnas berg. Det var fantastiskt starkt att få uppleva detta och få komma till den här platsen.

– Tänk när han kom till Kapernaum. Först predikade han i synagogan och de blev berörda när de hörde att Jesus predikade med auktoritet och inte som de skriftlärda. Sedan botade han sjuka och drev ut onda andar till sent på kvällen. 

– Sedan står det i Markus evangelium 1, att tidigt nästa morgon är han borta, och då har han gått till en enslig plats för att be. Han drog sig ofta undan för att be, vid vissa tillfällen bad han med lärjungarna men oftast bad han faktiskt ensam.

– Det var grunden i hans liv, bönegemenskapen med Fadern och att han utifrån det går ut och predikar.

Har du själv en sådan böneplats?

– Ja, men det är lite olika. Delvis i mitt hem, jag lever själv och kan dra mig undan i mitt hem. Men jag gör också aktiva val: jag går också ut på bönepromenader. Det hjälper mig, inte minst på eftermiddagen för att komma i gång med bönen. 

En vardag fylld av bön

Vi kommer in på det här med regelbundenhet – att utveckla en vana att ta tid för bönen och Bibeln.

– Jag tror på att ta korta tillfällen i vardagen, vi kan be när vi väntar i bilköer eller när vi är på jobbet. Men jag tror också att vi behöver ta de här aktiva valen att dra oss undan. Det kan ta ett tag att utveckla en vana, men efter ett tag kommer man lättare in i det. Där hjälper den helige Ande oss, det är inget vi gör i egen kraft.

Gensvar på Guds kärlek

– Anden hjälper oss i vår svaghet, vi får säga till Gud när vi har svårt att komma in i bön: Hjälp mig! Ibland har jag varit så jättetrött att jag fått säga till Gud: Herre, nu får du ge mig kraft så jag orkar be. Då känner jag att kraften kommer, eller också får jag bara vila i hans famn, erkänna att idag orkar jag inte be.

– Men ju mer vi ser Guds kärlek desto mer kommer också bönen naturligt som ett gensvar. Annars blir bönen lätt en metod, men Gud vill åt våra hjärtan. Det står i Bibeln att han vill komma med glädje i sitt bönehus. Det finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus, avslutar han.