”Något” ledde henne till kyrkan

För en tid sedan fick jag förmånen att tala på en kvinnofrukost i en av Göteborgs kyrkor. De som anordnade frukosten berättade att det var många av de anmälda som var okända för dem. Jag blir alltid glad när det inte bara kommer ”kyrkvana” till våra samlingar, även om jag gärna också talar till kristna syskon. 

En god stund innan samlingen skulle börja kom två kvinnor fram till mig. De bodde i närheten och hade sett att kyrkan annonserade om kvinnofrukosten. De beskrev att rubriken, som handlade om ”hopp”, hade lockat dem att komma. De berättade om den oro de kände över världsläget och hur de våndades över sina barns och barnbarns framtid. Vi var överens om att hoppet är livsnödvändigt.

Jag tänker på ordet ”hopp” när jag ser en tussilago vid dikeskanten. Dess gula färg på den grå dikesrenen ger mig hopp om att våren är på ingång. Likaså björkarna, när de börjar skifta i lila av sina bristningsfärdiga knoppar. Snart slår bladen ut och det kommer att grönska i dal och äng, som vi sjunger i psalmen.

Hoppet gör något med oss när det sipprar in, till skillnad från hopplösheten. Hoppet gör att det reser sig en framtidstro inom oss, trots att situationen kanske ser likadan ut. Hopplösheten suger musten ur oss. Hoppet är som ett ankare i stormen. Det kan fortfarande vara obehagligt att befinna sig i en kraftig storm, men ändå möjligt att stå ut med den, då man är förankrad. Hoppet är inte bara en önskan eller en förhoppning, utan en vetskap som är som balsam för själen.

Jag frågade en vän hur hon ville beskriva det viktiga ordet. Hon utbrast att det är som syre i blodet. Att ha brist på syre ger oss en rad olika symtom. Låg syresättning gör att vi tappar kraft. Hoppet är nödvändigt i våra liv.

När vi talar om ett ställföreträdande hopp, handlar det om att dela med sig av sitt hopp till någon som för tillfället saknar den varan. Någon hoppas i mitt ställe, och det ger mig kraft. En annan gång är det jag som hoppas för någon som saknar framtidstro. De som känner mig vet att jag brukar tala om att ”gå armkrok”. Ibland får jag gå armkrok med någon som är uppgiven, och vice versa. Att säga att det finns hopp i en situation är ovärderligt.

Nu återkommer jag till kvinnofrukosten ett slag. Det var så fint att få stå och tala till ett sextiotal kvinnor som lyssnade koncentrerat. Jag såg en kvinna som log glatt under föreläsningens gång. När hon kom fram efter samlingen för att köpa min bok, frågade jag om vi mötts vid något annat tillfälle.

– Nej, vi har inte träffats tidigare, sa hon med ett leende.

Senare på eftermiddagen, när jag kom hem, fick jag ett meddelande från henne på min telefon.

Hon beskrev att hon inte var troende eller gick i kyrkan, men att ”något” hade fört henne till kvinnofrukosten. Hon tackade för att hon hade fått hopp och nu tänkte hon läsa min bok. Jag tror inte att hon kommer att vara den enda som blir förd till kyrkan. Det kommer fler!

Vi har nyligen firat påsk och följt Jesu verk på korset. Det är Han som är hoppet i våra liv. Han vill leda oss att dela med oss till människor som längtar.

Paulus beskriver Jesus Kristus som ”vårt hopp” (Första Timoteusbrevet 1:1) och ”det välsignade hoppet” (Titusbrevet 2:13). Vårt hopp kan ebba ut, men Jesus Kristus lever!