Hur bygger pingströrelsen en trygg miljö för kvinnor?

Arbetsrättstvisten mellan en tidigare ledare inom pingströrelsen och Västerås Pingstförsamling avslutades förra veckan i Västmanlands tingsrätt. Under rättegången har allmänheten kunnat ta del av två kvinnors vittnesmål. 

Mot denna bakgrund finns det skäl för pingströrelsen att självkritiskt analysera hur man brustit i styrning och vilket ansvar man har framåt för att skapa trygga miljöer för kvinnor i sina församlingar.

När vittnesmål av det här slaget blir offentliga, hörs ofta invändningar inom frikyrkligheten: att det handlar om ord mot ord, att det saknas belägg för det som påstås, att båda parter bär ansvar eller att kvinnorna kanske samtyckt. Därför är det viktigt att skapa sig en större bild innan man drar slutsatser. Den tidigare pastorn har själv medgett att han haft relationer som enligt hans egna ord ”gått för långt”. Det rättsliga målet handlar inte heller om kvinnorna i sak, utan enbart om arbetsgivarens rätt att avsluta en anställning. I två fall har polisanmälningar gjorts, varav den ena ledde till delgivning. Förundersökningarna har lagts ner i brist på bevis. Det här är inte ovanligt. Statistik från Brottsförebyggande rådet visar att endast fem av hundra våldtäktsanmälningar lett till fällande dom de senaste åren, trots att vi har en samtyckeslag sedan 2018.

Utifrån detta kan man konstatera att kvinnorna inte har något att vinna på att vittna. Det finns inga skadeståndsanspråk eftersom tvisten inte handlar om dem.

En återkommande invändning i sammanhang som detta är: Varför sa kvinnorna inte ifrån? Varför avbröt de inte kontakten? Här är det relevant att lyfta fram vad forskning inom psykologi och trauma visar: när människor utsätts för hot eller övergrepp reagerar de inte alltid genom att fly eller slå tillbaka. I stället inträder ofta en form av förlamning – något som inom traumaforskningen kallas för ”freeze” och är lika biologiskt betingat som kamp eller flykt. I de berättelser som kommit fram finns exempel där kvinnorna beskrivit hur de blivit paralyserade.

Vi vet också, inte minst efter Knutby-fallet, hur psykologiska normaliseringsprocesser fungerar: hur gränser successivt förskjuts och hur det blir allt svårare att reagera, särskilt om det finns en maktobalans i relationen. En av kvinnorna vittnade om att hon inte vågade säga ifrån eftersom hon visste att konsekvenserna skulle bli värre dagen därpå.

Det här väcker förstås frågor. Hur kunde detta pågå så länge utan att någon slog larm? Varför anmäldes inte de olämpliga närmandena tidigare? Det som framkommit, särskilt i samband med tvisten i tingsrätten, har gett en bild av strukturella brister i hur styrning och ansvar är organiserat inom delar av pingströrelsen. Det saknas alltjämt anonyma och offentliga visselblåsarfunktioner inom samfundet. Det har också funnits en otydlighet kring HR-funktionens roll och mandat i flera led. 

I hanteringen av den arbetsplatsutredning som gjordes har det varit svårt att särskilja vad som är olämpligt eller vilka konsekvenser olika typer av överträdelser kan och bör få. Samtidigt verkar det saknas en tydlig uppförandekod för pastorer, vilket gör det svårt att agera när gränser överskrids och ansvar måste utkrävas. Utan den typ av ram som en uppförandekod skulle ge, blir det upp till individer att själva avgöra var gränsen går – så länge agerandet inte är olagligt. Det har också framkommit att tydliga processer för att hantera personalärenden saknats, något som tycks ha bidragit till felsteg i själva uppsägningen – och till den rättsprocess vi nu sett.

Två avgörande frågor återstår nu för pingströrelsen att ta ställning till. Den första handlar om församlingsmedlemmarnas ansvar: Hur ska man bemöta de kvinnor som berättat om sina upplevelser? Och hur ska man i framtiden agera när kvinnor – eller män – i församlingen berättar om övergrepp? När situationen först blev känd fylldes kommentarsfälten i sociala medier med inlägg där kvinnorna utmålades som bärare av ”jezebels ande”, medan pastorn ifråga visades omsorg och stöd av röster som menade att detta var ett angrepp från ondskan själv. Är det här representativt för en bredare förklaringsmodell som medlemmarna inom Pingst står bakom? Och om inte – hur tydligt uttrycks det från gräsrötterna?

Den andra frågan riktar sig till rörelsens ledning. Hur ska man säkerställa att det etableras styrmodeller och tillförlitliga processer för att fånga upp övergrepp och oegentligheter i framtiden? Det är avgörande inte bara för kvinnors trygghet, utan också för att föräldrar ska kunna känna sig trygga med att skicka sina döttrar till pingströrelsens verksamheter. 

De steg som nu tas från pingströrelsens ledning väcker frågor. Till den förtroendenämnd som föreslås till rådslaget ska endast föreståndaren och verksamhetsledaren för Pingst Församling kunna anmäla. Är det verkligen en lämplig ordning givet vad som just framkommit? Och hur kommer det sig att så mycket fokus, än en gång, läggs på helande och upprättelse av pastorn som utretts – och inte på offren?