Marcus Pollack: Ja, vi måste tala öppet om makt och strukturer

Så har också kvinnorna i Alm-tvisten fått komma till tals. Efter arton månader av viskningar i korridorer och spekulation i kommentarsfält gav de i tingsrätten sina versioner. Vittnesmålen var starka. De handlade om förvirring, skuld, tystnad. Om makt som inte alltid syns men känns. Om outtalad andlig auktoritet, emotionell press och om hur gränser kan suddas ut – just där de borde vara som tydligast.

Berättelserna visar hur komplex makt kan vara i kyrkliga miljöer. Och i rättssalen blev det tydligt att de kommer i ett sammanhang där män sedan begynnelsen varit normen för pastorer.

Att kvinnornas röster hörs först nu säger något om hur starkt kulturen signalerat att det är säkrast att tiga. Att ändå träda fram kräver ett stort mått av mod givet den uppenbara risken att förlora relationer, rykte och församlingen som social gemenskap. För det är vanligen kvinnan och inte mannen som förväntas hantera konsekvenserna när moraliska gränser överträds. Inte bara rent praktiskt, utan också i det känslomässiga efterskalvet: skammen, rädslan att inte bli trodd eller reducerad till någon som ”bara vill förstöra”.

Men skam och rädsla förlorar sitt grepp när de blir synliga. Skam lever på tystnad. På att det inte sägs högt. På att det hålls inom väggar, i hjärtat, i kroppen. Därför är det en motståndshandling att faktiskt berätta. Inte för att vinna, utan för att återta något: Ett slags värdighet, ett utrymme, en röst.

Makt i en församling är inte bara formell. Den är samtidigt andlig och personlig. När en ledare inleder en relation med någon i beroendeställning är därför frågan om ömsesidighet långt ifrån självklar. Vad händer om man säger nej? Förlorar man jobbet? Gemenskapen? Och vad innebär ett ja? Var det fritt valt – eller förväntat?

Det var dessa frågor #MeToo satte ljuset på för några år sedan. Efter rättegången i Västerås måste frikyrkan våga ha det samtalet igen, men med betydligt större allvar. Om inte finns risk att fler fall slutar i rättsprocesser. 

Vanligen inser pastorn själv när det inte går längre. Man hittar en lösning. Några månadslöner, ett avslut, ett gemensamt försök att rädda det som räddas kan. Men i Västerås nådde man inte dit. Den tidigare föreståndaren ansåg inte att han borde lämna varpå frågan hamnade i domstol: Har en församling rätt att säga upp en anställd om förtroendet är borta?

Det rätten nu ska avgöra går inte att copy-paste:a på framtida fall. Varje situation är unik. Men domen kommer ge riktlinjer för hur församlingar juridiskt ska förstå en pastors anställning och position.

Redan innan domen meddelats är det tydligt att pingströrelsen behöver överväga skrivna uppförandekoder. Andra delar av civilsamhället har sedan länge insett värdet av tydliga riktlinjer. Inte som tomma markeringar, utan som ett verktyg för att skapa trygghet när gränser prövas. Sådana dokument kan kännas främmande i en församlingsrörelse med en stark tilltro till att människor vet hur man beter sig. Men uppenbarligen vet man inte alltid det.

Oavsett utslaget om två veckor måste rättegången bli en vändpunkt. Pingströrelsen behöver inse att man inte är immun mot det som utspelats i tingsrätten i Västerås. Församlingen är en plats för nåd, ja. Men också för ansvar. Och just nu är det inte nåden som prövas. Det är viljan att förstå makt och skapa bättre strukturer.