Pandemin var bara början – nu lever vi i en annan värld

Det är fem år sedan pandemin blev något mer personligt för min del. Det var inget jag anade i förväg, när en släkting skulle fira födelsedag och bjöd in till storkalas var det självklart att vi alla skulle med. De som stannade hemma var de allra äldsta och de som på något sätt uppfattades som extra känsliga. 

Visst hörde vi när vi varnades för att mötas i större grupper. ”Men inga kramar när vi ses”, sade vi, och tänkte att så illa kunde det väl inte vara – det var ändå bara ett par läkare på Sahlgrenska i Göteborg som låg inlagda än så länge.

Och det var en jättetrevlig fest med kanonsalut, skotska danser och många tal. De där kramarna, ja, det var en del av oss som inte kunde låta bli – det var ju så länge sedan vi sågs. ”Ojdå, vi skulle ju inte kramas”, sade vi när det redan hade hänt. ”Men det är nog inte så farligt”, fortsatte någon. 

Jag bodde hos min släkting, och på natten insjuknade hans hustru. Hon hade visserligen inte mött de nämnda läkarna på sjukhuset där hon arbetade, men däremot en kollega som jobbade med dessa. Någon dag senare fick hon reda på att kollegan också hade blivit sjuk. 

Närmare 20 personer som hade varit med på den ödesdigra festkvällen insjuknade i corona inom en vecka, däribland jag som under en hel månad knappt orkade ta mig ur sängen. Jag kämpade med känningar efter covid under åtta, nio månader efteråt. 

Nej, ingen av oss avled som väl var, men det var dramatiska veckor och månader under 2020. Och mellan mars 2020 och februari 2021 avled 13 844 personer i sviterna av covid-19 i Sverige. Under samma period krävde 38 949 personer sjukhusvård på grund av viruset. Jag har vänner som fortfarande kämpar med långtidscovid eller sviter efter sjukdomen och som drabbades hårt, betydligt hårdare än det jag råkade ut för.

Ett minne jag har var en ljuvlig vårutflykt som jag och släktingen med hustru gjorde i slutet av maj till en fågelsjö. Häggen blommade och luften var frisk, vi hade matsäckskorgen med oss tidigt på morgonen och hittade en husvägg med utsikt över fågellivet. 

Det var ett fantastiskt väder, men all den där blomsterprakten – jag kände inga dofter överhuvudtaget, inte ens den starka häggdoften. Och även om vi hade riktigt god mat med oss kände jag nästan inga smaker – det enda som smakade var apelsiner av någon anledning, även om de inte riktigt smakade som vanligt. 

Nu, fem år senare, känns det som om världen och världsläget vridit sig minst ett kvarts varv sedan dess. Som om vi inte längre har samma stjärnor över våra huvuden. Det som började med en pandemi fortsatte med energikris, krig i Europa, i Israel och i Afrika, politiska spänningar liksom demokratisk, ekonomisk och även andlig oro. 

Vi lever idag i en annan värld, det blir allt snävare och allt går snabbare. Sådant vi inte accepterade för fem år sedan är plötsligt sådant man talar om idag. Som någon sade: Det märks att kärleken kallnar. 

Nej, det är inte första gången det händer vår värld. Men den bön som Kjell Larsson, Svenska Alliansmissionen bad för fem år sedan är lika aktuell idag: ”Herre, förbarma dig över vårt land och vår värld. Tack att du som håller hela världen i din hand också har makt och kraft att läka …” Mitt hopp är till den Allsmäktige, som det står i Psaltaren 23:4: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.” 

Jag är tacksam att vi har någonstans att rikta vår bön. I honom har vi både framtid och hopp. Han är verkligen någon att räkna med, även när allt ser annorlunda ut.