Att strida eller försonas?

Jag stod själv och såg hur två ledare i en församling gick sida vid sida för att äta av samma bröd och dricka ur samma bägare vid dukat nattvardsbord. En timme senare var jag middagsgäst hos den ene av dem. Vi hann inte ens be bordsbön förrän han började misskreditera och anklaga sin broder. Det kändes så sorgligt och skrämmande. Så djupt ovärdigt. Missmodig och nedstämd lämnade jag matbordet så fort som möjligt. Inom mig fanns bibelordet jag talat över i gudstjänsten – nämligen att vi ska ”stå i försoningens tjänst”.

Ska oförsonlighet och delade meningar till och med driva oss att väcka åtal, dra varandra inför rätta? En sådan utveckling önskar jag inte. Vi har en förebild, Jesus Kristus. När falska anklagelser och smädelser haglade över honom öppnade han inte sin mun. ”Kristus led i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår ... När han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot, utan han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist ...”

Jag tänker på en av mina stora förebilder. En dynamisk evangelist med initiativkraft och härlig entreprenöranda. Plötsligt var det några som ville skada honom. Rykten spreds som till sist hamnade på kvällstidningarnas löpsedlar. Beskyllningar – utan några verkliga bevis. Landets mest kända journalister tryckte på att han måste försvara sig, ta strid. Förkrossad reste han till en gammal, sedan länge pensionerad, pastor i ett av våra grannländer. ”Vad ska jag göra?”var frågan han brottades med. Då sa den gamle, vithårige själavårdaren: ”Väljer du att strida, då får du strida. Väljer du att lägga ner dina vapen, tvingar du någon annan att strida för dig.” Med andra ord; låt Herren, den rättfärdige domaren, ta hand om detta. Jag vet vem som blev vinnare den gången. Det var han som på knä bad om förlåtelse för dem som ville smutskasta och förstöra hans liv. Det var också han som predikade med sådan oerhörd känsla om till exempel Josef, som led tyst och tåligt för att kunna bli en välsignelse för sina lögnaktiga och hatiska bröder ...

Men måste vi inte reda ut det som blivit fel? Är det inte viktigt att sanningen kommer fram? Absolut. Något som ofta förstört äkta och djup församlingsgemenskap är benägenheten att sopa saker under mattan. Konflikträdslan har varit som en munkavle och skapat en osund tystnadskultur. Brist på sanningslidelse har skapat en låt-gå-mentalitet, eftersom det känns bekvämast att inte ta tag i känsliga och svåra saker. Det är ett effektivt sätt att ta död på gemenskapen.

Talar Bibeln om konflikthantering? Ja. Om du tror att din broder har något emot dig, ska du gå till honom och förlika dig. Inte surt och bittert sitta i ett hörn och kräva att han ska komma … Och först går du själv för att försöka reda upp saken. Om det inte fungerar tar du med dig någon ytterligare. Om även detta strandar, är det dags att lägga fram situationen öppet i församlingen. Och där bör det vara en så ren och varm gemenskap att det känns som en förmån att få bekänna sina misstag och be om upprättelse. I församlingen ger vi det vi själva fått som gåva: nåd och förlåtelse.

Givetvis är det viktigt att vi respekterar de lagar som finns i samhället. Om det gäller kriminella handlingar, bedrägerier, våldsbrott och så vidare är det vår skyldighet att anmäla. Men har den skyldige mött Jesus och en kärleksfull församling, blir det en längtan inifrån att själv erkänna vad man gjort. Jag har många vackra exempel på det.