En församling kan inte ha en pastor kvar i tjänst om han varit otrogen mot sin fru

Det är något med rättssalen i Västerås som får varje rörelse att kännas lite tyngre, varje andetag en aning mer ansträngt. Bland åhörarna: ansikten präglade av en blandning av sorg, vanmakt och förfäran. Som om ingen riktigt kan förstå att det har gått så här långt.

Några skruvar på sig, biter sig i läppen när Daniel Alm talar. Andra lutar sig tillbaka, armar i kors, som om det de just hört var väntat, kanske till och med förutbestämt.

Så här kan det alltså sluta. En av svensk frikyrkas mest framträdande gestalter, ledaren som fram till för något år sedan var pingströrelsens ansikte utåt, sitter nu på en stol i en rättssal och försöker förklara hur allt kunde rasa.

När Daniel Alm vittnar ekar en förlorad tillhörighet genom rummet. Han talar om hur han ville möta församlingen men aldrig fick, hur han hoppades på en försoning som aldrig kom, och hur han till slut kände sig tvingad att tala i offentligheten eftersom ingen annan lät honom äga sin röst.

Men detta är mer än en personlig tragedi. Rättegången kommer förhoppningsvis att klargöra en principiellt viktig fråga som svensk arbetsrätt ännu inte ställts inför på det här sättet: Hur ska man juridiskt bedöma ett pastorsämbete som bygger på förtroende och andlig auktoritet, när den sortens förtroende är något annat än det vi talar om på en sekulär arbetsmarknad?

Mot slutet av dagen blev vittnesmålen tydliga. Frågan om ömsesidighet är egentligen inte en del av ekvationen. En pingstförsamling kan inte ha en pastor kvar i tjänst om han varit otrogen mot sin fru. Det är där linjen dras. Oavsett om relationerna varit ömsesidiga, oavsett hur maktdynamiken sett ut, så fanns det ingen väg tillbaka. Det handlar inte om juridik. Det handlar om moral och teologi.

För att förstå måste vi lyfta blicken från individen och se den institutionella kollapsen. Alm blev uppsagd på grund av bristande förtroende. En grundpelare i arbetsrätten säger att en arbetsgivare måste kunna visa saklig grund för en uppsägning, och den grunden kan aldrig enbart vara en moralisk föreställning om hur en anställd bör leva sitt liv. Men här ställs den principen mot något annat: Pastorns roll är inte vilken tjänst som helst. I sin anställning är han en andlig auktoritet, en moralisk förebild, en förkunnare av ordet.

När Svenska kyrkans biskopar hamnar i blåsväder löses problemen ofta bakom kulisserna. Det finns en ordning för att köpa ut en felande biskop, att låta en situation lösas utan att den spiller ut i offentligheten. Frikyrkan saknar den typen av institutionell buffert. Istället har vi fått se detta drama spelas ut i realtid, där beslut fattats i affekt, brev skickats, anklagelser bytt karaktär, och där en rättslig process till slut blivit det enda alternativet.

Hur kunde det gå så långt? Det enkla svaret är att ingen tog kontroll över processen när det behövdes som mest. Pingst FFS valde att hålla distans istället för att hantera frågan och köpa ut Alm, Västerås Pingstförsamling tog till drastiska åtgärder utan att först utreda möjligheten till en annan lösning, och Alm själv, när han väl insåg vidden av vad som höll på att ske, stod ensam.

I rättssalen försöker nu båda sidor vinna juridiskt. Men det som spelas upp i vittnesmålen är inte bara en tvist om en tjänst. Det är också berättelsen om ett samfund som måste bli bättre på att hantera sina fallna ledare. Och kanske är det där den egentliga frågan ligger – inte om Daniel Alms agerande, utan om hur frikyrkan ska hantera nästa kris bättre. För det är säkerligen inte sista gången en pastor kommer till korta.