Mellan tro och utsatthet – en kristen minoritet i Lahore
I Yohannabad samlas de troende i den lokala pingstkyrkan för bön och gemenskap, trots utmaningarna de kristna möter i Pakistan.Foto: Josef Sjöberg
Livsstil. Ramadan har inletts i Pakistan, en tid av andlig reflektion och gemenskap. Samtidigt samlas kristna i Yohannabad för gudstjänst och bön i en vardag präglad av både tro och svårigheter. Tio år efter terrordåden lever minnet kvar, men också hoppet om en bättre framtid.
Ramadan har precis börjat – eller Ramazan, som det heter här i Pakistan. Den svenska ambassaden i Islamabad har på sin Facebooksida uttryckt sina varmaste hälsningar till alla som firar högtiden, både i Pakistan och runt om i världen. I sitt inlägg beskriver ambassaden denna period som en tid för eftertanke, vänlighet och gemenskap – en högtid som förenar människor genom traditioner och en anda av generositet. De avslutar sin hälsning med att önska en välsignad Ramadan.
I Lahores välbärgade stadsdelar och vid vissa köpcentrum ser jag hur fattiga människor samlas på eftermiddagarna, strax innan fastan bryts vid 18.00. Här delas matpaket ut gratis – ibland utanför moskéer, ibland vid de ståtliga hemmen tillhörande välbärgade muslimer. För många familjer som kämpar för sin överlevnad är detta en ovärderlig hjälp. Allmosor, zakat, utgör en av islams fem pelare. Jag ser motorcyklar, ofta överlastade med hela familjer, anlända till dessa områden för att finna platser där mat utdelas. Varje person får ett eget matpaket, vilket gör att en större familj kan få flera ransoner.
Utmaningar för kristna i Pakistan
Jag befinner mig i Yohannabad, Lahores största kristna koloni, där minst 200 000 människor lever. När vi svänger av från den trafikerade genomfartsleden in i området möts vi av en myllrande folkmassa och en strid ström av fordon – särskilt motorcyklar – som rör sig i alla riktningar. Husen står tätt, och de smala gatorna bildar ett nät av slingrande gränder. Jag är på väg till en pingstkyrka för att delta i en gudstjänst. Under färden tänker jag på de utmaningar som de kristna i Pakistan dagligen möter. De utgör endast två procent av landets befolkning och kämpar med begränsad tillgång till utbildning. Men problemen är inte unika för denna grupp – hela nationen brottas med fattigdom, överbefolkning, energibrist och vattenförsörjningsproblem. Miljöförstöringen är dessutom alarmerande, särskilt under hösten när den giftiga smogen lägger sig tät över storstäderna. Många förlorar livet i förtid till följd av den dåliga luftkvaliteten.
Varje kväll under ramadan samlas fattiga familjer i Lahores stadsdelar för att ta emot matpaket – en livsviktig hjälp i en tid av fasta och eftertanke.Foto: Josef Sjöberg
Minnet av ett terrorattentat
Det var i Yohannabad som två kyrkor attackerades av självmordsbombare för exakt tio år sedan. Jag befann mig själv inte långt därifrån vid tidpunkten. När vi kör förbi den romersk-katolska kyrkan ser jag en minnesskylt vid den massiva järnporten, rest till minne av offren. På skylten finns även en bild av den vakt som offrade sitt liv för att stoppa attentatsmännen från att ta sig in. Den andra kyrkan, Christ Church, ligger bara en kort bit därifrån. Även här lyckades vakterna hindra en ännu större tragedi genom att stoppa gärningsmännen. Trots detta miste minst femton människor livet och runt sjuttio skadades vid de båda attackerna.
Respekt och samexistens
Inne i den välfyllda kyrkan, där även läktaren är fullsatt, reflekterar jag över Jesu identitet. Han gjorde anmärkningsvärda uttalanden om sig själv – att han är Världens ljus, Livets bröd och att den som tror på honom ska leva, även om han dör. Dessa påståenden är både djärva och exklusiva. Synen på Jesus är en avgörande skiljelinje i Pakistan: Var han enbart en profet med kraft att utföra mirakel, eller var han Guds son, korsfäst och uppstånden på tredje dagen? För den kristna tron är det senare centralt. Samtidigt är respekt för varandras tro nödvändig. Vi får aldrig förödmjuka varandra.
En växande församling
Efter gudstjänsten berättar David, pastor i den lokala pingstkyrkan, om församlingens bakgrund och de utmaningar de möter.
– Vi startade för åtta år sedan. Då var vi bara två familjer. Nu är vi omkring hundra familjer som regelbundet deltar. Vi har döpt över tvåhundra personer.
Pastor David berättar om församlingens växande gemenskap, de praktiska svårigheterna och den starka tron som bär dem genom utmaningarna.Foto: Josef Sjöberg
Han visar mig runt i kyrkan och pekar på de delar av byggnaden som ännu inte är färdigställda. Det saknas fortfarande murbruk, kakel och puts, och arbetet går långsamt eftersom finansieringen är begränsad. Församlingen bygger när det finns pengar, men tills vidare får vissa delar av kyrkan förbli halvfärdiga. Förhoppningen är att arbetet kan återupptas senare under året så att kyrkan till slut kan bli klar.
Utbildning – den största utmaningen
Jag frågar David vad han anser vara det mest akuta behovet bland de kristna i Yohannabad.
– Utbildning, svarar han utan tvekan. Människor här lever i stor fattigdom, även de som går i vår församling. De flesta har lågavlönade jobb och sjukdomar är vanliga. Vi ber för dem. Vi oroar oss för dem, för många ser ingen framtid. Men vi ber att de ska få bättre arbeten. Att de ska klara sig.