Martin Lind: ”Bonhoeffer kan lära oss att bekämpa all slags rasism”

 Det var redan som 16-åring som Martin Lind fick boken ”Motstånd och underkastelse” – Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev som gavs ut på svenska 1960. Han berättar för Hemmets Vän hur han började läsa utan att förstå, och därför läste han den igen och igen. 

– Då var jag ganska styv i korken, som 16-åring kan man vara lite självsvåldig och säker på sig själv. Men jag läste boken och fattade med detsamma att jag inte fattade vad jag läste, säger han.

– Så jag läste boken om igen, och jag kunde fortfarande se: Vad vill han egentligen? Jag fattade det inte. Så jag lade igen boken lite surt, och kanske ett halvår eller ett år senare läste jag den på nytt. Så småningom började jag ana att det var något annat som jag aldrig tidigare hade kommit i kontakt med, som fanns i den här boken. Sedan har den följt mig hela livet.

Upptäcker nytt

Lind, som prästvigdes redan som 22-åring, talar om hur Bonhoeffer också fanns med när han skrev sin doktorsavhandling ”Kristendom och nazismen” några år senare. Varje år läser han om Bonhoeffers fängelsebrev under påskfastan – de 40 dagar under våren då stora delar av kristenheten förenas i fasta och bön. 

– Jag kan säga att varje gång jag läser boken så är det något nytt jag upptäcker som jag inte riktigt sett eller förstått tidigare. Så blev den någonstans ett örhänge i mitt liv, fortsätter han.

– Jag är kanske inte lika styv i korken som när jag var 16 år, jag har lite mer ödmjukhet och kanske lite mer mognad i mitt liv. Jag har läst breven både som en uppbygglig bok och en bok som lär mig mer, både om mig själv och kristen tro.

Bonhoeffers liv och teologi

Vi kommer in på Dietrich Bonhoeffers liv och teologi – vad var det som präglade honom? Och vad kan vi lära av honom idag?

– Bonhoeffer doktorerade vid Berlins universitet 1927 som 21-åring. Han var verkligen ung. Avhandlingen handlade om kyrkan och fick titeln De heligas gemenskap (Sanctorum Communio). Han ville skildra kyrkan sociologiskt som en faktisk företeelse men också förstå kyrkan utifrån bibeltexterna. Kyrkans uppgift blir för Bonhoeffer att leva för andra, att som Jesus ge sitt liv för andra, berättar Martin Lind.

– I kyrkan kan människan höra att skulden lyfts av människan och att förlåtelsen gäller just den enskilde. Den store teologen Karl Barth skulle långt senare – 1955 – skriva att Bonhoeffers doktorsavhandling inte bara var stimulerande, upplysande och verkligt uppbygglig. Barth menade att han själv inte hade lätt att nå den nivå som den unge Bonhoeffer förmådde den gången.

Hur gick han från intellektuell teolog till hängiven kristen?

– När Bonhoeffer blivit teologie doktor fick han välja livsbana: universitetet eller kyrkan? Han började med att fullfölja det som krävdes för att bli präst. Han genomgick de praktiska proven som krävdes för prästvigning. Nu behövde han praktik. Man föreslog för honom den tyska utlandsförsamlingen i Barcelona och han accepterade. Här fick han aktivt ta del av hela den kristna församlingens liv. Han ordnade särskilda gudstjänster för barn, gjorde många hembesök, satte i gång ungdomsarbete, arrangerade föredragsserie med teologiska förtecken, fortsätter Martin Lind.

– Var det i Barcelona han började be regelbundet? Vi vet inte. Han hade ingen önskan att berätta sitt livs omvändelsehistoria. Men efter Barcelona sa man om honom att han hörde till de akademiska lärare som regelbundet gick i kyrkan. Det hade han inte gjort tidigare. Något skedde i Barcelona.

Studier i USA

Vi samtalar om Dietrich Bonhoeffers resa till USA som 24-åring, och hur den resan präglade honom. 

– Under hela tiden från hans doktorsexamen till han häktades – från 1927 till 1943 – pendlade han mellan uppdrag i kyrkan och vid universitetet. Efter Barcelona arbetade han något år som assistent vid fakulteten i Berlin. Men han var fortfarande så ung att det var svårt för honom att undervisa studenter som i flera fall var äldre än han. Det var då han bestämde sig för att resa till New York och ägna ett års studier vid Union Theological Seminary (UTS). 

– Här fick han nya vänner. På söndagarna gick han till Abyssinian Baptist Church som låg i Harlem på gångavstånd från UTS. I den församlingen fanns nästan uteslutande svarta och B lärde känna dem och respektera dem, säger Martin Lind.

”Jag vill lära mig tro”

– Ett samtal med en nyvunnen fransk vän återges långt senare i fängelsebreven (21/7 1944). Hans vän ställde frågan: vad vill vi med våra liv? Själv var Bonhoeffer tveksam till hur han skulle svara. Men hans vän utbrast: Jag vill vara ett helgon! Själv sa han: Jag skulle vilja lära mig tro. 

– Många år därefter tänker Bonhoeffer på hur han skulle vilja svara. Han säger då att människans uppdrag inte är att bli något särskilt. Varje människa är redan något särskilt, gjord av Gud, utvald och älskad av Gud. Därför kan människan vila i Guds hand. Inte som en flykt. Det är denna värld som skriver agendan. Här har mänskan att ta lidandet på allvar i världen, det lidande Gud dag och natt utstår med alla utstötta, fördömda, asociala och förnedrade.

– I New York lärde han verkligen något nytt.

Vad var grunden för hans motstånd mot nazismen?

– En av människans största frestelser är att förakta andra. Faller människan för den frestelsen äter den upp henne inifrån och förstör hennes liv. Nazismens teori skulle kunna uttryckas som förakt för svaghet. Men ”Gud är maktlös och svag i världen, och just så och bara så är han hos oss och hjälper oss” (16 juli 1944). Att tro på Gud är att vara vän med Jesus, som blev dömd som förbrytare till döden och räknad som de lägsta i samhället.

– Grunden för Bonhoeffers motstånd ligger i hans tro att varje människa är skapad av Gud med ett uppdrag att leva för andra. Varje människa har därför ett orubbligt människovärde.

– Nazismen genomför en hierarki bland människor där somliga inte har något existensberättigande och det utifrån godtyckliga principer som Ledaren (der Führer) enväldigt bestämmer. Det är visserligen så att nazismen har en princip att se ner på de svaga. Men vilka som är svaga bestämmer ytterst Ledaren.

Billig och dyr nåd var något han talar om i boken Efterföljelse – vad handlar det om?

– För att förstå skillnaden mellan billig och dyr nåd i Dietrich Bonhoeffers tänkande måste vi komma ihåg i vilket samhälle som dessa tankar föds. I det nazistiska Tyskland kom den evangeliska kyrkans majoritet att tjäna nazismen. Kyrkan utsåg en riksbiskop som var gammal vän med Hitler. Man predikade nåd i dessa kyrkor men det kunde sömlöst förenas med antisemitism och förtryck av människor, ja med det godtyckliga våldet, den rena omänskligheten.

– Den billiga nåden innebär enligt Bonhoeffer en rättfärdiggörelse av synden, inte av syndaren. Nåden har blivit en princip, ”en gottköpsvara, bortslumpad förlåtelse, sakrament till nedsatta priser”. Det är en nåd utan kostnad. Det är bara att ta för sig, förklarar Martin Lind.

– Dyr är nåden när den får konsekvenser. Dyr nåd ges till den som tigger och ber och längtar.

Eller med Bonhoeffers ord. Skillnaden mellan billig och dyr nåd kan ses som nåd som förutsättning (billig nåd) och nåd som resultat (dyr nåd).

– Den som bara tar emot nåd som en självklar kristen princip utan att se vad den innebär låter inte nåden påverka livet. Men den som ärligt ber om förlåtelse och får ta emot nåd, för den människan blir nåden dyr och den får konsekvenser. 

 – Bonhoeffer illustrerar med vad Goethe låter Faust säga. Då har Faust vid slutet av sitt liv kämpat efter kunskap varje dag: ”Jag ser nu att vi ingenting kan veta.” Det är ett resultat. Det är en insikt efter mycken möda. Men skulle en nyinskriven student vid starten av sina studier säga detsamma för att slippa lägga arbete på att läsa och studera, då blir det något annat. Insikten är sann som resultat, som förutsättning blir den hyckleri.

Filmen om Bonhoeffer som går upp på svenska biografer nu i mars, den har inte haft de bästa recensioner. En riktigt bra film om honom, vad skulle den lyfta – som du tänker det?

– Ärligheten. Ja, en god film om Bonhoeffer skulle med otaliga exempel visa hur han hela sitt liv kämpar med att vara ärlig, nära sanningen, nära sig själv och andra människor i en ärlig kamp om att vara människa. Bonhoeffer levde nära andra människor, också dem som tillhörde andra sammanhang. Han blev vän med kristna i andra kyrkor (till exempel baptister, katoliker, metodister), och med människor som tillhörde andra religioner, svarar Martin Lind.

– Till ärligheten hör också Bonhoeffers understrykande av människans myndighet. Det är oärligt att inte ta människan på allvar som verklig människa, som självständigt tänker, funderar, undrar och söker. 

– Gud älskade världen så mycket att sände sin Son Jesus till världen, står det i Johannes evangelium 3:16. Då bör också Guds vänner ta denna värld på allvar i en ärlig ”dennasidighet”, och så avstå från att fly bort från de verkliga bekymmer som vår värld ständigt ger upphov till.

– ”Varje människa är oersättlig”, skrev Bonhoeffer i ett av sina fängelsebrev. Då skulle han fira jul ensam i rannsakningsfängelset Tegel i Berlin för första gången. Han saknade sin fästmö, sina föräldrar, syskon, vänner. Men ingen annan kunde ersätta de människor han längtade efter. Gud har gjort varje människa unik. Den enda väg som erbjuds är att längta sig igenom saknaden, inte fly till surrogat.

I den värld vi lever i idag – vad kan vi lära av Dietrich Bonhoeffer?

– I vår värld idag med våldshandlingar, kränkningar, oärlighet (eller fake news) på snart sagt alla nivåer har Dietrich Bonhoeffer mycket att lära oss, säger Martin Lind.

– Men naturligtvis kan Bonhoeffer lära oss att bekämpa all slags rasism, all slags antisemitism och islamofobi. Karl Barth fick en gång frågan om varför kristna skulle ta avstånd från antisemitismen. Han svarade att för en kristen var antisemitismen omöjlig eftersom Jesus var jude. 

– Hade Bonhoeffer fått samma fråga hade han sagt: En kristen måste ta avstånd från antisemitismen eftersom judar är människor. Det är inte Jesu judiska härkomst som tvingar en kristen att bekämpa antisemitism och all rasism. Det är Guds skapelse av varje människa – älskad, välsignad och utvald att leva som Guds medarbetare, avslutar Lind.