Lukas evangelium berättar om kvinnan med alabasterflaskan som smorde Jesu fötter. Så här tänkte sig den tidiga nederländska konstnären Dieric Bouts (1415–1475) att det gick till.Foto: Wikipedia
Vägledning. Tron hjälpte kvinnan med alabasterflaskan, skriver Josefin Fållsten.
En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: »Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.« Då sade Jesus till honom: »Simon, jag har något att säga dig.« – »Säg det, mästare«, sade han. »Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?« Simon svarade: »Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.« – »Du har rätt«, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: »Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.« Och han sade till henne: »Dina synder är förlåtna.« De andra vid bordet sade då för sig själva: »Vem är han som till och med förlåter synder?« Men Jesus sade till kvinnan: »Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.« Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.
”Bordsgästerna började fråga sig: ”Vem är den här mannen, som till och med förlåter synder?” Men Jesus sa till kvinnan: ”Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.” Versarna 49-50
Alla längtar efter något. Kanske efter nästa helg då du ska få sova ut och ta det lugnt. Kanske efter semestern. Kanske efter att barnen ska komma hem på besök. Kanske efter att den där speciella personen ska ringa. Kanske efter att världsläget ska förändras. Kanske en obestämd längtan efter mening, poängen med allt och syftet med det hela.
Tänk om längtan efter relationer djupast sett är ett behov av relation till vårt eget ursprung i Gud?
Josefin Fållsten, pastor Immanuelskyrkan Örebro
Alla har en förmåga att se det som är vackert. Några av oss kan själva skapa vackra saker. Kanske snida i trä. Sticka en vacker kofta. Presentera en maträtt så att den ser riktigt aptitlig ut. Vi kan också njuta av naturens skönhet. Det är faktiskt möjligt att rent fysiskt känna hur man mår bättre efter en promenad utmed en vacker strand eller i en skog full av ståtliga träd.
Redan som små barn har vi en uppfattning om rättvisa. I min familj var det oerhört noga när barnen var små, inte bara att godisarna var lika många, utan också att de såg likadana ut i de skålar vi delade upp lördagsgodiset i. När det gäller lite mer allvarstyngda rättvisor i världen har de potential att till och med orsaka krig om de hamnar i obalans. Naturtillgångar som fördelas orättvist. Rättigheter som undanhålls på grund av etnicitet eller religiös tillhörighet. Rättvisa och rättspatos kan få oss människor att agera heroiskt.
Ingen människa mår bra av att vara ensam. Alla behöver finnas i relation till andra. Ensamhet kan till och med göra oss sjuka. Alla samhällen i världen bygger på relationer i någon variant. Familjen, släkten, klanen, den egna folkgruppen, fotbollslaget, kompisarna på jobbet, gänget, mitt livs stora kärlek, mamma, de andra i chatforumet på internet. Alla dessa relationer – och många fler – har potential att ge oss tillhörighet, forma oss som individer och få oss att agera i enlighet med normer och uppfattningar som råder i den grupp vi identifierar oss med eller känner lojalitet till.
Finns det en bakomliggande orsak till vår mänskliga förmåga att känna längtan, se det som är vackert, ha en uppfattning om rättvisa, känna behov av relationer?
Kan det vara så att längtan, förmågan att uppskatta det vackra, vara passionerad för rättvisa och behovet av relation är en spegelbild av att det finns ett svar på allt detta? Hade allt detta funnits om det inte också finns ett gensvar?
Tänk om detta gensvar finns hos Gud? Tänk om längtans källa är i Gud, tänk om det där helande, uppfräschande vi upplever i naturens skönhet och i skapandets koncentration kommer från Guds skaparkraft? Tänk om den kämparanda som rättvisa kan få oss att uppvisa kommer från Gud? Tänk om längtan efter relationer djupast sett är ett behov av relation till vårt eget ursprung i Gud?
I Bibelns berättelse samlas alla dessa frågor runt en person och det är såklart Jesus. Längtan, skönheten, rättvisan, gemenskapen förenas alla i Jesus som person. Och människans gensvar är tro.
I Bibelns berättelse om kvinnan med alabasterflaskan säger Jesus:
– Din tro har hjälpt dig.
Vi vet väldigt lite om hennes bakgrund. Men, i berättelsen får vi veta att tro blev det som hjälpte henne. Hon vågade steget att tro att det fanns någon som tog emot och gensvarade.
Tänk att tro gör att längtan efter skönhet, rättvisa, gemenskap och mycket mer fäster vid Gud som är all längtans svar.
