Fyll kyrkorna med bön och tröst i denna oroliga tid

Ångest ska komma över folken. Och de ska stå rådlösa inför havets och vågornas dån.

På väg mot historiens final? Det är starka ord Jesus använder då han blickar framåt. På flera sätt verkar den sista tiden före hans ankomst bli svår och påfrestande. De tidstecken han ber oss ge akt på bekräftar detta. Han talar om tecken på det politiska, religiösa och moraliska området, samt i naturen. Jag tänker på ett uttryck i Gamla testamentet som säger att jorden ska slitas ut som en klädnad. Vår arma värld, som skövlats istället för att vårdas. Vad säger till exempel Bibelns sista bok om miljöförstörelsens yttersta konsekvenser? Och samtidigt med krigslarm och eskalerande våld ska kärleken kallna hos de flesta. Och det sista verkar även gälla dem som kallar sig kristna. Är det någon mer än jag som tycker att ”havets och vågornas dån” börjar nå stormstyrka?

Denna vårvinter önskar jag att många kristna ledare kallar till bön. Istället för hetsiga, politiska diskussioner, som lätt ställer den ene brodern mot den andre, är det tid att söka Gud. Om vi inte vet hur vi ska formulera våra böner kan vi förenas i orden: ”Herre, förbarma dig!” 

Vår värld, och en vilsen, ångestfylld mänsklighet, behöver Gud. Och den behöver en bedjande församling.

Vi måste be för Ukraina. Ett söndersargat land som historiskt upplevt så mycket lidande och ofrihet. Inbjud alla som flytt från krigets fasor – vi har många från det landet i Sverige nu. Och bland dem finns många varmt troende bröder och systrar. Jag tror att sådana initiativ kan fylla våra kyrkor nu – eftersom många svenskar känner djupt i hjärtat att deras sak är vår.

Vi måste be för Ryssland. För alla oskyldiga offer. Jag tänker på tvångskommenderade ryska pojkar som dör ute i skyttegravarna. Jag tänker på sörjande mödrar runt om i det väldiga Ryssland. På miljoner invånare som är helt maktlösa i en diktators våld. Vi vet att det är oändligt många bedjare både i Ukraina och Ryssland. Låt oss förenas med dem i en tid som denna.

Bibeln sammankopplar bön med ödmjukhet. ”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig, beder, söker mitt ansikte och omvänder sig ...” 

Stolta människor känner inte behov av att böja varken hjärta eller knä. Att vända sig till Gud i bön är att erkänna sin egen hjälplöshet och sitt totala beroende av honom. Nu är det tid för knäppta händer. Att förenas i bön. Att låta den nöd och oro vi känner inför världsläget föra oss ännu djupare tillsammans i innerlig, ödmjuk bön.

Har du märkt vilket behov det finns i vårt samhälle att gå till en kyrka, uppleva värme och närhet, när något inträffat som skapat sorg och oro? Jag tror att vårens utåtriktade inbjudningskvällar kan få vara stora, värdiga bönegudstjänster med doft av helighet. Där vi ömt och varsamt lyfter fram alla oroshärdar i vår värld. Läser bibelord fyllda av hopp och tillförsikt. Sjunger innerliga psalmer och lovsånger som ger tröst, hjälper oss att överlämna allt i Herrens händer. Jag ser framför mig städer och samhällen där det finns en lång rad församlingar. Vore det inte fint att tillsammans gå ut med stora annonser som berättar om ett gemensamt böneinitiativ? I en värld fylld av smärta, oro och ångest erbjuder vi ett stilla rum fyllt av ljus och frid. Och vi inbjuder därför att vi tror på bönens makt.

”… de ska stå rådlösa inför havets och vågornas dån …” I stormfyllda tider, då även många politiska ledare känner sig rådvilla och maktlösa – bär Jesus Kristus fortfarande namnet ”Underbar i råd”. Till hans namn sätter vi vårt hopp.