Att ta mobilen handlar inte om kränkning – det är omsorg

Advokaterna Fredrik Engström och Peter Hellman skriver på DN Debatt att regeringens förslag att samla in elevers mobiltelefoner i skolan är rättsosäkert och kränkande. De beskriver det som ett slags beslag, som om skolan plötsligt blivit en myndighet med makt att inskränka barns rättigheter. De varnar för att det skapar en skola där elever ”behandlas som andra klassens medborgare”, där deras frihet att organisera sig, kommunicera och agera i ett demokratiskt samhälle begränsas.

Det låter kanske som att de värnar om ungas rättigheter. Men problemet är att de helt missar varför frågan om mobiler i skolan ens är uppe på bordet. De pratar juridik – men blundar för verkligheten.

Skolan är inte vilken plats som helst. Den är inte neutral. Den är en miljö enbart skapad för lärande och utveckling. Den måste därför kunna fungera på sina egna villkor. Det innebär också att den måste kunna anpassa sig till vad vi vet om hur barn påverkas av sin omgivning. Idag vet vi mycket mer än för bara några år sedan.

Vi vet till exempel genom forskning att mobiler har en tydligt negativ inverkan på barns förmåga att fokusera, lära och må bra. Det räcker inte att mobilen ligger i fickan – den stör ändå. Och när en elev väl har plockat upp sin telefon, kan det ta upp till 25 minuter att återfå koncentrationen. Det är tid som eleverna inte har råd att förlora.

Engström och Hellman försöker rama in frågan som om det handlar om rättssäkerhet och egendomsskydd. Men den verkliga frågan är: vad gör vi när ett föremål inte bara stör inlärningen utan också bidrar till ett ökat psykiskt illamående hos unga? Är det verkligen mer rättvist att låta elever ha kvar sina mobiler fritt, trots att vi vet att det gör skolan till en mer splittrad och stressande plats?

Vi ser också hur mobilen är ett konstant flöde av snabba dopaminkickar – särskilt via appar som SnapChat och TikTok. Det är svårt att tala om barns rätt att organisera sig genom mobilen utan att också nämna det faktum att många barn idag knappt kan umgås utan skärm.

Det är inte bara i klassrummet som mobilen stör. Den påverkar även umgänget mellan elever, under raster och i korridorer. Vad gör det med självkänslan, när man märker att den man pratar med hellre scrollar än lyssnar?

Skolan kan inte lösa allt. Men den kan erbjuda något barnen inte får någon annanstans: En paus. Skärmfri tid. Tystnad. Samtal. Ögonkontakt. En chans att öva på koncentration. Det är ingen självklarhet längre och just därför så viktigt.

Engström och Hellman är rädda för att skolan ska börja inskränka rättigheter. Men de verkar inte se att ett mobilförbud i skolan faktiskt kan vara en form av skydd. Det finns en frihet i att slippa ett ständigt tryck från sociala medier, att inte hela tiden vara nåbar, att kunna fokusera utan att bli avbruten av en notis.

Skolor ska ha tydliga regler och att avfärda hela förslaget som ett hot mot rättsstaten är att blunda för verkligheten i dagens klassrum. Det är att förminska skolans ansvar – inte bara juridiskt, utan också pedagogiskt och mänskligt.

Vi behöver inte fler kompromisser som låtsas att mobilen är neutral. Vi behöver vuxna som vågar sätta gränser för barn, inte för att begränsa dem, utan för att skydda dem. Det är ingen kränkning. Det är omsorg – och kanske det mest demokratiska vi kan göra.