Recension: Dan Stone vägrar låta Europa glömma sin skuld
Recension. Dan Stone raserar myten om Förintelsen som ett tyskt brott. Det var ett europeiskt projekt och det är inte över. Marcus Pollack har läst Förintelsen – en oavslutad historia.
Det är en arg bok, men den höjer aldrig rösten. Den är lärd utan behov av att briljera. Framför allt är den inte skriven för att trösta. Dan Stone skriver för att störa. Han frågar vad det betyder att historien är oavslutad och svaret är lika oroande som nödvändigt. I sin nya bok Förintelsen – en oavslutad historia slår han hål på föreställningen att Förintelsen tillhör det förflutna. Det handlar inte bara om vad som hände, utan om vad som följde och fortgår.
Stone, som är professor i modern historia i London, fokuserar inte enbart på gaskamrarna, Auschwitz och Adolf Eichmann. Självklart finns allt det där med, men han visar oss en större bild, att Förintelsen inte bara var ett tyskt brott, utan ett europeiskt projekt. Hans bärande tes är att många europeiska länder varit snabba att peka på Tyskland, men betydligt långsammare med att erkänna och förstå sin egen roll. Norge, Frankrike, Rumänien, Bulgarien. Också Sverige.
Han skildrar med precision hur flera hundra judar i Oslo en kall novembermorgon 1942 kördes till hamnen i taxi, eskorterade av norska poliser, för att sedan tvingas ombord på SS Donau. Två dagar tidigare hade Gestapo beordrat att alla judar med J-stämpel i sina pass, och deras familjer, skulle ”evakueras”. Men det var ingen evakuering, det var en deportation till gaskamrarna.
Förintelsen – en oavslutad historia
SAKPROSA
- Författare: Dan Stone
- Originaltitel: The Holocaust – An unfinished history
- Översättning: Johan Wollin
- Förlag: Bokförlaget Daidalos
- Utgivning svensk utgåva: April 2025
- Antal sidor: 406, inbunden
Om författaren: Dan Stone, f ’71, är professor i modern historia vid Royal Holloway, University of London, där han även leder Holocaust Research Institute. Hans forskning fokuserar på Förintelsen, folkmord och idéhistoria.
Stone har skrivit ett 20-tal böcker och fler än 100 vetenskapliga artiklar. Han har även varit rådgivare för Imperial War Museums omarbetade Holocaust Galleries i London och är del i internationella expertgrupper inom minnesforskning.
De 529 som steg ombord var de första. Fler följde. När transporterna upphörde hade 776 norska judar skickats till Auschwitz-Birkenau. Bara 38 överlevde.
Vanliga européer hjälpte till
Det kanske låter som en detalj i en bok om Förintelsen, men det är just berättelser som dessa som gör Stones bok så effektiv. De visar att det inte bara var nazister som dödade judar – det var också vanliga européer som hjälpte till. Och det skedde inte i hemlighet utan öppet på dagen med norsk logistik, norsk personal och norska beslut.
Stone visar därmed hur Förintelsen inte enbart drevs av order uppifrån, utan av en vilja hos många att tro på lögnerna och att agera på dem. Det gör boken obehagligt samtida. De tankemönster som en gång formade nazismens världsbild lever kvar, men i nya skepnader. Inte i officiella doktriner, men i antydningar, debatter och kommentarer på sociala medier.
Men också i politiken. När en svensk vänsterpartistisk riksdagsledamot nyligen delade en bild som antydde att ”sionistjudar” styr världen med hot, kontroll och genom bankväsendet, väckte det reaktioner. Tankemönstret var inte nytt. Och när kriget mellan Israel och Hamas bröt ut hösten 2024 blev det tydligt hur snabbt antisemitismen tar sig in i sprickorna mellan ilska och ideologi, mellan aktivism och vidskepelse. Det märktes också i Sverige, kanske tydligast på Malmös gator.
Dan Stone påminner oss om att antisemitismen inte är historia, den muterar och återvänder var gång samhällen inte säger ifrån.
Läger kvar på 50-talet
Det som gör Stones bok särskilt drabbande är kapitlen om tiden efter kriget, om det som kom när överlevnaden inte längre handlade om att undkomma döden utan om att stå ut med livet. Han berättar om de uppsamlingsläger som skapades i Tyskland och Österrike av de västallierade. De kallades provisoriska, men blev kvar i över ett decennium. Det sista stängde inte förrän 1957.
I lägren fanns tiotusentals människor som befriats men inte släppts fria. De som hamnade där hade överlevt med nöd och näppe. De flesta hade förlorat allt, familj, språk och tillhörighet.
Kontinenten som en gång gett dem liv och tillhörighet hade också svikit dem, och kunde aldrig mer kallas hem.
Många insåg nu att Europa inte längre var deras plats. Kontinenten som en gång gett dem liv och tillhörighet hade också svikit dem och kunde därmed aldrig mer kallas hem. De västjudar som ändå försökte återvända fann sina gamla kvarter tysta. Det fanns inget utrymme för dem och deras berättelser i samhällen som hellre talade om sina motståndsrörelser och nationell värdighet än om skuld. För östjudarna fanns inte ens ruiner kvar att återvända till, allt var utplånat.
Men Stone visar också något annat. Uppsamlingslägren, trots sin karaktär av väntsal, utvecklades till tillfälliga samhällen – levande, politiska, vibrerande. Där fanns teatrar och tidningar, publik lyrikläsning, idrottsföreningar, diskussioner om framtid och förlust. De byggde liv på en plats där allt hade tagit slut.
Samtidigt fanns sorgen hela tiden där som en andra hud. Närvarande i tystnaden och drömmarna, i de tomma stolarna som aldrig ställdes undan.
Europas ofärdiga uppgörelse
Under läsningen växer insikten om att ansvaret för Förintelsen är större än vi vill medge. I land efter land har man putsat på sin egen historia. I Polen är det nu enligt lag förbjudet att offentligt tala om polsk medverkan i utrotningen. I Rumänien hedras fortfarande gestalter som snarare borde ifrågasättas. Bulgarien klamrar sig fast vid myten om sin kung Boris III som sägs ha räddat bulgariska judar som befann sig inom landets gränser, men samtidigt tillät tusentals att deporterades med direkttåg till Treblinka från de bulgariskockuperade områdena i norra Grekland och Nordmakedonien.
Här dröjer sig Stone kvar. Han visar hur Europa har lyft fram sina hjältar men tigit om medlöparna. Han gör det inte med anklagelser, utan med dokumentation, intervjuer och vittnesmål och låter läsaren själv ta ställning. Med en stillsam men skoningslös prosa visar han hur det som i dag i Tyskland kallas ”minneskultur” ibland fungerar som en förfinad form av förträngning – ett sätt att skydda självbilden genom att sudda ut det som skaver. Så länge vi blundar för vår del i det som hände, menar Stone, förblir Förintelsen en oavslutad historia.
En bok som stör
Det här är inte en bok man läser och lämnar bakom sig. Den stannar kvar och ruckar på föreställningen att det förflutna är avslutat och avklarat.
Dan Stone skriver för att skärpa vår blick. Vi lever fortfarande i skuggan av vad Europa tillät sig att göra och av allt som ännu inte sagts. Förintelsen är inte avslutad så länge länder inte förmår se sin roll. Det är därför hans bok behövs. Den minns åt oss när vi helst vill glömma.