Örjan Armgren: Jag vill berätta om Jesus för andra

Örjan Armgren var anställd på Ericsson i Gävle som produktionsledare. Han hade bra ekonomi och allt han kunde önska sig materiellt. Ändå var det något som fattades i hans liv. En dag på kontoret, för mer än tjugo år sedan, hörde han en röst som skulle förändra hans liv.

– Jag satt ensam och jobbade och plötsligt hörde jag en röst från tomma intet som sa: ”Örjan, du ska inte vara kvar här.” Jag vände mig om tittade, vem var det? Jag måste ha hört fel. Så hördes rösten igen. Jag kände att om jag följde rösten skulle allt bli bra i mitt liv. Men jag tänkte inte på vems rösten var. Hur skulle jag kunna gå hem till min fru och berätta om det?

Ericsson varslade

När Örjan kom hem sa han till sin fru Helene att han inte skulle vara kvar på Ericsson längre. Hon frågade vad han skulle göra i stället. Det visste inte Örjan.

– Jag visste inte att detta var Jesu röst, förklarar Örjan.

– Men Herren visste vad som skulle komma. En månad efter den här händelsen gick fabriken ut med ett stort varsel med ett erbjudande att om man klev av självmant fick man ett års ekonomisk försörjning genom ett så kallat antennprojekt för att söka nytt arbete. Det här var dörren för mig.

Arbetskamraterna uppmanade honom att stanna kvar. Men Örjan kände sig klar. Och han förstod att det skulle komma en tid när han skulle få berätta om rösten som han hade hört. I januari 2002 slutade han på Ericsson. Antennprojektet började.

– Konsulten och jag fick bra kontakt. En dag frågade han om jag var utbränd. Han sa att han själv varit utbränd och han kände igen tecknen hos mig. Det stämde. Jag hade jobbat oerhört hårt på Ericsson, säkert sexton timmar per dag. Ibland sena nätter och därefter upp tidigt på morgonen. Jag fick aldrig sova ut.

– Han frågade om det var någon mer än han som tagit upp detta med mig. Jag sa att min fru hade varit på mig. Han bad mig boka tid hos läkare.

Utbränd

– Läkaren förklarade att jag inte hade lyssnat på kroppens signaler. ”Du måste börja ta tid med dig själv. Lägg dig i ett varmt bad, läs böcker, gör något nytt”, uppmanade han mig. Han visste inte att jag aldrig hade läst en bok i hela mitt liv.

– Vi hade ett bibliotek i närheten. Jag gick dit och började snart dras till de andliga böckerna. Inte Bibeln, jag visste inte att den var en andlig bok. Visst, jag konfirmerades när jag var femton år, men det gjorde jag bara för att få presenter. Det fanns inget hjärta för att söka Gud. Nu plöjde jag New-Age böcker.

”Det är Jesus som söker dig”

– En varm sommardag 2004 satt jag vid köksbordet och fick en tanke att jag skulle gå upp på berget för att prata med Gud. När jag kom upp tittade jag mot himlen och sa: ”Okej Gud, nu har jag tagit mig så långt upp jag kan till dig. Nu får du komma ner till mig.”

– Det gick några dagar och våra barn var inbjudna till barnkalas på gården där vi bodde. Pelle, som ordnade kalaset, började prata med mig. Han jobbade som väktare på ett Securitasbolag. Han frågade vad jag gjorde. Jag sa att jag läste på Komvux och tänkte fortsätta på Polishögskolan. Sedan läser jag en del andliga böcker, slank det ur mig.

– Då log han och sa: ”Det är Jesus som söker dig.” Jag slog det genast ifrån mig: Nej, inte Jesus. Vi gjorde sällskap in till kalaset och slog oss ner. Snart mötte vi Ulrika. Jag kände igen henne, hon hade gått i en parallellklass på högstadiet. Pelle berättade vad jag hade sagt där ute. Då sa hon: ”Det är Jesus som söker dig.” Jag tänkte för mig själv: Usch, vilket jobbigt barnkalas detta kommer att bli.

Samma röst igen

Örjan ville komma ifrån kalaset så fort som möjligt och kunde snart ge sig iväg, eftersom han skulle hämta sin fru på jobbet. Han bad henne att hämta barnen för att slippa fler samtal om Jesus.

– När jag tog av skorna i hallen kom samma röst som jag hört på kontoret på Ericsson: ”Varför går du inte ner och hör vad som har hänt med Ulrika?” Jag klev i skorna igen och gick i väg. När jag kom dit var endast Ulrika, min fru och våra barn kvar. Jag frågade Ulrika vad det var som hade hänt med henne.

Hon hade hängt i hårdrocksgäng en period. Hon berättade att livet tog några svängar innan hon sedan hamnade i missbruk.

– Men idag har jag frid i mitt liv efter att jag har funnit Jesus, sa Ulrika övertygat.

– Jag sa att om jag bara kunde få den där friden som hon pratade om, skulle jag vara nöjd. Hon frågade om hon fick bjuda hem en pastor till oss. Jag visste inte vad det var.

– Det är lite som en präst, förklarade Ulrika.

– Det visade sig att jag kände till honom, jag hade spelat fotboll med hans son många år tidigare. Vi bestämde en tid.

Kamp

Dagen innan pastorn skulle komma hade Örjan en tuff kamp. Han tänkte nästan be Helene att ringa återbud.

– Ove och Ulrika kom, vi satte oss och fikade. Ove började förklara för oss att Jesus har tagit våra synder på sig. Jag sa att det skulle vara bra om jag kunde tro på det, men jag måste få uppleva att det är sant.

– Vad bra att du är kritisk, sa Ove.

– Om du öppnar ditt hjärta och bjuder in Jesus i ditt liv kommer du få se att det här är en verklighet.

– Jag hade inget att förlora. Jag hade försökt med allting annat. Jag hade varit chef, haft ny bil, nya kläder – det fungerade ett tag, men sedan blev jag missnöjd igen. Ove la sin hand på min axel och sa: ”Följ bara mina ord.”

– Vi bad en överlåtelsebön.

En varm ström

– Det som först hände var att jag kände en varm ström som gick igenom hela min kropp. Sedan kände jag en hand på min panna. Jag tittade upp. Handen reste upp mitt huvud.

– Efter en stund sa min fru att hon också ville ta emot Jesus. Jag tittade på henne och frågade varför.

– Jag vill inte att du kommer till himlen utan mig, svarade hon. Så bad hon också med i en överlåtelsebön. Innan Ove och Ulrika hade gått hade även vår dotter tagit emot Jesus.

En tid senare frågade Örjan sin fru om hon upplevde något när hon hade bett överlåtelsebönen. Hon sa: ”Det gick som en varm ström genom hela min kropp. Det märkligaste var att jag kände en hand på min panna. Men när jag tittade upp fanns ingen hand. Handen reste upp mitt huvud.”

– Vi hade båda haft samma upplevelse.

På gudstjänst

Nu började Örjans och Helens trevande steg i tron. De visste inte så mycket, men de fick bönesvar på bönesvar.

– En dag ringde Ulrika och frågade om vi ville följa med på en gudstjänst. Helene jobbade, men jag och barnen åkte dit. När vi kom in i kyrkan blev jag förvånad. Den första jag mötte var en gammal hårdrockskompis till mig! Vi hade haft ett band. Jag frågade vad han gjorde där. Han sa att han var frälst.

– ”Och du då”, frågade han mig?

– ”Ja, jag tror”, svarade jag. Det var nya ord för mig.

Dop

På vägen hem stannade Örjan och barnen vid ett trafikljus och Örjan skickade en tanke till Jesus. Han hade förstått att det var Jesus som hade talat till honom redan på kontoret och sedan även hemma i hallen. Nu undrade han vad nästa steg skulle bli?

– Det slog om till grönt. Jag svängde vänster och det kom upp en bil bredvid mig som åkte in mot centrum. Jag tittade på registreringsnumret. Där stod det DOP. Jag började gråta. Barnen frågade vad som hände.

– Jag ska döpa mig, svarade jag.

– Men jag visste inte vad det betydde. Jag åkte hem, googlade om dop och ringde sedan Ulrika och sa att jag måste döpa mig. Jag förklarade hur jag hade kommit fram till detta. Hon skrattade gott. Några dagar senare blev jag döpt.

Bekräftelse

– En tid efter dopet lade en äldre man sin hand på mig vid en förbönsstund i kyrkan och sa: ”Du kommer att få tala in ord av kärlek till människor från Fadern i himmelen.”

– Jag visste då att budskapet var från Gud. Det var bara han som visste om min hemliga bön som jag tidigare hade bett under en promenad. Jag hade bett om att få tjäna honom. Jag ville kunna tala till människors hjärtan på ett sådant sätt att de skulle förstå att han finns.

Nu brinner Örjan för att dela budskapet om Jesus vidare till andra.

– Det handlar om att följa Herren och hans helige Ande. Han är vår hjälpare. Varje dag säger jag till Herren att utan den helige Ande klarar jag ingenting.

Fotnot: Örjan reser regelbundet till församlingar och olika arrangemang med Simon Ådahl för EV-fonden.