Låt Guds ljus avslöja egna själviska intressen 

Det var ju inte deras! Arrendatorer är bara hyresgäster, inte vingårdens ägare, och det vet de, men någonstans längs vägen börjar de ta ägares plats och schasar i väg dem som kommer för att säkerställa ägarens intressen.

Respektlöst! Men eftersom ägaren har valt att lita på dem i sin frånvaro har de möjlighet att göra så, men rätt är det inte. Det är omoraliskt. Ägaren har lagt sin plan i händer på förvaltare som med tiden utmanövrerar honom och väljer sina egna intressen. Det är Gud som porträtteras i liknelsen, som blir utnyttjad och bedragen. Tyvärr är det allt för många idag i vårt sårbara samhälle som delar den erfarenheten. För alla som råkat ut för bedrägeri kan det vara trösterikt att förstå att även Gud själv lidit av orättvisa, girighet och egoism. När vi råkar ut för orättvisa lider vi. Då är det inte som det ska. Rättvisa, fred, sanning och rätt är Guds norm. Där är frid, och under sådana förhållanden mår människan väl. Skaparen har skapat oss för att leva i gudomlig ordning och harmoni och vi hör inte hemma i moraliskt förfall och slirande på sanningen.

Jesus är hela vitsen med kyrkan. Han är hörnstenen och utan honom blir det ingen frukt i vingården: ”Utan mig kan ni ingenting göra.”

Maria Smeds, EFS-präst och sångerska

Här i norra Lappland och väckelsebyn Lannavaara har jag hittat ett tydligt exempel på en vingård som förvaltades av en trogen arrendator och blev en trygg plats och skydd för lokalbefolkningens värdighet i en tid av utsatthet. Prinsessan Eugenie Bernadotte planterade en mission här i byn som hon, likt ägaren i bibeltexten, själv aldrig besökte på grund av sin klena hälsa men hon var engagerad på avstånd och genom styrelsen, med bön och insamling. Det hände att hon sålde juveler för att bidra till omkostnaderna i Lappland. Missionsföreningen Lapska missionens vänner (LMV) planterades här 1880 på prinsessans initiativ, men hon behövde någon att lita på. Någon som förvaltade värdet från hennes investeringar på avstånd. Hon sökte och hittade dalkarlen August Lundberg, en student på Fjellstedtska skolan i Uppsala, som till slut tackade ja på Guds kallelse till uppdraget. Han drog rakt ut i väglöst land för att som själasörjare i bygden och föreståndare för den sameskola som LMV grundades i byn för att möta de lokala behoven av diakoni, utbildning och kristen uppbyggelse. Det förvaltarskapet blev väckelse och östgrenen av laestadianismen. Prinsessans behov av att hitta förtroendevärda fruktodlare och i slutändan skördearbetare i Guds plantering är lika aktuellt i alla tider. 

Guds planer för sin odling kommer inte skördas om vi som förvaltar den fastnar i egna intressen. Fastetiden vill få vara en tid av självrannsakan och en tid att rensa bort det som inte leder till liv och frukt i våra liv och våra kyrkor. Frälsaren Jesus är planterad och kommer bära frukt, och Jesus berättar den här liknelsen för att berätta om sig själv och hans centrala roll för växt i vingården och att Guds folk kan stänga ute själva huvudpersonen. 

Jesus är hela vitsen med kyrkan. Han är hörnstenen och utan honom blir det ingen frukt i vingården: ”Utan mig kan ni ingenting göra.” Frukten i Guds rike växer ur Guds ord. Gud har en kyrka för att sprida sitt ord, sin frid på jorden. För att älska, söka upp, värna de nödställda och utsatta och för att erbjuda en gemenskap med Jesus i centrum. Är det så i de kyrkor vi fått ”hyra” eller förvalta åt Gud, de byggnader som bär Jesusmärket, korset? De gemenskaper som samlas i Faderns och Sonens och den helige Andes namn? Låt oss använda fastetiden och välkomna Guds ljus att lysa på oss och bekänna om det är så att egna intressen har börjat tränga ut Jesus intressen. 

Sanningens ljus befriar. Det är en vän, inte en fiende. Jesus förlåter, undervisar, tröstar, förmanar och befria oss när vi vänder oss till honom. Vinodlingen är inte vår, våra kyrkor och våra liv är Guds. Låt oss inför påsken i år bestämma oss för att vara lojala mot vår huvudman och finnas för Guds intressen, inte våra, och tala sant om när våra intressen schasar bort det som är av Gud. Låt oss bekänna och vända oss rätt igen, till hörnstenen i Jesus. Gud har gjort sin del och förberett allt. 

Texten vill påminna oss om att allt handlar om Gud som redan har planterat och anlagt trädgården. Växten kommer av sig själv men någon behöver ta hand om den, vårda ömt, främja växten och maximera skörden. Kärlek till Guds vingård blir vår del som arrendatorer, kärlek till skördens Herre. Rika skördar är förberedda i marken och vi får förtroendet att vårda och värna det Herren planterat och sått. Han litar på oss och vi kan lita på honom. 

Jesus har lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut genom Hjälparen, den helige Anden. Låt oss välja Jesus igen denna påsk, han som valde oss på Golgata kors. Låt oss göra rum för Jesus-kärleken, igen eller för första gången, och låt oss vara uppmärksamma så att vi inte med tiden glömmer vems vingården är, vem som är ägare respektive hyresgäster.