Då utmanade 15 kristna hela kyrkosystemet

Den 21 januari år 1525 valde en liten grupp kristna i schweiziska Zürich att döpa varandra därför att de inte trodde att barndopet hade stöd i Bibeln och för att de såg församlingen som människor som ville följa Jesus, inte som de som tvingats till kyrkan av våldsamma kyrkorörelser. 

De 15 kristna som döpte sig gick en svår tid till mötes – många av dem fördrevs från staden då de vägrade döpa sina spädbarn. Men anabaptismen spred sig som en underjordisk husförsamlingsrörelse trots stort motstånd och svåra förföljelser. 

En av dem som i Sverige intresserat sig för den anabaptistiska rörelsen är Micael Grenholm, debattör, lärare i religionshistoria hos Akademin för ledarskap och teologi (ALT) och doktorand i kyrko- och missionsstudier vid Lunds universitet. 

– Anabaptisterna förtjänar att uppmärksammas både på grund av deras kyrkohistoriska påverkan på baptisterna, förstås, och andra frikyrkorörelser som har inspirerats av dem i olika grad. Men också för att de var pionjärer och banade väg för den demokratisering som slog igenom i Europa flera hundra år senare, säger han när vi talas vid på telefon. 

Konferens 500 år senare

I helgen träffades det ekumeniska nätverket Anabaptist på ALT i Örebro, för att uppmärksamma 500-årsminnet av de första anabaptisternas dop. Bland talarna märks de brittiska forskarna Stuart Murray och Alexandra Ellish men också svenska teologer som Jonas Melin, Göran Janzon och Micael Grenholm.

– Anabaptismen kallas också för den radikala reformationen eftersom det här var människor som ansåg att den protestantiska reformationen, som leddes av Martin Luther och Huldrych Zwingli, inte gick tillräckligt långt i sin övertygelse om att Bibeln ska vara vår enda auktoritet och att vi bör granska alla trosläror via Skriften, förklarar Micael Grenholm.

– I Schweiz, i Zürich, där Zwingli verkade, tyckte flera av hans lärjungar att man kunde gå längre i radikalitet. Det gällde specifikt två frågor som delvis hängde samman, det var dels dopfrågan, dels statskyrkosystemet.

– I och med att alla i Europa enligt lag var tvingade att döpa sina spädbarn hängde barndopet som praxis intimt samman med bristen på religionsfrihet. Det fanns helt enkelt inget alternativ – varje medborgare måste tillämpa barndopet, annars blev man straffad. Men för anabaptisterna var troendedopet inte bara ett resultat av hur de läste Bibeln, även om det förstås var en väldigt avgörande faktor. De fann inget stöd för barndop i Nya testamentet. 

– Det var också ett avståndstagande och kritik mot bristen på religionsfrihet som kännetecknades av kyrkosystemet. När kyrkan och staten var så förenade att man enligt lag var tvingad att vara kristen på ett särskilt sätt, så innebar det ett fullständigt auktoritärt förhållningssätt till tron där du inte hade rätt att själv bestämma vad du skulle tro, fortsätter Grenholm.

Religionsfrihetens pionjärer

Han talar om att anabaptisterna inte var de första som kämpat för religionsfrihet och nämner exempelvis de italienska valdensarna runt 1100-talet.

– Men anabaptisternas gärning betydde väldigt mycket eftersom vi först efter 1400-talet hade tryckpressar i Europa vilket gjorde det mycket enklare att sprida idéer. Det är en viktig förklaringsfaktor till hur reformationen kunde få så stort genomslag på 1500-talet. Också anabaptisterna kunde på det sättet sprida sina idéer på ett annat sätt.

– Man kunde trycka böcker som spreds i massupplagor i stället för att kopiera skrifter från hand till hand som tidigare hade varit praxis i Europa. 

– Anabaptisternas främsta inflytande, både religiöst och politiskt, har dock varit indirekt, säger Micael Grenholm. 

– Det är ganska få som själva har läst anabaptisternas skrifter. Det är så med idéhistoria att en banbrytande idé kan komma från ett håll och sedan sprids den vidare på olika sätt, och man håller inte koll på varifrån den egentligen kommer.

– Det dominerande narrativet i europeisk historieskrivning har varit att idén med religionsfrihet och att kyrkan ska skiljas från staten kom med upplysningen på 1700-talet. Att idén uppstod hos aggressiva religionskritiker som Voltaire och David Hume.

– Men det narrativet funkar inte riktigt när man ser vilket inflytande anabaptisterna hade på andra kyrkoinriktningar: Exempelvis hade baptisterna samma övertygelse, och det finns en hel del forskning på hur de engelska baptisterna i slutet av 1600-talet influerades av anabaptister i Nederländerna.

– Och anabaptisternas idéer fick även inflytande på politiskt och filosofiskt tänkande långt utöver den religiösa arenan. Naturligtvis är det svårt när vi talar om tidig modern tid att separera det religiösa från det politiska – mycket hänger samman. Men jag menar att många frikyrkorörelser har mycket mer gemensamt med anabaptisterna än med tidig lutherdom, fortsätter Micael Grenholm.

Karismatiska kopplingar

– När man går tillbaka till källorna tycker jag att mycket av det anabaptisterna tror, tänker, tycker och säger påminner starkt om tidig metodism, hur Frälsningsarmén och den tidiga Pingströrelsen uttryckte sig.

– I synnerhet när vi talar om Pingströrelsen, som uppstår 400–500 år senare och där det inte finns någon institutionell länk mellan anabaptisterna och de första pingstvännerna. Däremot är de här rörelserna så otroligt lika varandra i hur de läser Bibeln, i hur de talar om sitt uppdrag, om sin mission, fortsätter Grenholm och nämner Charles Hannon Byrds bok ”Pentecostal Aspects of Early Sixteenth-century Anabaptism”.

– Han pekar på att anabaptisterna var karismatiska, de talade i tungor, profeterade och bad för helande. Dessutom var de tidiga pingstvännerna pacifister precis som anabaptisterna. De vägrade delta i krig, de vägrade att använda våld. 

– Det är bara några av parallellerna: Pingstvännerna hade också troendedop, båda betonar mission, Jesu återkomst och så vidare. Det är därför jag skulle säga att anabaptismen har haft ett mycket större inflytande på kristenheten än vad många inser.

– Men det största inflytandet har varit indirekt, det har gått via andra rörelser såsom baptismen, sedan har de här idéerna spridits vidare. De som hållit fast vid de gamla anabaptistiska traditionerna, som mennoniter, hutteriter och amish, är fortfarande ganska få och få har haft direktkontakt med dem, säger Micael Grenholm.

Han talar om skillnader i missionsstrategier – hur flera av de tidiga kyrkorna ägnade sig åt vad han kallar territorialmission – alltså att man vände sig till furstar och härskare i första hand, i stället för att vädja till enskilda människor att låta omvända sig.

– Idag förespråkar knappt någon territorialmission eller att tvinga människor till tro. Det är något att vara tacksam för. Och trots att de övertygade katolikerna på 1500-talet ivrigt förföljde och dödade anabaptister har bland andra dagens katoliker insett att de på vissa punkter hade rätt. Det gäller bland annat synen på religionsfrihet och synen på våld, även om de inte går lika långt i radikal pacifism som anabaptisterna.

Idag, 500 år senare – vad kan vi lära av anabaptisterna?

– Väldigt mycket, skulle jag säga. De har som sagt varit ganska bortglömda. Det är många som har intrycket att under reformationen var det Luther och Calvin som var de avgörande spelarna. Sedan bryr man sig inte så mycket om alla andra, svarar Micael Grenholm.

– Men det är otroligt viktigt att försöka förstå anabaptismen just för att det inte bara ger en bättre koll på historien och på hur de olika kyrkorna har utvecklats. Det ger också en bättre förståelse för olika tolkningstraditioner av Bibeln.

– Vi glömmer lätt hur katolsk Martin Luther fortsatte att vara även efter reformationen. Han fortsatte att högt värdera traditionen, han manipulerade bibelböckernas ordning – han satte Jakobsbrevet sist i sin bibel därför att han tyckte minst om det, och så vidare.

– Svenska kyrkan bevarar fortfarande många av de katolska traditionerna när det gäller liturgier, barndop och liknande. 

– Anabaptisterna tar exempelvis det allmänna prästadömet på allvar. Medan lutherska kyrkor idag talar mer om ett allmänt prästadöme på en teoretisk nivå – det får ingen praktisk konsekvens i och med att en lekman inte får dela nattvarden.

– Jag skulle även säga att det faktum att anabaptisterna så tydligt förenade karismatiskt brinnande engagemang, med Andens gåvor, helande och tungotal, med sin pacifism, sitt fredsengagemang, sin enkelhet och kamp för ekonomisk rättvisa, det är en otroligt viktig ögonöppnare, fortsätter Micael Grenholm.

Tungotal och fred

Han talar om hur vi ofta beskriver dem som betonar karismatik, Andens gåvor och helande, som inte särskilt intresserade av fred och rättvisa och som högerkristna. Medan de som värnar fred och rättvisa beskrivs som vänsterkristna och inte intresserade av sådant som tungotal, Andens gåvor och evangelisation.

– Det är viktigt i vår tid att vi inser att om vi separerar fred och rättvisa från Andens gåvor, begår vi inte bara ett bibliskt misstag – allt detta finns ju i Bibeln. Vi gör också ett kyrkohistoriskt misstag, eftersom denna enhet syns genom hela kyrkohistorien, säger han.