Trump agerar affärsman när världen behöver en diplomat

När USA:s president Donald Trump tog över ämbetet över landet i Vita Huset lovade han att ordna fred mellan Ryssland och Ukraina på ”nolltid”. De flesta undrade nog vilken substans ett sådant påstående hade. Sedan kom det alarmerande mötet mellan Ukrainas president Zelenskyj, USA:s vicepresident J D Vance och president Donald Trump. Det såg relativt hövligt ut, till en början, innan allt slutade i kaos. Zelenskyj stängde sin portfölj och kvar på bordet låg ett icke signerat avtal mellan USA och Ukraina.

I diplomatiska kretsar brukar man tala om fingertoppskänsla vid känsliga politiska förhandlingar. Det som utspelade sig här blev mer ”elefantens klampande i en porslinsaffär”. Vi har troligen framför oss veckor och kanske månader av analyser, om vad som gick fel. Men att högmodet lyste starkt och kroppsspråket likaså, kunde ingen ta miste på. Det var påtagligt arrogant. USA har i decennier haft en tung medlarroll i internationella politiska förhandlingar. Landet har oftast lyckats ganska väl, även om misstag gjorts tidigare. Att i dagsläget se USA som värnare av diplomati och försoningslösningar är svårt. Vad man än kan tycka om Donald Trump, lyckades han till vissa delar under sin första presidentperiod med en del oväntade lösningar. Men den sidan han nu uppvisar är mycket mer den otålige och dominante företagsledaren, som knappast har något intresse att ”gå en andra mil i den andre partens mockasiner”.

I vilken mån vicepresident J D Vance har lyckats frigöra sig från en sargad och tumultartad uppväxt återstår att se. Men det som hände i Vita huset gav inte prov på någon påtaglig förståelse och lyhördhet för Ukrainas plågade krigsår. Donald Trumps chockerande uttalanden om att Ukraina och inte Ryssland startade kriget, lägger ingen bra grund för fredssamtal.

Det klassiska ordspråket ”högmod går före fall” har tidigare applicerats på Rysslands Vladimir Putin, som trodde sig kunna inta Ukraina på några veckor. När nu tre år har gått av det brutala kriget, har han mest skapat oerhört lidande för det ukrainska folket, men också för sitt eget land. En växande grupp ryska medborgare börjar ifrågasätta hans så kallade verklighetsbeskrivning.

Nu står USA:s president, efter att han knappt torkat fötterna på Vita Husets dörrmatta, med löften om en mycket snabb fred mellan Ryssland och Ukraina. Det är självklart inte så svårt att lova fred om man, som så kallad medlare, tror sig kunna stödja att Ukraina, efter 36 månaders ursinnigt motstånd, skulle vara villigt att bara ge bort stora landområden till fienden. I ett försök att analysera det ofattbara mötet i Vita Huset mellan Ukrainas president Zelenskyj och USA:s Donald Trump samt vicepresident Vance, kan man möjligen fundera över om Ukrainas president hade ett för högt tonläge. Men har man fått stora landområden mer eller mindre pulveriserade av fienden Ryssland är man knappast beredd att sitta vid ett förhandlingsbord och säga ”Var så god att ta för er av vårt land! Vi bjuder också på rika mineraltillgångar!”.

Det smärtsamma i denna situation är ju att vi inte bara möter ett USA som har svårt att avläsa 'tidens tecken', utan också ett Europa där spänningarna är stora i de största stormakterna i EU, Frankrike och Tyskland. Vi har inte de bästa förutsättningarna för goda samtal. Ovanpå detta finns kriget mellan Hamas och Israel som en annan varböld, som Trump också lovat lösa snabbt. Orden realism och ödmjukhet lyser alltför tydligt med sin frånvaro.