Medan svenska unga tvekar går norska ’all in’ för Gud

Den senaste tiden har jag läst om hur ungdomar i Sverige reagerat negativt på förkunnelse om att satsa helhjärtat på sin kristna tro och offra tid, kraft och engagemang. 287 namnunderskrifter lämnades in till Pingst där ungdomarna varnar för ett skuldbeläggande och radikaliserande budskap. 

Några menar att tid i målmedveten bön och personligt ansvarstagande inte hör hemma i modern kristen trosutövning. Men jag har läst om en ny trend bland kristna ungdomar i Norge. Det var i en artikel i norska Vårt Land som berättade att ungdomar i Norden vill lämna söndagskristendomen och leva ett liv helöverlåtna till Gud. Om detta får genomslag i Norden skulle vi kunna förvänta oss väckelsetider. Jag har sett hur ett av våra barnbarn blivit ”heltänd” på Jesus och Guds ord och hur han är med och tänder sina kamrater i skolan och i församlingen. Jag tror det är viktigt att kristna föräldrar gör barnen delaktiga genom gemensam bön och samtal om kristen tro och visar att tron får följder och betyder något i vardagslivet.

Sommaren 2022 anordnades festivalen ”The Send” på Telenor Arena i Oslo. UMU (Ungdom med uppgift) var initiativtagare och evenemanget samlade cirka 10 000 personer. Syftet var att uppmuntra unga kristna att gå ”all in” för Jesus och leva ett liv med helhjärtad efterföljelse. Det nya livet får enligt ungdomarna praktiska konsekvenser som självuppoffring och självdisciplin, för att följa Gud.

Det handlar om att umgås med Gud varje dag i bibelläsning och bön och fråga Honom vad som är rätt om jag står inför ett val. Det kristna livet måste få påverka oss i vardagen, säger flera ungdomar i intervjun. 

Jag tänker på hur min far engagerade sig helhjärtat som evangelist, pastor och församlingsbyggare i Hälsingland och senare i hela landet, för att de sista 17 åren av sitt liv engagera sig i Mellanöstern och länder i Asien. I början av sin gärning hade han möten nästan varje dag i veckan och ofta hade man dop och frälsningsmöten vardagkvällar såväl som helgdagar. Om det inte blev någon frälst eller döpt på en vecka ordnade pappa bön och fasta, och efter några dagar kunde man återigen ha dop och välkomnande av nya medlemmar. När jag läst pappas cirka 80 dagböcker från den här tidsepoken får jag ta del av glädje, underbar gemenskap men även kamp, problem med relationer – men ett liv med djup mening och livsglädje.

Gick pappa och hans kollegor för långt i sitt engagemang? Hittade de någon balans, vila och avkoppling? Jag kommer ihåg att pappa ofta började skriva redan klockan fyra på morgonen. Han skrev fram till 11 för att sedan ha en bönestund, ta en promenad, besöka biblioteket, studera och vila. På kvällarna var det ofta möten.

Är det inte så att alla människor som har visioner och idéer inser att de måste satsa för att förverkliga sina drömmar? Till viss del fick fritidsaktiviteter och umgänge stå tillbaka under vissa perioder. Ibland hade säkert vi barn velat ha mer tid med pappa och visst fick mamma ofta dra ett tungt lass.

Jag kommer ihåg hur bönesvar, oväntade gåvor och enastående segertider då och då överraskade oss som familj. Det blev fest och glädje. Mamma satte sig vid pianot och sjöng och pappa tog fram gitarren eller mandolinen och spelade. Utan kamp och engagemang hade de aldrig fått uppleva dessa höjder och framgångar. Men var det ett för stort pris att engagera sig så helt? Jag ser framför mig glädjen i familjerna där alkoholisten blivit nykter och en stabil familjefar. Jag ser glädjen i barnens ögon då Jesus kommit in i familjen. Jag blir berörd då jag läser hur slavarbetarna i Pakistan blev fria och barnen fått börja skolan. Jag läser tackbreven från Sri Lanka från teplockarna som fått tak över huvudet och församlingens glädje över pengarna från Sverige som bidrog till att en kyrka kunde byggas.

Kanske var mödan ändå värd…? Jag tror det, även om jag hade velat rå om pappa lite mer.