Ett svek mot solidariteten när världen som mest behöver oss
Slutreplik. Regeringens drastiska minskning av biståndet har redan kostat Sverige dess ledande roll i global solidaritet. I en tid när världen behöver oss som mest, riskerar vi att förlora vårt förtroende på den internationella arenan, menar Charlotta Norrby och Mattias Brunander.
I en tid när behovet av internationellt stöd är större än någonsin, ställer sig Svenska missionsrådets och Diakonias generalsekreterare kritiska till varför Sverige dragit sig tillbaka från sin ledande roll i globalt bistånd.
Foto: Melker Dahlstrand, Emma Milder, AP Photo/Ebrahim Norooz
Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vi är glada att Gudrun Brunegård tagit sig tid att ha den här dialogen med oss i Hemmet vän, det är viktiga och angelägna frågor som lätt riskerar att passera utan att få det utrymme de förtjänar.
Biståndsminister Benjamin Dousa brukar ställa storleken på Sveriges bistånd i relation till ”en värld med oändliga behov”. Retoriskt sett är det effektivt – vilken väljare vill se Sverige använda skattemedel för att täppa till hål som inte går att laga? Men sanningen är att världens behov inte alls är oändliga. Det finns gott om uträkningar som visar vad det kostar att, till exempel, få bukt med den extrema fattigdomen, men det kräver att de rika länderna inte sänker sitt bistånd utan istället ökar det.
Syftet med Sveriges bistånd är att skapa bättre förutsättningar för dem som lever i fattigdom och förtryck, och bättre levnadsvillkor gör att färre tvingas fly sina hem, om det nu är det vi talar om. Och på en punkt är vi överens: migrationsfrågan är viktig och ska få kosta när människor tvingas på flykt för att undkomma krig, förföljelse och fattigdom. Men den strategi Gudrun Brunegård hänvisar till har sitt fokus på andra mål, mål som ”ökat återvändande, inklusive tvångsvist återvändande, frivillig återvandring” och ”stärkt kapacitet för migrations- och asylhantering i partnerländer, inklusive gränskontroll”. Regeringen urholkar biståndet när det tillåts bekosta insatser som enligt de OECD-regler Sverige åtagit sig att följa, inte ens får redovisas som bistånd. Läs gärna den analys som den tidigare Sida-chefen Göran Holmqvist publicerade i Global bar helt nyligen.
Det som regeringen stolt kallar den ”största omläggningen av svensk biståndspolitik sedan 1970-talet” har gjort enorm skada. Den bistra verkligheten är att den monterar ned välfungerande bistånd, skadar förtroendet för Sverige i världen, och drar undan mattan för livsviktigt demokrati- och jämställdhetsarbete världen över. Den politik som nu förs har resulterat i en sänkning av biståndet mot skammens gräns, till 0,68 procent år 2028. Det är nivåer vi inte ens var nere på under 1990-talets finanskris.
Även om vi är glada att notera det som Kristdemokraterna fått igenom inom regeringssamarbetet, frågar vi oss varför varken de eller Liberalerna bjuder på mer motstånd, i alla fall vad vi kan se utifrån. Partiet har en gång bidragit till att bygga upp ett bistånd i världsklass, och de skulle ha väljarna med sig: en färsk mätning visar att biståndsviljan fortsätter att öka bland svenska folket. Istället har Sverige nu klivit ned från en ledande position inom internationell solidaritet, i tider när det behövs som mest. Vi ser fram emot att träffas och fortsätta samtalet om den här och andra viktiga frågor framöver.
Läs hela debatten
förändrad biståndspolitik
