Jennie valde drogerna före barnen – tills bönen vände allt

Jennie växte upp i Öxnehaga i Huskvarna. I hemmet var allt väldigt fritt och det fanns inga gränser. I badrummet stod en hembränningsapparat som finansierade familjens utlandsresor.

– Man lär sig att inte prata om vissa saker. Barn gör vad som helst för att täcka upp sina föräldrar, säger Jennie, som alkoholdebuterade redan som 13-åring och snabbt utvecklade ett beroende. 

Drogmissbruket eskalerade och när Jennie var 16 provade hon amfetamin för första gången. 

– Drogen gjorde mig lugn, åtminstone till en början, och jag trodde att den var min räddning. Jag tog droger, men egentligen var det drogerna som tog mig.

Hon fastnade i ett allt grövre missbruk och placerades på SIS-hem. Under arton månader flyttades hon runt mellan fem olika boenden men blev inte hjälpt utan föll tillbaka i missbruket så fort hon kom ut. 

Gravid och drogfri

När Jennie var 21 år hände något som tog livet i en annan riktning: hon blev gravid.

Hon slutade med amfetamin och var helt drogfri de tre sista månaderna av graviditeten. Hon fick en dotter som hon gav namnet Elin. Att bli mamma var något helt nytt. 

– Elin blev mitt allt, säger Jennie och får något varmt i blicken.

Arton månader senare utökades familjen med ännu en flicka: Felicia. 

Jennie levde för sina barn och tog väl hand om sina små flickor, livet flöt på och familjen upplevde en harmonisk tid. Hon fick arbete på en fabrik i Tenhult, blev huvudskyddsombud på arbetsplatsen och började dessutom läsa upp sina betyg på folkhögskola med planen inställd på att bli arbetslivsingenjör.

Djävulska krafter

Men på skolans julfest rasade allt. Jennie fick ett återfall och tänkte: ”Nu skiter sig allt!”

– Jag var så hård i hjärtat. Det finns väl inget starkare än kärleken till ens egna barn? Tidigare hade jag dömt andra som supit bort sina barn och nu höll jag på att göra det själv, suckar hon.

Än i dag kan Jennie inte greppa de djävulska krafter som låg bakom det drogsug som fick henne att välja drogerna framför sina barn. 

Då var Felicia 4,5 år och Elin 6 år. Från det att flickorna varit hennes allt gick det fort utför och Jennie föll snabbt ner i misär.

Hela flickornas värld vändes upp och ner. Jennie minns hur Felicia sa: ”Mamma, man ser i ögonen om någon är dum.”

– Då hade jag stora, svarta ögon. Situationen blev till slut ohållbar, flickorna omhändertogs och placerades i familjehem. Efter det delade Jennie och deras pappa på sig.

Jennie mådde allt sämre, hamnade i en dålig relation, blev hemlös, begick brott, blev dömd till vård på ett familjehem i Österbymo.

Ropade till Gud

Jennie minns hur hon fylld av förtvivlan stod på en bro vid ett köpcentrum och tänkte hoppa ner framför en lastbil. Hon, som aldrig brukade be, vände sig då till Gud i desperation och ropade:

– Om du finns så visa dig, gör något!

Hon upplevde inget speciellt där och då. Men tre månader senare kom svaret på hennes bön.

– Den 22 februari 2010 somnade jag som narkoman, och när jag vaknade nästa dag och skulle åka till familjehemmet var allt drogsug borta. Det datumet glömmer jag aldrig, det är för evigt inristat i mitt minne.

– När jag vaknade upp på familjehemmet och insåg vad jag gjort mot mina barn kände jag väldigt mycket skuld och skam. 

Jennie slussades vidare till Tursbo behandlingshem i Skillingaryd som arbetade efter tolvstegsprogrammet.

Hånskattade åt kristna

2011 kom en man som hette Magnus till Tursbo. Jennie och Magnus blev förälskade och blev så småningom ett par. På behandlingshemmet fanns det en man som bjöd med Jennie och Magnus till sin brors kyrka i Jönköping. 

– Jag var livrädd. Jag visste egentligen ingenting om kristen tro, men samtidigt hade en nyfikenhet väckts inom mig, och därför tackade jag till min förvåning ja till inbjudan, skrattar Jennie.

Till en början tyckte de att människorna i kyrkan inte var kloka och Magnus och Jennie hånskrattade åt dem i smyg. Men efter att ha lärt känna männi­skorna djupare så förändrades Jennies inställning och i deras ögon såg hon ett ljus och en kärlek som hon längtade efter.

Efter en tid i kyrkan övervann nyfikenheten rädslan. Jennie och Magnus valde att ta emot Jesus och hånskrattet byttes ut till en sann glädje inom dem. Jennie fick en stark kärlek till Bibeln och började läsa med iver och det gjorde att hon växte i sin nyfunna tro.

Kyrkan blev enormt viktig för Magnus och Jennie. Hon berättar att pastorsparet tog hand om och hjälpte dem att komma på fötter och till ett fungerande liv. Magnus blev anställd i kyrkan och fick i flera år arbetsträna vid sidan av pastorn.

Jennie och Magnus gifte sig i februari 2012 och några månader senare föddes sonen Christian. 

Jennie ler åt minnet och får något varmt i blicken.

– Vi fick en hel kyrka som bad för och tog hand om oss. De blev som vår familj och visade oss en enorm kärlek. Tack vare deras omsorg och kärlek kunde vi hålla oss drogfria och bevarade. 

Familjen återförenades

Jennies flickor fick flytta hem igen till Jennie och Magnus, de var då 11 år och 9 år. Det var en stor glädje att familjen äntligen var återförenad, men samtidigt var det en utmanande tid. 

– Vi hade inte haft barnen på fem år. Jag trodde någonstans att de var lika små som när jag fick återfall, hjärnan följde inte med.

– Jag har ju fått behandling och mängder av vård, men inte de. Jag har verkligen bett dem om förlåtelse! Det som hände var så fel men kan inte göras ogjort. Jag kan inte göra mer än det jag gör idag, att förbli drogfri och hålla fast vid tron.

Jennie poängterar att barn och droger aldrig hör ihop och att droger är en katastrof för familjer. 

– Jag vet var jag kommer ifrån och dit ska jag aldrig tillbaka, säger hon med eftertryck.

Jennies relation med döttrarna Felicia och Elin är bra i dag. Tjejerna har haft det svårt men livet har rätat upp sig fint för dem. Elin arbetar på länsmuseet, Felicia har blivit mamma och Jennie är stolt mormor till lilla Svea snart 1 år.

Sprida hopp

Jennie arbetar på LP Södra Vätterbygden.

I arbetet får Jennie möjlighet att se varje människa och bygga relationer. Hela tiden är det mötet med människor och att lyssna på dem som är det centrala.

– Det är så viktigt att se Jesus i varje människa, och i dessa sammanhang är han så närvarande, för han behövs där, betonar hon. 

Vad har du för drömmar inför framtiden?

– Jag skulle vilja jobba tillsammans med Magnus för att sprida hopp till människor. Jag har ingen formell utbildning, men hela mitt liv är som en enda lång socionomutbildning, skrattar Jennie och säger att hon vill fortsätta jobba med människor på samma sätt som nu. 

– Jag känner mig hemma och trivs med de tilltufsade männi­skorna som andra är rädda för eller har svårt för. 

Hon tror inte att det går att forma om henne till någon ”helyllekristen”. 

– Jag är samma Jennie som jag var innan jag blev troende – fast ändå helt annorlunda nu, strålar Jennie.