Tomas Andersson Wijs språk lyser
Recension. Tomas Andersson Wij har i nya Gud är inte plåstret, den trettonde boken i Ärkebiskopens fasteboksserie, tagit sig an en utmaning som verkar omöjlig: att fånga Gud i ord. Resultatet är en personlig, ärlig och stundtals provocerande text om tro, tvivel och livet i all sin splittring – med fastan som ram och kontrast.
Tomas Andersson Wij är mest känd som sångare och låtskrivare. Nu tar han på sig rollen som som författare till årets fastebok och visar en annan sida av sitt skapande. Det här är en bok där han vågar sig in i det komplexa och otydliga, där han i lika delar rannsakar sin egen trosresa som de kyrkor och traditioner som format den.
Med ett språk som rör sig mellan lyrisk fingertoppskänsla och essäistisk skärpa lyckas Andersson Wij väva samman självbiografiska berättelser, teologiska betraktelser och nutidsreflektioner över den svenska kristenhetens tillstånd. Delar skulle kunna vara textrader från ett kommande album.
Fastans bortglömda fest
Anslaget i boken utmanar och utvidgar begreppet fasta. För Tomas Andersson Wij är fastan inte enbart en tid av försakelse och uppoffring, utan också en öppning för att förstå livets rytm mellan fasta och fest, tomhet och extas. Den som följer honom i sociala medier vet att han älskar livets goda. Här skriver han om festens ostyriga energi där kärlek och vänskap uppstår, men också om hur Jesus vill att de fattiga och missanpassade ska bjudas in till gemenskapen, det som är Guds rike på jorden.
Han ifrågasätter den kyrkans lutherska återhållsamhet och lyfter fram exempel från andra religiösa traditioner som den katolska karnevalen eller judarnas gladaste högtid purim, båda med en självklar plats i det andliga livet. För Andersson Wij blir festen, med sin kroppslighet och sitt rus, en teologisk motvikt till den ibland torftiga askes som präglat svensk kristenhet.
Vågad diskussion
Boken rymmer också en vågad diskussion om det moderna sökandet efter andlighet genom psykedeliska substanser. Kyrkan, menar han, behöver förhålla sig till dessa erfarenheter snarare än att avfärda dem, precis som den måste lära sig att möta människors andliga törst utan färdigformulerade svar.
Jag fascineras av hans resa, hans tvivel och hans starka tro på en Gud som blöder och dör med oss. Gud är inte plåstret är god läsning i fastan.
– Marcus Pollack
En av bokens starkaste delar är Andersson Wijs uppgörelse med sin frikyrkliga uppväxt i baptistförsamlingen Ebeneser på Södermalm. Han beskriver med smärtsam tydlighet hur rädsla för synd och de tunga ok av skam och krav på renhet formade honom, samtidigt som han också minns gemenskap och omsorg om de svaga. Här blir texten som mest levande, särskilt i de självbiografiska partierna, som när han berättar om brytningen med fadern – en scen så rå och känslomättad att den hänger kvar långt efter att jag läst klart.
Trots allt förblir Andersson Wij lojal mot kyrkan, även när han är hård i sin kritik. Han anklagar den för att vara kroppsligt distanserad, borgerligt behärskad och oförmögen att fullt ut omfamna livets kaos. Svenska kyrkans variant på ”fest”, ironiserar han, begränsas ofta till en uppmaning att unna sig en eller två semlor inför fastan. Samtidigt ser han att kyrkan bär på en potential att vara en plats för sanning, ödmjukhet och livets dionysiska sidor – om den bara vågar. (Här försöker han medvetet provocera, men frågan är om någon i kyrkan blir det?)
Modig teologi?
Den teologiska delen av boken är svajig. Tomas Andersson Wij gör upp med olika gudsbilder, både den personliga guden och allmaktsguden, och problematiserar deras plats i en tid där lidande ofta möts med cynism och bitterhet snarare än tillit. Hans resonemang kring Jesu korsdöd, där han framhåller korset som en symbol för personlig förnyelse snarare än försoning genom offer, är tankeväckande men knappast kontroversiellt inom Svenska kyrkans teologiska famn.
Det som däremot sticker ut är hans fokus på att avstå från att benämna Gud. Andersson Wij talar om ett ”andligt mumlande” som både nödvändigt och ängsligt – en balansgång som speglar hans egen brottning med tron. Men här hade han kunnat gå djupare. Det räcker inte att bara peka på teologins gränser; förväntan på fastebokens fördjupning förblir delvis ouppfylld.
En tro för vår tid
Gud är inte plåstret är inte en fastebok i klassisk mening. Den är snarare en berättelse om hur Tomas Andersson Wij försöker skapa en tro som är relevant för både honom själv och en tid som präglas av individualism och andligt sökande. Det är en bok som på samma gång inspirerar och skaver, som belyser fastans potential att förena kropp och ande, men också lämnar mig med fler frågor än svar.
Ärkebiskop Martin Modéus skriver i sitt förord att fasteboken syftar till att inbjuda till eftertanke och andlig fördjupning. Där lyckas Tomas Andersson Wij bara till viss del. Det är som berättare snarare än som teolog han verkligen lyser.
Andersson Wij är inte en andlig vägledare, men en av våra främsta iakttagare av existensens böljande landskap. Hans språk är precist, ibland poetiskt, och hans blick för det vardagliga skarp. Jag fascineras av hans resa, hans tvivel och hans starka tro på en Gud som blöder och dör med oss. Gud är inte plåstret är god läsning i fastan.