”När jag satte Gud först,
fick dansen ny mening”

Det är under sommarens New Wine-konferens vi möter henne som en av de talangfulla dansarna i lovsångsteamet. Hon är också en av seminarieföreläsarna som har en workshop i profetisk dans som banar väg för frihet och upprättelse, förklarar Kitty Lindgren. 

– Dansen är ett starkt bönespråk för mig, och jag brinner för att se människor fria och upprättade i sin identitet i Gud, först och främst. Att man verkligen ska veta att man är Guds älskade dotter eller son.

Kitty Kreate

När vi talas vid på telefon berättar hon om det kreativa företaget Kitty Kreate som hon lanserade i augusti – med ledorden identitet, hälsa, kreativitet. Visionen är bland annat en dansskola, och Kitty lägger även till att själva dansskolan heter ”Dance into freedom” – dansa in i frihet. 

– Det är den grenen i företaget jag startar med, fortsätter hon och berättar sedan sin historia.

– Jag är uppvuxen i Horred, drygt sex mil söder om Göteborg. Redan när jag var riktigt liten dansade jag, så fort mamma och pappa satte på musik började jag röra på mig. Mamma ville sätta mig i dansskola när jag var tre, men det var först när jag var fyra år som jag kom till Mariannes dansskola i Skene.

– Jag älskade det, även om jag också höll på med andra sporter. När jag var 15 år valde jag dansen fullt ut. Jag gick danslinjen på gymnasiet och kom därefter in på Balettakademin i Göteborg där jag gick i tre år. 

Yrkesdansare

– På Balettakademin utbildar man sig till yrkesdansare, och då har man obligatoriskt klasserna balett, jazz, modernt, improvisation och stepp. Men också sådant som pas de deux (balett för två personer), fortsätter Kitty.

– Ett par månader innan examen tränade vi på vår examensföreställning dit många koreografer och andra kommer. Drygt en vecka innan dess skulle vi visa föreställningen för lärare och skolpersonal. Det var då olyckan hände.

Hon berättar om hur en muskulös kille i uppsättningen springer rakt in i Kitty när hon är på väg att ta sig upp från golvet och slår med full kraft rakt in i hennes haka så hennes huvud slungas bakåt. Kitty dras med innan han stannar och hon talar om hur knaket i nacken hörs tydligt på scenen. Det resulterade i en whiplash-skada med asteno-emotionellt syndrom samt svår hjärnskakning. Skadorna var både fysiska och kognitiva.

Helt chockad

– Jag svimmade inte, men gick först chockad runt på scenen innan smärtan blev så intensiv att jag brast i storgråt. Sedan blev jag rädd när smärtorna började stråla ner i benen, och vi åkte till sjukhuset.

– Jag hade fått stora dansstipendiet precis innan olyckan. Jag hade också sökt till ett danskompani för unga dansare i Israel, och jag skulle på audition för det – det fick jag tacka nej till. I stället för att åka till Tyskland för stipendiepengarna fick jag gå på mängder av olika behandlingar, rehab och sjukgymnastik för att försöka bli bra.

– Men jag blev aldrig bra, ingenting hjälpte helt. Jag flyttade hem till mina föräldrar, jag klarade inte längre av att bo själv i Göteborg. Jag kunde inte skära bröd, jag kunde inte gå upp ur sängen – jag fick rulla ur sängen. Från att ha varit en stark, vältränad dansare kunde jag inte ens öppna fönstret utan hjälp. Du vet, många sådana vardagssaker. 

– Det är bara några få procent som inte återhämtar sig inom några månader från en whiplash-skada, men bland dessa fanns jag. Allt jag gjorde blev ett jobb.

Identitetskris

Kitty berättar hur olyckan också resulterade i en identitetskris.

– Hela mitt liv har jag varit van vid att kallas ”Kitty dansaren” av folk. Det är inte den jag är i första hand, men det hade då blivit min identitet. Gud hade kommit på andra plats under den tiden när jag gick på akademin och kanske även tidigare.

– Men jag hade min barnatro, och det var relationen till Jesus som gjorde att jag gick till honom i stället för från honom när jag blev skadad. Det var verkligen så: Till vem skulle jag gå?

– Vi säger: I nöden prövas vännen, och där var Jesus. Jag blev mer och mer intresserad av att lära känna honom, fortsätter hon. 

– Medan jag bodde hemma tillbringade jag den största delen av dagen liggande, jag låg på golvet eller så. Jag lärde mig på så sätt att bli stilla. Innan dess hade livet rullat på, jag var alltid aktiv med något – både i kyrkan och i vardagen. 

– Jag hade inte heller lärt mig att sätta ord på mina känslor. Dansens språk hade varit så starkt i mig under hela mitt liv, jag hade fått ut allt där. Det var som om jag under tiden med skadan fick lära mig att uttrycka mig verbalt, med ord, vad jag kände och tyckte.

Förlåtelse och upprättelse

Kitty kommer också in på det här med förlåtelse och upprättelse – hon talar om att det till att börja med hade tagit ett halvår innan hon tack vare Jesus lyckades förlåta den unge dansaren som sprungit in i henne.

– Och då förstod även jag att dansen hade blivit en avgud i mitt liv, att dansen hade kommit före Gud. Allt ska ära Gud och dansen var en gåva, men det hade verkligen blivit så att allt handlade om dansen. När jag därhemma bad om förlåtelse för det, då flyttade det in en sådan kärlek, glädje och frid som jag inte hade känt innan.

– Under den här tiden då jag var skadad lärde Herren mig också att det är en gåva att kunna ta emot hjälp. Jag var den tjejen som klarade allt och stöttade andra. Nu fick jag träna på att be om hjälp. Jag förstod att ju mer hjälp vi tar emot, desto mer hjälp kan vi sedan ge tillbaka, säger hon.

– För mamma och pappa var det också fruktansvärt. Jag var den yngsta av fem syskon men jag hade ändå flyttat hemifrån. Nu skulle jag flytta hem igen och behöva all hjälp, som ett litet barn, och samtidigt var det en skada som inte syntes vid första anblicken.

– Mitt liv under de tre åren bestod av kontakter med Försäkringskassan, läkare, sjukgymnast och att gå på behandlingar – det var mitt liv. Men också förbön med handpåläggning i kyrkan. Och sova och vila mycket på golvet.

Hur blev du frisk igen? Vad hände?

– Olyckan hände den 10 mars 2009. Så här var det: Jag har aldrig varit attraherad av att dansa i kyrkan för jag trodde att man måste dansa på ett speciellt sätt. Jag dansade hellre på dansskolan och föreställningar, det var mer fritt.

– Men under skadeperioden började jag läsa Bibeln mer, jag var ofta på bön i kyrkan och började tänka: Jag vill gå i bibelskola. Jag kom in på en bibelskola, men bara efter en eller ett par månader där insåg jag att jag inte kunde fortsätta, jag blev bara sämre. Jag tänkte: Gud, jag trodde verkligen att det var det här jag skulle göra. 

– Då var det en av ledarna som fick en vision från Gud att jag skulle bli helad. Han bara visste att det här var inte slutet för mig på bibelskolan. De fortsatte att be för mig och sade till mig: Du är välkommen när du vill för att hälsa på.

Kitty berättar hur hon en dag fick meddelande om att man skulle ha en heldag om Jesu helandetjänst i Bibeln, och hur hon kände att dit ville hon komma.

– Söndagen innan var det en sådan brottning för mig att ens gå till kyrkan, men jag gick dit. Måndag den 9 januari 2012 kom jag exakt i tid till skolan – jag hade försovit mig för ovanlighetens skull. EFS-prästen undervisade om Jesu under i Bibeln och efteråt sade han: ”Nu ska vi praktisera – vem ska vi be för?” Och alla pekade på mig, säger hon.

– De bad för mig två gånger innan lunchrasten, och jag upplevde Guds närvaro. När han sade: Nu är det lunch, kände jag: Jag måste be dem be för mig igen. Då säger två av eleverna: Vi måste be för Kitty igen! 

– De bad säkert en halvtimme för mig. Det var som en dusch av den helige Ande över mig. Jag grät och skakade, mest på vänster sida där jag också hade övervägande problem. 

– När de hade bett för mig frågade de: Kan du göra något så du ser om du blivit helad? Och jag böjde huvudet bakåt. Jag kunde inte förklara det bättre, jag var helt chockad och sade: ”Det känns som att jag har en normal nacke, men jag kommer inte ihåg hur det känns.”

Full rörlighet

– Det var helt otroligt. Jag böjde huvudet åt olika håll, och jag hade full rörlighet och ingen smärta, fortsätter hon.

Kitty berättar hur hon stannar kvar på lektionen efter lunchen, men somnar på golvet helt mörbultad efter Guds ingripande. Senare följer hon med ett par kamrater hem där hon också vilar innan det är dags för den bokade rehabtiden på Dalheimers hus, som fokuserar på terapier för olika slags funktionsnedsättningar.

– Där kunde jag simma bröstsim, och det hade inte varit möjligt på tre år. Efteråt satt jag med två kvinnor i bastun, och jag kunde inte hålla tyst: ”Såg ni?! Som ni vet har jag inte kunnat simma på det sättet på tre år! Jesus har helat mig idag!”

– Redan där började det att jag fick vittna om vad Gud hade gjort, för läkare, för sjukgymnaster, för dem jag mötte på rehab och dit jag kom. Jag hade fått en frimodighet att börja be och vittna för folk.

– Jag ringde till min syster och hennes treåriga dotter svarade. Till henne sade jag: ”Vet du, Ofelia! Jesus har helat min nacke.” Hon slängde ifrån sig telefonen och sprang till min syster: ”Mamma, mamma! Jesus har helat Kitty!” Det var verkligen en sådan glädje för hela familjen.

Tränade upp kroppen igen

Nej, allt gick inte på räls. Hon berättar hur hon fick träna upp kroppen igen – det var en resa att åter bli stark. Hon talar om ”fantomsmärtor” under den första månaden efter helandet – ”det var vad kroppen kom ihåg”.

Hon tog också ett extraår på Balettakademin och hennes examensföreställning blev en musikal om hennes resa. 

– På Balettakademin sade de att bara det att jag kunde dansa igen var ett vittnesbörd: ”Det ser inte ens ut som om du har varit skadad.” De visste hur dålig jag hade varit, jag hade varit där och hälsat på. 

Kitty berättar hur hon redan under sina tre år som skadad fick visionen om att starta en dansskola, något hon inte ville innan dess. Att det tagit flera år handlar både om ytterligare skador och att hon under hösten 2020 fick en för läkarna oförklarlig sjukdom som slog hårt mot immunförsvaret och hennes kropp på olika sätt.

På första plats

– Att jag mår så pass bra som jag gör idag är i sig helt fantastiskt, även om jag fortfarande har behov av specialkost. Du anar inte hur jag såg ut tidigare. Gud har, så att säga i skarpt läge, lärt mig att tala liv. Vi kan välja att tala liv eller död, och vi behöver tala liv över oss själva och över varandra, fortsätter hon.

– När Gud uppenbarade för mig att han måste få komma på första plats blev det helt klockrent att jag ska ära Gud med dansen. Den onde ville lura mig under skadeperioden att han hade tagit dansen ifrån mig. Men jag upplevde hur Herren sade: ”Han kan inte göra det för att dansen kommer inifrån, Kitty.”

• Läs mer på www.kittykreate.com