Recension: Bitvis bisarr skildring av Bonhoeffer
Recension. Att gestalta historiska personer på film fordrar respekt för det liv de levt och tankegodset de efterlämnar. Det gäller i allra högsta grad en så komplex och betydelsefull gestalt som Dietrich Bonhoeffer, teolog och motståndsman i Nazityskland. Men Todd Komarnickis film tar sig stora friheter med hans liv och lära. På affischen håller han i en pistol, och den engelska undertiteln lyder Pastor, spy, assassin – Pastor, spion, lönnmördare. Det står snart klart att också filmen fantiserar hellre än fördjupar.
Det märks att produktionen haft gott om pengar. Med 22 miljoner euro i budget har filmmakarna skapat ett visuellt övertygande 1930-tals Europa, där irländska byar förvandlats till ett trovärdigt krigstida Tyskland. Produktionsdesignen, ledd av John Beard (Brazil, The History Boys), imponerar, och John Mathiesons foto (Gladiator, Logan) ger filmen en poetisk ton. Varje gränd och fasad tycks bära en egen berättelse.
Traditionell biografi
Bonhoeffer –
Pastor. Spion. Martyr.
FILM
Originaltitel: Bonhoeffer – Pastor. Spy. Assassin
Regi: Todd Komarnicki
Manus: Todd Komarnicki
Skådespelare: Jonas Dassler, Flula Borg, David Jonsson, August Diehl, Moritz Bleibtreu
Längd: 132 minuter
Språk: Engelska
Produktionsländer: Irland, Belgien (Angel Studios)
Svensk biopremiär: 28 mars (SF Filmstaden)
Genre: Historisk dramathriller
Betyg: 2 av 5
Det startar som en traditionell biografi. Bonhoeffers uppväxt i en intellektuell familj, hans skolgång, akademiska bana och vistelser i New York.
Men ungefär här börjar det skava. Ordentligt. En scen visar honom på Smalls Paradise i Harlem medan Louis Armstrong uppträder med sitt band. Möttes de verkligen? Troligtvis inte. Men det är en randanmärkning. Det verkligt problematiska kommer sedan.
För när han återvänder till Tyskland efter en tid i USA framställs han som tveksam till nazismens farlighet – trots att han var en av de första inom kyrkan att offentligt kritisera Hitler. Filmen tycks föredra berättelsen om en hjälte som långsamt vaknar framför den verklige Bonhoeffer: han som tidigt förstod vart åt det barkade och drevs av stark inre övertygelse.
Ingen attentatsman
Bonhoeffer, som var pacifist, skildras genomgående som aktiv i den våldsbejakande konspirationen mot Hitler, något som saknar historisk förankring. På ett kafé diskuterar han attentatsplaner med svåger Hans von Dohnanyi. ”Det här kommer kräva smutsiga händer”, säger von Dohnanyi. ”Det är allt jag har att erbjuda”, svarar Bonhoeffer. I en annan scen, en dunkel bar, lägger en man fram en detaljerad mordplan, varpå Bonhoeffer svarar med ett bibelcitat: ”Här är jag, sänd mig”. Lika sorglig är repliken ”det enda sättet att besegra lögnens fader är att ljuga bättre än han gör”. Det är på tvärs mot allt Bonhoeffer stod för.
Den mest historielösa scenen? Kanske den där Bonhoeffers vän Eberhard Bethge ifrågasätter deras vägval. Han påminner Bonhoeffer om att han en gång sagt att fiender ska besegras med kärlek. Bonhoeffer svarar: ”Det var före Hitler.” När Bethge undrar om Gud kommer att förlåta dem om de mördar diktatorn, ryter Bonhoeffer ifrån, ”kommer han förlåta oss om vi inte gör det?!”
Sedan blir det än mer skruvat: Han skickas på spionuppdrag till England för att skaffa en bomb hos självaste Winston Churchill. I verkligheten var det hans ekumeniska nätverk från tidigt 1930-tal, kontakten med gode vännen biskop George Bell och erfarenheten från sin tid som pastor i London, som gav honom möjlighet att kommunicera via informella kanaler. Det handlade inte om någon hemlig operation eller spioneri. Allt byggde på relationer.
Förvrängd teologisk bild
Bonhoeffer såg aldrig våldsamt motstånd som moraliskt rättfärdigt, utan som synd, något för vilket han måste be Gud om förlåtelse. Hans tro var radikalt Kristuscentrerad, jordnära och handlingsinriktad. För honom handlade det inte om att tro på en idé, utan om att leva i en verklighet formad av inkarnationen, korset och uppståndelsen – för världens skull.
Begreppet ”dyr nåd” omvandlas här till en vag tanke om att vara modig. Och hans slingriga etiska kamp, som präglades av frågor, tvekan och teologisk reflektion, blir en rak berättelse där våld plötsligt är legitimt.
Faktafel och förenklingar
Filmen gör honom till en politisk aktivist snarare än teolog. Mot slutet antyds att han fängslades för sin inblandning i attentatsplanerna. Det är fel. Han greps för att ha fört judiska flyktingar till Schweiz och för att ha hjälpt pastorer i Bekännelsekyrkan undkomma militärtjänstgöringen.
När nästan varje scen förvanskar hans liv, hans teologi eller det historiska sammanhanget spelar det till slut ingen roll att Komarnicki också placerat Bonhoeffer vid sitt seminarium i Finkenwalde under Kristallnatten 1938 – trots att Gestapo stängde det året innan.
Det som kunde blivit en film om efterföljelse i en tid av ondska och nationalism slutar som halvbra thriller. Inte ens eftertexterna håller måttet. Där påstås att Bonhoeffer skrev 34 böcker – precis dubbelt så många som han faktiskt författade. Har det amerikanska produktionsbolaget alltså räknat in de engelska översättningarna som egna verk? Ja, det verkar så. Ointresset för verklighetens Dietrich Bonhoeffer står svart på vitt.
I Sverige har undertiteln justerats, från lönnmördare till martyr. Någon har uppenbarligen insett att originaltiteln inte går att försvara. Men det förändrar förstås inte innehållet.