”Jag blev både offer och utövare av andligt våld”

Allting började då David Sandström flyttade till Helsingfors för att studera akutvård. Han var uppvuxen i Purmo, Finland, med den lutherska kyrkan i Pedersöre som sitt andliga hem.

– Jag var en ung och lite vilsen man i 20-årsåldern, som hade flyttat hemifrån, med en önskan om att leva som kristen och försöka hitta min plats, berättar David.

Han längtade efter något mer och kände att det mesta han hade sett av församlingar inte var det han sökte.

– Jag kände mig helt enkelt uttråkad, ostimulerad, ville ha äventyr och utforska saker.

Tydlig gemenskap

Det var i detta läge som David stötte på International Church of Christ.

– Det som tilltalade mig var deras tydliga fokus. De såg mig och tog sig an mig, i motsats till många andra kyrkliga sammanhang, där jag hade känt mig som en i mängden.

Den här kyrkan hade en agenda, deras samlingar var mera exklusiva. Det fanns en gemenskap som tydligt definierade vem som var inne och vem som var utanför, vem som var kristen och inte kristen. Man klargjorde vad medlemskapet innebar och vad som var deras lära.

– Det var svartvitt, säger David.

I ett tidigt skede träffade han en av ledarna för att studera Bibeln.

– Han utmanade mig på områden där han tyckte att jag brast i förståelsen av Bibeln. Det gällde till exempel frälsningssynen och dopsynen.

Ledarna i församlingen var också kritiska till det här med att ta emot Jesus i sitt hjärta, och menade att det inte räckte och att David inte hade levt som kristen.

– Det slutade inte med att de gav mig deras syn på hur de trodde, utan de tog mig in i en process på kanske ett halvt år där de försökte övertyga mig om det de tyckte att jag hade missförstått. På det sättet blev jag manipulerad och fastnade på kroken, säger David.

Öppenhet och uppriktighet

Trots att David inte köpte allt så attraherades han av den öppenhet och uppriktighet som fanns.

– Man pratade om sitt liv och sina känslor på ett sätt jag inte hade varit med om. De visade intresse för mig och ville hjälpa mig. Det fanns en samhörighet och gemenskap som jag upplevde att jag ville vara en del av.

– De här sakerna blev avgörande, och jag tyckte att de hade en poäng med att jag hade tagit lite lätt på vattendopet. Vatten­dopet betonades starkt, så jag valde att låta döpa mig på den där konferensen även om jag hade blivit vuxendöpt sex månader tidigare.

Reagerade du inte på att du skulle göra om vuxendopet?

– Visst kändes det som en jobbig sak och nog blev det ett uttryck för andligt våld och ett religiöst trauma därför att man ogiltigförklarade mina tidigare dop.

David menar att det andliga våldet låg i att man inte lät besluten i olika trosfrågor få vara en sak mellan honom och Gud.

David blev medlem och började leva ut sin nya tro med nya vänner.

– Vi var hängivna varandra och hade också en evangelistisk framtoning.

David blev så småningom anställd av kyrkan som ledare och blev nu själv utövare av den strikta ledarmodell han själv underkastat sig.

– Vi var kanske 50 medlemmar och tanken var att medlemmarna skulle komma på alla möten, vara hängivna, evangelisera och vara med i smågrupper. Och den som då inte levde upp till det här fick två alternativ – att antingen vara hängiven eller inte vara medlem. Vi sade inte att man inte var kristen, men man var välkommen på möten om man inte var kritisk.Men i verkligheten blev man ju utanför då vi inte räknade dem som medlemmar… På det sättet blev jag själv en utövare av andligt våld.

Programmerade om samvetet

David var med i cirka 13 år men upplevde att det inte riktigt fun­gerade.

– Inte öppnade Gud så många dörrar, och mest var det hårt arbete, lite som slaveri, och tanken kom att min tro var för liten.

Han kände sig som en fånge men såg samtidigt inte någon väg ut. Tanken att lämna församlingen hade varit det samma som att lämna Gud.

– Det blev ett samvetets fängelse. Jag levde i ett osunt beroendeförhållande. Jag behövde dem och de behövde mig. Jag var rädd för att mista det stöd jag hade, att bli ensam och utanför. Men samtidigt såg jag inga andra alternativ.

Vändpunkten kom då David mötte en man från Oravais.

– Han tog det som sin uppgift att hjälpa mig ut. Han kunde genomskåda läran och församlingslivet och började väldigt kraftfullt sätta fingret på bland annat dopsynen. Han sade att jag var ett offer, att jag befann mig i en sekt, att jag var hjärntvättad. Han försökte visa på den Jesus som skrifterna beskriver och jag började se att det handlade om två olika Jesusar. Han blev en profetisk röst in i min situation.

David menar att hans samvete blev omprogrammerat. Han började inse att han kunde lämna det sammanhang han varit bunden till utan att gå emot sitt samvete och utan att lämna Gud. Den frihet David nu fick handlade om att andligt sett börja stå på egna ben och att bli vuxen i Kristus.

– Jag började se att i det sammanhanget jag varit hölls jag som en evigt omogen person. Där fanns inga förutsättningar för tillväxt. Det var som en familj där föräldrarna håller kvar barnen fast de blivit vuxna, där de berövas sin kapacitet att bidra och växa vidare, där man blir föräldrarnas egendom.

Var ska man börja om man upplever att man befinner sig i ett osunt sammanhang?

– Sekterism och osunda sammanhang finns överallt i samhället, både religiösa och ickereligiösa. Men problematiken är när man märker att man börjar må dåligt och känner att det inte finns en frihet att ta en paus, att stiga ur ett sammanhang, då det blir en livet-eller-döden-situation där man känner att man måste ge upp allt. Typiskt för ett beroendeförhållande är känslan av att andra behöver mig och jag behöver dem. Men Jesus sade ju att han är vägen, sanningen och livet. Jesus skulle vara vårt liv.

Vad var det jobbigaste när det gällde att frigöra sig?

– Rädslor och osäkerhet. Känslan att man gör ett misstag som inte kan repareras, att man gör något man kommer att ångra resten av livet.

Det finns ju de som i liknande situationer som du väljer att lämna allt vad tro heter. Du valde att söka vidare. Hur har din tro förändrats?

– Det var som att gå igenom eld och betydde av flera orsaker ångest och grubblande i flera år. Jag blev prövad och testad. Det viktiga var att jag lärde mig att bli självständig och stå på egna ben och att på något sätt tro på Gud i mig.

Med dina erfarenheter i bagaget: Hur ser en sund församlingsgemenskap ut?

– Ett uttryck jag använder är: huvudsaken är att huvudsaken är huvudsaken. Det viktigaste är att Jesus som huvud för kroppen och församlingen är det viktigaste.

Vad är kärnan i att vara kristen? Är det radikalt att vara kristen?

– Nog skulle jag säga det. Det handlar om att lita på Gud och söka Gud.

Kristna behöver varandra. Vad är det viktigaste med den kristna gemenskapen?

– Vi behöver nog varandra på många olika sätt. De äldre behöver de yngre och de yngre behöver de äldre. Vi behöver varandra för att vi har olika perspektiv.

– Att vara autentisk, genuin och sträva efter att vara uppriktiga mot varandra är också viktigt. Vi blir så lätt distraherade av allt vi borde göra så att byggställningarna blir viktigare än själva huset.

Har du kommit till ro med din tro?

– Så känns det nog på många sätt. Jag försöker ha ett öppet sinne för de människor som kommer i min väg. Jag är tacksam över möjligheten att ha två jobb som båda också känns som en kallelse. 

Fotnot: Artikeln har även publicerats i tidningen Livet. Trots den kritik David framför mot församlingen International Church of Christ är inte hans ambition att svartmåla. Han har fortfarande en dialog med flera av församlingens medlemmar och menar sig fortfarande ha saker att lära från dem. Och i de fall då han själv utövat andligt våld har han så långt han vet tagit kontakt med de personer som berördes och bett om ursäkt.