Twal Hedmans och Fernandos berättelse om Karisma Center är ett stålbad

Det börjar på gräsmattan utanför Kaggeholms Slott på Helgö i Mälaren 1995. De då 9- och 11-åriga Mia och Sofie Hedman är på tältmöte med vänner från Botkyrka pingstförsamling. Hemma är det oroligt. Föräldrarna överväger att separera. 

På scenen står Thomas Ardenfors och Sven Almkvist och berättar att de fått ett tilltal från Gud. De ska starta en pingstförsamling i Stockholm och planerna har bekräftats av en tillrest argentinsk predikant de mött på Pingströrelsens sommarkonferens Nyhemsveckan. Ett år senare bildas Stockholm Karisma Center på biografen Park på Östermalm. Gudstjänsterna kallas Celebrations och liknar inget systrarna tidigare upplevt.

Sofie och Mia lever i församlingens mitt. De bor med sin mamma som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Pengar är en återkommande stress. De hankar sig fram på studiemedel och barnbidrag. Kontrasten mot miljonrullningen i församlingen är stark. 

Successivt vävs de in i en förandligad tankevärld präglad av rädslor, renhetskultur och maktmissbruk. De hamnar på slagfältet mellan Gud och Satan, där Gud är beroende av dem och deras böner för att väckelsen ska komma. 

Systrarna är med i ”Sveriges coolaste församling”, åker på pr-turnéer och ser tusentals tonåringar strömma till nyårskonferenserna i Solnahallen. Det de gör är av ”evighetsvärde”, de är satta på denna plats för att utföra Guds verk. Gud i sin tur styr genom tilltal till ledningen. Profetiorna haglar. De kommer så frekvent att när de dröjer uppstår ett vakuum. 

I skolan är de högpresterande. I församlingen kämpar de för att vara normsnygga. Renhetskulturen i Karisma lär dem att se på sina kroppar med misstänksamhet. Den kvinnliga kroppen är syndig och lite farlig. Det är flickornas ansvar att inte fresta männen, klä sig anständigt och aldrig för åtsittande. Att fasta från mat som självbehärskning (Galaterbrevet 5:22-23) är välbehagligt inför Gud. Han skulle gilla dem mer om de var perfekta – eller som det predikas, if better is possible, good is not enough. Att Mia utvecklar en ätstörning blir närmast en logisk konsekvens.

Sakta växer insikten om att kyrkan där de tillbringar all fritid skadar dem. I dagböckerna märks ambivalensen. Väckelsen är nära, bara de ber ständigt, lever rent och framförallt betjänar Ardenfors, Almkvist och Nielsen! Men när de förminskas till medel för pastorernas mål tvekar de inför ledarskapets intentioner: Människor de tycker om försvinner bort. Det skapas A- och B-lag. Psykisk ohälsa ses som demonisk påverkan. 

Tonåringarna sorteras med färgkodade namnskyltar under församlingens konferenser. Pastorerna börjar gömma sig i särskilda vip-rum och utser assistenter från bibelskolan som i praktiken agerar personliga skyddsvakter för att förhindra spontana möten mellan dem och församlingen. Är de med i en sekt? Nej, det är de inte, Knutby-skandalen briserar och de är en sekt – Karisma är en vanlig pingstförsamling.

Fullständigt orimliga krav läggs på systrarnas axlar. När Sofie är 15 år tvingas hon signera ett avtal om tystnadsplikt. ”Inte till en enda människa får hon prata om det som delats i förtroende.” En kompis i församlingen berättar om våld i hemmet, hur pappan slår henne och mamman, men Sofie resonerar om hur hon som ledare måste klara att härbärgera även denna information. Att inte hålla sitt tystnadslöfte är en synd och mellan raderna märks en sorts psykologisk splitting: Vilken verklighet är egentligen den sanna? Ska hon vara lojal mot församlingens lära eller följa sin magkänsla och larma om misshandeln? Hon söker kontakt med pastorerna, men inget händer. Till slut går hon till Polisen. Händelsen är kortfattat återgiven, men blottar ett bråddjup.

Boken sträcker sig från begynnelsen och fram till det enda och sista demokratiska medlemsmötet i Filadelfiakyrkan när konkursen är ett faktum och Stockholm Karisma Center kom att upplösas. Twal Hedman och Fernando har gjort gedigen research, men det blir aldrig redovisande eller överlastat. 

Flera kristna profiler återkommer. Det är ett vågat grepp. Förutom pastorerna Thomas Ardenfors, Sven Almkvist, Mattias Lekardal och Andreas Nielsen namnges även Magnus Persson och ledaren för Filippus Army, Mikael Torstensson. Det framgår inte hur mycket av bokens berättande delar som är autofiktion, men det står inte ”roman” på omslaget.

Samtidigt framstår inte prosaavsnitten som anklagelseakter, det är klarsynt berättat med en tonårings blick. Frågan blir snarare hur mycket av dessa tankemönster som lever kvar i Pingströrelsen? Och hur relaterar Hillsongs svenska gren och Andreas Nielsen till Karismas icke-demokratiska struktur? 

Sofie Twal Hedmans och Mia Fernandos bok är en komplex och bitvis outhärdlig uppgörelse med ett teologiskt system vars trådar sträcker sig långt in i den karismatiska frikyrkligheten av idag. Upplägget liknar ett ödesdrama. Vi vet hur det kommer att sluta, men bokens tre parallella narrativ skapar helt nya bilder av konkursen och teologins konsekvenser. Vissa övergångar mellan de tre berättarrösterna är aningen otydliga, men det är en randanmärkning. 

Aristoteles menade att tragedier ska sluta i katharsis – läsaren ska renas. ”Även den minsta fanatiker behöver sova ibland” är mer än så, den är ett stålbad. Med ett utmärkt språk och starka bilder har Twal Hedman och Fernando åstadkommit en kraftfull bok som berör på djupet. Tragedin blir, mot alla odds, både god litteratur och mångbottnad bladvändare. Ett välskrivet dokument som skänker värdighet åt en tid i svensk frikyrkohistoria som saknat det.