”Vi måste vänta in varandra”

– Det är egentligen en bön som jag ber regelbundet: Gud, ge mig ett omöjligt uppdrag! Det handlar om att jag behöver lita på att Gud leder. Att jag försöker följa det som han vill att jag ska göra, säger Anders Marklund när vi talas vid på telefon.

– Jag önskar att uppmuntra den enskilde läsaren att kliva in i ett ledarskap eller att kliva in i ett förhållande närmare Gud. För mig behöver det inte vara storleken på det jag gör som är det omöjliga utan det omöjliga är det jag själv ser ligger utanför mina ramar så att jag behöver lita på att Gud leder mig in i detta.

Stor erfarenhet

Det är hans första bok men bygger på mer än 30 års erfarenhet av ledarskap och förändringsarbete. Han har tidigare bland annat varit ledare för Alpha Sverige och är sedan 2016 pastor för Hönö Missionskyrka som arrangerar Hönökonferensen, en av Sveriges största kristna konferenser.

– Jag fick hälsningar om att skriva en bok från lite olika håll, och jag har längtat efter det, men inte riktigt känt att jag kunnat det. Jag har skrivit predikningar i över 30 år, men det är skillnad på att skriva en predikan där det är bara jag själv som läser mina anteckningar och att skriva en bok som andra ska läsa, berättar han.

– För några år sedan fick jag en digital skrivarkurs av ett par i församlingen och det var då jag började skriva, fortsätter han och berättar hur han fick frågan om han hade ett bokmanus. På den vägen var det.

Du börjar boken med att berätta om de gängungdomar du kom i kontakt med?

– Det var faktiskt en häftig berättelse. En av tonåringarna som hängde i kyrkan där jag var pastor råkade illa ut en natt och stack ner en annan person med kniv. Jag kände honom lite grann, men absolut inte familjen, berättar han.

Han talar om hur de började jobba med gängen i stan, konfronterade dem och försökte få dem att prata med varandra.

– Jag fick kontakt med pappan till den här killen och vi började jobba med de här lite tuffa killarna och tjejerna som har hamnat lite på kant i tillvaron. Det var egentligen jättefina ungdomar men det hade liksom blivit fel. Det gjorde att jag fick träffa dem och tala tro med dem. Och så har det varit genom åren.

Dörrar öppnades

– För en del år sedan fick jag en längtan att samarbeta med idrottsklubbar där jag då var pastor. Jag bad till Gud: Öppna en dörr. En höstkväll fick jag ett mobilsamtal från hockeyklubben i Lidköping: ”Kan du hjälpa oss med våra killar? En del struntar i läsningen och går och tränar, andra struntar i träningen och går och läser. Det håller inte.”

– Gud hade redan lagt dem på mitt hjärta så jag sade: ”Men det kan jag göra.” Det här var inte en människa som hade en kristen tro utan det var en person som jag kände genom att vi hade en kontakt i kommunen.

– Jag såg hur Gud öppnade den ena dörren efter den andra och bad därför att jag inte skulle öppna en enda dörr men gå genom de dörrar som öppnades. Det var dörrar som öppnades till fotbollsklubben, innebandyklubben, handbollsföreningen, till dansskolan och kanotföreningen. 

– Vår församling hade mängder av konfirmander under åtta, nio års tid där de allra flesta relaterade till en idrottsklubb. Det var faktiskt lite drygt hundra konfirmander per år. Det är det jag menar med det omöjliga uppdraget: Gud måste öppna vägen för oss, inte vi själva. För kommer man fel så blir det galet. Jag tänker att det är en slags överlåtelse, fortsätter Anders Marklund.

Vara drivkraften

– Så här beskriver jag det: Ledarskap bärs av bön, drivs av längtan, får kraft ur en vision, utgår från kallelsen och bygger på relation. Alltså: Mitt ledarskap måste bäras av bön, av min gemenskap med Gud. En längtan i mig får sedan vara det som blir drivkraften, i längtan föds en vision som ger kraft. Så utgår vi från den kallelse Gud ger och bygger vårt ledarskap på relation.

– För mig handlar mycket om att det måste vara relationsbaserat. I min församling är jag arbetsledare för den personal vi har. Vi är ingen stor arbetsgrupp, vi är sex personer. De måste känna att jag är mån om dem, att jag är bakom dem. Den relationen tror jag är jätteviktigt, säger han.

– Ibland lyckas man med det och ibland lyckas man inte, och det är livet. Men min ambition måste vara att den som jag är satt att leda ska känna sig trygg med mig som ledare, så jag ser, bekräftar och möter min medmänniska.

Att vara församlingsledare eller pastor är ett ganska tufft jobb idag – hur gör man för att orka? Att våga stå kvar i de omöjliga uppdragen?

– En bra fråga. Jag tror inte att det är de omöjliga uppdragen som är det svåra att stå kvar i. Jag tror att det mer handlar om att det ibland kan bli en slags frustration i rollen som ledare, och den måste man försöka hantera, svarar Anders Marklund.

– Det kan vara en frustration för att man inte får till det eller för att man inte får gehör, det kan vara olika saker beroende på vilka vi är. Men jag tror att när det omöjliga uppdraget får bärighet då är min erfarenhet att det är roligt att vara ledare. ”Kolla här! Får jag vara med om detta?” Det är fantastiskt.

Du menar att det är vardagen som kan slita?

– Och i en församling finns också ofta mycket vilja, många tankar, många idéer och mycket klokhet, mycket vishet. Och allt det där ska man hantera. Kan man kanalisera all den där klokheten, visheten och kraften som finns i en församling att gå åt ett och samma håll, då finns en kraft som är oslagbar.

– Man måste tänka att när människor kommer med en synpunkt eller åsikt vill alla det allra bästa. De vill det bästa för sitt sammanhang, för sin församling, för sin gemenskap och det tror jag att man måste ha med sig när det blir tufft.

När en dörr öppnas – hur tänker de som står bredvid? Hur stöttar man en sådan vision?

– Här tror jag att det finns en viktig sak: Om en vision läggs på ditt eller mitt hjärta som ledare, och när vi delar den visionen av vad Gud har lagt på vårt hjärta, då måste vi låta människor komma i kapp, säger Anders Marklund.

– Du kanske har burit på det här i tre, fyra veckor eller tre, fyra månader innan du har vågat släppa det till någon annan. Då ligger vi före, vi ligger i nästa steg. Det är en svår nöt att knäcka: Hur man har tålamod att låta dem komma i kapp så vi ser att nu springer vi tillsammans. 

– Det har kanske tagit mig fem veckor att komma hit, i tanken, i känslan, i sinnet. Så droppar jag det till församlingsledningen, och för dem är det första gången de får det. De måste hinna i kapp, och det kan naturligtvis vara tålamodsprövande för mig.

Vad hoppas du med boken ”Ge mig ett omöjligt uppdrag”?

– Att den ska få bli till uppmuntran, att den ska ge redskap för människor att ta nya steg i ledarskap eller rent av kliva in i ledarskap. Och varje kapitel avslutas med en tanke, en utmaning eller en fråga till läsaren, där man själv kan tänka till och svara på, berättar Anders Marklund. 

– Det finns också några extra sidor i slutet av boken där man kan skriva ner sina tankar utifrån det som är bönen, visionen, längtan eller kallelsen eller relationen. Tänk om den kunde ge det samtalet i en ledarskapsgrupp: Hur ser vi på det här med vår kallelse, våra visioner och vår längtan? Hur kanaliserar vi det?

– Jag tror verkligen på församlingen som platsen där Gud vill arbeta, där Gud vill möta människor och som ska vara öppen för människor. Jag tror verkligen på den. Vi får aldrig bli en isolerad företeelse eller en klubb för inbördes beundran, vi måste vara platser dit människor kan söka sig.

Du menar att vara ”kyrkan mitt i byn”?

– Det är vår målbild här på Hönö – vi vill verkligen vara kyrkan mitt i byn. Jag önskar att svensk kristenhet skulle se möjligheten och kraften i sina lokala församlingar. Att vi inte hela tiden ska jämföra oss med andra utan se vad det är vi har och utgå från det, avslutar Anders Marklund.