Västvärlden får inte svika Ukrainas befolkning

Ryska drönare och bomber kan när som helst rasera husen i byar och städer i Ukraina. Den ryska invasion av landet, som inleddes i februari 2022, handlade då, för Rysslands del, om en tänkt snabb operation, där ”nazisterna” i Ukraina skulle utplånas. Huvudstaden Kiev skulle få en ny ”rättfärdig” ledning. Länge kunde Ukrainas soldater stå emot och trycka tillbaka de ryska ”befriarna”. Men efter närmare 30 månader är segervissheten inte lika uppenbar. Hela byar och städer är jämnade med marken, men fortfarande pågår kampen. Inte bara vid fronten och i skyttegravarna, utan också i byar och städer där man inte ger upp. 

Den ukrainska befolkningen håller ut. Dagens Nyheter ger en oväntad rapport i förra söndagens tidning. I ett reportage över fem sidor läser vi en stor rubrik man inte vanligen hittar i Dagens Nyheter: Ukrainska medborgare märkta av det fruktansvärda kriget höjer sina röster och knäpper sina händer: ”Vi har lagt våra öden i Guds händer.”

Den starka artikeln fortsätter: ”Östfronten, Ukraina: Barnen vädjar: Snälla mamma och pappa, flytta. Ryssarna kommer, bo inte vid fronten! Men Valentina och Vasilij är nyfrälsta. Gud får styra deras öde.”

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj åker i skytteltrafik mellan västvärldens länder och dess understödjare av Ukrainas frihetskamp och längtan efter fred.

Som ett mörkt orosmoln bland alla andra orosmoln som det tappra landet har att observera, finns det väntande valet i USA. Vem blir USA:s nästa president? Heter hon Kamala Harris kommer stödet till Ukraina att fortsätta. Heter han Donald Trump är det mera osäkert, även om ingen vet vad som kommer att gälla efter skiftet den 20 januari 2025. Trumps vicepresidentkandidat J D Vance utlovar dock fortsatt stöd till Nato och därmed Ukraina. Västvärldens förhoppningar är att det inte är valpropaganda.

Tillbaka till reportaget med de nyfrälsta 62-åriga Valentina Sjkarlet och hennes make Vasja, som låser upp baptistkyrkans port för de svenska journalisterna. Därinne ställer sig paret mellan två bänkar, med ansiktena vända mot altaret och nedslagna blickar. De har knäppt sina händer och ber:

”Vi ber om ditt beskydd, Herre. Skona vårt land Ukraina, käre Herre, vi ber dig!”

Det är en bön i nöd. Det nyfrälsta paret griper om det hopp de håller så fast vid.

Genom reportaget får vi en inblick i de åldrades bergfasta övertygelse:

”Herre vi ber dig: Rädda vår by, Herre, ha förbarmande över oss som stannat här, vi som ropar ut till dig.”

Det är ett mycket berörande rop, som för sekulariserade svenskar kan kännas ovant att läsa i en vanlig svensk dagstidning. Här radas ögonblicksbilderna upp, bilder som kanske kan väcka också oss svenskar 282 mil bort. Svenskar som har 215 år sedan senaste kriget.

Den gamla industriorten Kivsjarivska i östra Ukraina hade 18 000 invånare före kriget. Sju månader efter att Rysslands president Putin belägrat staden, lyckades återigen Ukraina befria Kivsjarivska och området. 

Nu närmar sig ryssarna på nytt och är bara en halvmil från staden. Muller och explosioner från striderna utanför orten hörs hela tiden, även i kyrkan. Men där inne hörs också de ihärdiga böneropen: ”Herre, jaga bort fienden från vårt land, gode käre Gud!” 

I det ovanliga reportaget berättas hur orden om Gud flödar så naturligt från Valentinas mun. Det låter, enligt DN-journalisterna, som de varit kyrkans medlemmar och tjänare i många år. Men det 60-åriga paret döptes för ett år sedan. Och nu ingår de i den bönearmé som de ryska inkränktarnas vapen har svårt att rå på.

Västvärlden får inte svika. Vad kan vi lära av deras uthålliga tro och böner? Hur kan vi låta dem veta att de inte är övergivna i sin kamp?