Vicepresident Vance drivs av en mission – därför är han farlig

Det finns något djupt obehagligt i att se JD Vance ta över rollen som Donald Trumps högra hand – och i vissa fall, hans hjärna. Vicepresidenten har inte nöjt sig med att vara en skugga i bakgrunden, en lojal tjänare som tålmodigt väntar på sin tur. Istället har han trätt fram som arkitekten bakom Trumps utrikespolitik, en politik som präglas av isolationism, aggressiv populism och iskallt förakt för USA:s allierade.

När Vance i Vita huset offentligt förödmjukade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj var det inget plötsligt infall. Det var medvetet. En tydlig markering om att den nya administrationen inte bara distanserar sig från Ukraina utan i praktiken överger landet. Trump satt och nickade medan Vance med sin karaktäristiska arrogans anklagade Zelenskyj för att vara respektlös. I det ögonblicket blev det uppenbart att Vance inte är en vicepresident av traditionellt snitt – också smärtsamt tydligt för utrikesminister Marco Rubio, tyst och sammanbiten i soffan bredvid med blicken flackande som om han helst av allt ville försvinna.

Utfallet var knappast överraskande. Redan under valkampanjen i Pennsylvania i höstas hade Vance sin retoriska udd riktad mot Zelenskyj. ”Vet ni vad jag önskar att Zelenskyj skulle göra när han kommer till USA?” frågade han från scenen. ”Säga tack till folket i Pennsylvania – och till alla andra.” Publiken jublade. Vance hade förstått värdet i att porträttera Ukrainas president som otacksam och krävande, ett narrativ han sedan dess ihärdigt upprepat.

Fem månader senare i Ovala rummet använde han samma angreppssätt. ”Har du ens sagt tack en enda gång?” dundrade han. (Den som sett hela klippet vet att Zelenskyj faktiskt gör det redan i inledningen.) 

Trump, som älskar konflikt framför tv-kameror, lutade sig tillbaka och lät det ske. För honom var det underhållning, bra tv. För Vance ett strategiskt ögonblick, en chans att demonstrera sin kontroll över administrationens utrikespolitik.

Den nya linjen i Vita huset är skoningslös. Det handlar inte längre om att skicka dubbla budskap, balansera mellan vänskap och avståndstagande. Istället har USA vänt Europa och Nato ryggen medan Vance är den som drar i trådarna. Hans tal på säkerhetskonferensen i München var en örfil mot Europas ledare. Med en röst lika kall som hans budskap anklagade han dem för att frukta sina egna väljare, för att vilja inskränka yttrandefriheten och för att sakna ryggrad. Han såg dem rakt i ögonen och menade att Europa har ett demokratiskt problem. ”Om ni är rädda för er egen befolkning finns det ingenting Amerika kan göra år det.” Chocken i rummet var påtaglig. 

I efterhand stod det klart att Vance egentligen inte talade till de europeiska ledarna. Han talade snarare till den amerikanska högern, väljarbasen som länge sett allianserna med Europa som börda snarare än tillgång. Efter talet åt han middag med tyska extremhögern, AfD. En markering om var hans lojalitet ligger. Inte hos Europas demokratiska regeringar, utan hos de krafter som vill riva upp den liberala världsordningen.

JD Vance är ingen vanlig vicepresident. Han är ideolog med en agenda. Hans mål är inte bara att förändra USA, han vill forma västvärlden i en nationalistisk, populistisk riktning. 

För Vance är EU en motståndare, fri press ett hot och demokratins grundprinciper förhandlingsbara. Han driver Trumps ”America First”-linje på ett sätt som får erfarna republikaner från tidigare administrationer att skaka på huvudet. Hans angrepp på Zelenskyj, hans målmedvetna sabotage av USA:s relationer med Europa, hans hänsynslösa retorik, allt pekar mot en strategisk plan. Ukraina är första offret. Nato kan stå näst på tur.

När Vita huset bara dagar efter mötet med Zelenskyj började diskutera att stoppa militära leveranser till Ukraina, ekade Vances ord i bakgrunden medan Trump låter det ske. Kanske är det Vance som driver politiken, som lägger grunden för valrörelsen 2028, som bygger en rörelse mer ideologiskt driven än Trumps impulsiva och självcentrerade kampanjer.

Trump styrs av sitt behov av uppmärksamhet, sin hämndlystnad gentemot Biden. Vance drivs av sin vision där USA lämnar Europa, demokratins gränser tänjs och auktoritära idéer normaliseras. 

Den senaste veckan har han inte bara flyttat fram sina positioner, han har tagit kommandot över den amerikanska utrikespolitiken. Det liknar det sätt på vilket Steve Bannon en gång försökte styra i bakgrunden, men med en avgörande skillnad, JD Vance har makten att genomföra den. 

Zelenskyj insåg det i Vita huset. Europa borde inse det nu. JD Vance är inte bara Trumps attackhund. Han är den som håller kopplet.