”Jag tror inte på argumentation”

 – Hur det än är får jag inte besvara frågan om min medverkan i Vinter i P1 innan det offentliggörs av Sveriges Radio, oavsett om man ska göra det eller inte enligt deras regler. Så har det varit i alla år, förklarar författaren och förkunnaren Tomas Sjödin när vi får kontakt på telefon någon vecka innan årets vinterpratare offentliggörs. 

Våga drömma

I stället handlar samtalet mycket om hans krönikor – inte minst i Göteborgsposten där han funnits med som krönikör i närmare 30 år. Och vi talar också om hopp – det trotsiga hoppet, som han också talar om i sitt vinterprat i Sveriges Radio den 29 december.

– Längs vägen har vi samlat mina krönikor i GP till samlingsvolymer. Den första boken hette ”Jag lutar åt Gud”, den andra hette ”Det är mycket man inte måste”. Så kom ”Lita på att det ljusnar” och nu har den fjärde krönikeboken kommit, ”Drömmar är segel, minnen är roder”, berättar han.

– Jag försöker spänna någon slags tråd mellan att vara rädd om sina minnen och våga drömma. Och så lite vad det gör med nuet. Det sägs ofta att det gäller att leva ”här och nu”, och ”fånga dagen” och allt sådant söndertjatat. Men jag ifrågasätter mer och mer att det ens finns något nu – så fort jag har sagt det har det passerat. Det är redan ett då.

Stabilisera nuet

– Har du ingen historia blir det väldigt svårt att orientera sig. Medan ett bra förhållande mellan drömmar och minnen stabiliserar nuet. Där drömmarna driver framåt, man är på väg någonstans och vill något medan minnena är roder som gör att man inte driver av åt något, håll utan kommer dit man ska. Eller dit man vill, i alla fall, fortsätter Tomas Sjödin.

Har vi blivit mindre benägna att ta vara på den historia och de erfarenheter som tidigare generationer burit med sig?

– Det tror jag, och det av ett ganska självklart skäl: Vi lever lite längre ifrån äldre generationer än vad vi tidigare gjort, svarar han. 

– Visst finns risken att vi romantiserar över det gamla samhället, men jag kan ändå tänka mig att när man bodde närmare varandra fanns alltid tillfällen då mer än en generation satt och lyssnade när de äldre i familjen berättade sådant som kunde berättas vidare.

– De förmedlade hushållskunskaper, arbetslivskunskaper, mo-raliska frågor, kompasser och etik som man säkert inte hade namn för då. Men nu lever vi våra liv, min åldersgrupp i hög grad. Det finns inte så många platser i vårt samhälle där vi då möts över generationer.

– På det sättet är kyrkan ett ganska unikt sammanhang. Där möts vi, i den bästa av världar, över generationerna. Men det stämmer att vi kanske har förlorat något av den där kunskapsöverföringen och klokheten i livet som man inte kommer på själv utan som man ofta lär sig av någon, säger Tomas Sjödin.

Påverkar det här våra drömmar?

– Absolut. Och drömmar är också ibland lite sedda över axeln – det är inte så fint att vara en drömmare. Men så länge en människa har en dröm i sitt liv tror jag att man inte riktigt kan förlora betydelsen av att leva. Och det behöver inte vara någon stor dröm, det kan vara något väldigt litet, fortsätter han och berättar om Blomstra-samtalen i Smyrnakyrkan, där han under många år varit pastor. 

– Det var egentligen ett sätt att inte bara möta människor en och en när något problem hade uppstått, utan mer att boka in möten med människor och bara prata utifrån deras längtan, gåvor och drömmar.

Orealistiska

– En del kom med väldigt stora drömmar, som man direkt insåg att de är nog helt orealistiska. Men de fick ändå uttala dem någonstans utan att kritiseras, fortsätter han.

– Men så kom också de som hade vad andra kan betrakta som väldigt små drömmar. En gång kom en kille med väldigt trasig bakgrund. Han satt med luggen hängande över ansiktet och tittade ner hela tiden. Till slut nämnde en av oss honom vid namn och frågade: Vad har du för drömmar?

– Jag minns att min kollega hade tänkt: Men kan man ens ställa en sådan fråga till en människa som har det så här? Är det inte nästan ett hån? Då tittade han upp och sade: Jag drömmer om lugn och ro för mig och mina katter.

– Det är också en dröm. Förmodligen var det vad han saknade allra mest i sitt liv just då, det var lugn och ro och och att få ha sitt lilla sammanhang i fred. Bara att han fick uttala det tror jag betydde något, säger Tomas Sjödin.

Våra minnen

– Vi har mycket att vinna på att tala om våra minnen. De behöver inte vara märkvärdiga, det viktiga är att de är våra – vår barndom, vår uppväxt, betydelsefulla minnen, människor som betydde något för en, gudsmöten – allt det där som kanske format ens livsväg. Att man får prata med någon om det gör också att de där minnena stiger i betydelse. Man upptäcker att det är något viktigt som jag har att berätta.

– Jag tror att vi har jättemycket att vinna på det på samma sätt som vi har mycket att vinna på att ge utrymme i våra liv för att drömma, både när det gäller stort och smått, och bli tagen på allvar, fortsätter han.

Ändå lever vi i en värld där mycket idag är svårt och trasigt? Drömmar handlar ändå om hoppet?

– Verkligen. Och när man lyssnar på människor som egentligen far väldigt illa och lever i krigszoner, så inser man att för dem är hoppet många gånger mycket verkligare än det är för oss. De vet vad det betyder att inte tappa hoppet och är bra på att hjälpa varandra under väldigt svåra förhållanden.

– För några blir det övermäktigt – man orkar inte – men för väldigt många blir det här att få ha ett litet fönster någonstans där man kan titta ut mot något man drömmer om. Även om det aldrig skulle gå i uppfyllelse ger det energi. Att drömma kan vara nästan som att vara med om det man drömmer om.

Optimist

– Ibland kan man drömma om resor som man inte har råd att göra, och så är man inne på nätet och kollar på bilder och tittar vad hotell kostar och sådant. Då behöver man nästan inte göra resan för det är lite som att resa.

Tomas Sjödin berättar att han numera är pensionär. Eller volontär, som han uttrycker det. Under hösten har han och hans fru Lotta valt att inte alls engagera sig i kyrkan.

– Vi har gått på gudstjänster, inte mer. Det har varit väldigt klokt att vi fick skapa någon slags distans till allt vi gjort. Efter nyår har vi tänkt att vi lite varsamt ska stiga in i andra volontäruppdrag i församlingen. Det är något vi båda ser fram emot jättemycket.

Vad tänker du inför 2025? 

– Jag är en obotlig optimist, det är jag. Jag tror att det blir ett bra år. När man lyssnar på nyheterna kan man ibland bli ganska deprimerad. Det är väldigt tungt i världen, vi lever nära krigszoner, det är en situation i världen som är väldigt hotfull på många sätt, säger han.

– Men det finns också många tecken som pekar åt andra håll. Människor som vill något, som engagerar sig, bryr sig och satsar. Jag tror ändå mer på det än på det destruktiva.

Tillförsikt

– Jag känner ändå en tillförsikt och framför allt en kamplust. Om alla bara upprepar att det är så eländigt i världen ser man bara den bilden. Vi kanske behöver påminna varandra om att det finns väldigt många goda, starka krafter.

– Framför allt att samarbete tillsammans är det viktiga. Var och ens lilla bidrag är inte bara var och ens lilla bidrag, utan när man krokar arm med någon annan kan det bli ganska kraftfullt.

”En tretvinnad tråd brister inte så lätt”, menar du?

– Nej, precis. Och för att man också orkar tänka att det räcker med små steg. Jag tror att många backar lite inför stora utmaningar och tänker: Vad ska jag göra åt det här, fortsätter Tomas Sjödin och nämner klimatkrisen som exempel.

– Man tänker lätt: Vad spelar det för roll om jag sorterar mina sopor eller inte? Men om man i stället tänker: Också små steg leder i målets riktning, så betyder de något.

– Jag tänker på det nästan lite som evolution – någonstans inom sig kan man nästan höra mullret av miljoner och miljoner män-niskor som tar små, små steg mot en rimligare värld. Det är inte bara jag, utan många, många som vill det i olika sammanhang. Det blir en rörelse, det blir en armé av det.

Vi kommer till sist in på hans krönikor i Göteborgsposten under nära 30 år och om vilket språk vi använder. Han förklarar att det fortfarande är lika roligt att skriva krönikor idag. 

– Jag tror mycket på att sänka rösten, att inte tänka att jag ska försöka övertyga någon om något. Man delar med sig av sitt liv och sina tankar och sedan är läsarna inte dumma, de drar sina egna slutsatser och transponerar saker till sina egna liv.

Krönikör

– Men jag får främst respons från två grupper: Den ena är män-niskor som lever nära kyrkan på något sätt, som kanske är på väg mot en tro. Den andra gruppen är människor som vuxit upp i kyrkan men som av någon anledning har lämnat den. Jag tycker att båda grupperna säger samma sak: språket gör att de läser mina texter.

– Jag har fått kommentarer som: ”Jag orkar inte med så mycket kristen undervisning, predikningar eller texter. Men du är okej.” Det är ett stort förtroende att förvalta, ett stort ansvar att vara trogen den rösten, säger Tomas Sjödin till sist.