Beryl Lindeman: Jag sörjer att jag inte förstått mer

Att skriva om kyrkans liv och gemenskap stämmer till eftertanke hos mig. Ämnet kräver sin respekt. Ord har makt att både rasera och bygga broar. Församlingen, denna vackra, gåtfulla, sköra men också starka gemenskap, har varit mitt livs centrum. Här ryms berättelser – både den stora om Jesus, som vi bygger våra liv kring – och de många individuella. Församlingen är en delaktighetens gemenskap, där din och min livsberättelse får plats: Den vackra. Den tilltufsade. Den såriga. Den mörka.

Församlingen är inte en färdig manual där människor måste passa in, utan en gemenskap som växer fram genom våra liv. Vi blir inbjudna i en bild av lärjungaskapet i Apostlagärningarna. Det är inte ett färdigt koncept, utan en berättelse att kliva in i, leva med och lära av. 

Det finns också en tung berättelse församlingen bär med sig, den om människor som lämnat oss – ibland tyst och omärkligt, ibland under höga rop.

Att dela sin berättelse om varför man backat undan och lämnat gemenskapen är en handling av stort mod. Det är en inbjudan in i det allra sköraste rummet. Det måste vara den högsta form av mod att öppna den dörren för andra. Varje livsberättelse är unik och behöver lyssnas till med respekt och förvaltas med ömhet. Vi behöver kupa våra händer runt den lågan och se människan bakom orden, med sitt bultande hjärta i händerna, önskande att bli tagen på allvar.

Jag är tacksam till pingströrelsen som format mig och som jag får tjäna i. Jag möter många som älskar sin kyrka och där har funnit en djup tillhörighet. Jag tror på församlingen som något av det vackraste som finns, när den fungerar som ämnat. Just därför har jag ett ansvar att lyssna och försöka förstå vad som ligger bakom de tunga berättelserna.

Ju fler berättelser jag får ta del av, berättelser av de som farit illa i den tradition jag kallar min, desto större sorg känner jag över min egen brist att inte ha sett längre, att inte ha förstått mer, inte haft tillräckligt mod att handla och inte alltid tagit mig tid att lyssna mer. 

Ju fler underbara människor jag möter som bär på tunga upplevelser av en skavande miljö, desto mer beslutsam blir jag: Vi måste se till att det inte händer igen.

Men mitt i detta finns också hopp. Jag vet att det finns många som längtar efter att vara en del av lösningen. Ibland kan den längtan uttryckas i kritik och lätt misstolkas. Det kräver något av oss ledare – att vi lyssnar bortom orden, att vi hör tonen under det trötta och besvikna och ibland hätska, och att vi ser att det avstånd som uppstått kan bli församlingens mest kreativa rum. I det rummet måste vi lämna prestigen, motstå frestelsen att försvara oss och presentera färdiga svar. I stället behöver vi ge utrymme för det genuina mötet och den längtan vi alla bär på. Där, i den längtan, kan vi mötas på riktigt.

Om jag som pingstpastor vill kunna läsa av andra människor, behöver jag kunna läsa av mitt eget hjärta. Vi äger en skatt i våra teologiska pastorsutbildningar och lärare. En gedigen teologisk utbildning är en nödvändig grund, men den akademiska skolningen kan inte skapa den djupa självkänsla som är bottenplattan för ett tjänande ledarskap. Den teoretiska kunskapen kommunicerar inte med det skikt av vår personlighet där trygg identitet formas. 

För att vår förankring i Gud inte ska ersättas av en strävan efter framgång i pastorsrollen behöver vi tid i stillhet och eftertanke. En sund andlig självkänsla skapas i kontemplativ bön och i mötet med Gud där vi får vila i att vara älskade. Det är kärlek, inte enbart kunskap, som bygger vårt inre och ger oss kraft att fatta kloka beslut. Vi behöver bli sedda och mottagna som dem vi är, inte enbart för det vi kan. Detta är nödvändigt för varje pastor, men gäller också i grunden alla männi­skor.

Att leva i relation med Gud, inte som en uppdragsgivare utan som den Han är, gör oss till trygga, djärva och varma ledare. Om vi förlorar kontakten med vårt eget inre blir det omöjligt att möta andra människor på djupet. Den pastor som vågar möta sig själv, vågar också möta andra; sina medarbetare, sina församlingsmedlemmar – och även dem som valt att lämna gemenskapen. 

Det finns en plats inför en helig Gud i bön, avskildhet, stillhet och lyssnande, och att söka den platsen är att nå den inre trygghet som skapar en väg för andra att vandra på. Man spänner en bro av sant ledarskap – från ett brofäste till ett annat. Och där, på den bron, kan människor vandra över, utan att vara rädda och vandra mot friheten.