Tingsrättens dom slår vakt om församlingens religionsfrihet

Enligt tingsrätten är det, som det heter, ostridigt att Daniel Alm haft relationer med två kvinnor, båda med koppling till pingströrelsen. Själv menar Alm att relationerna var ömsesidiga och att det inte påverkat hans arbetsinsats. Tingsrätten går delvis med på den beskrivningen – men ändå inte.

Det rätten säger är att även om det inte är styrkt att relationerna var brottsliga eller tvingande, så har Alm agerat på ett sätt som underminerar förtroendet hans roll kräver. Detta är kärnan i domen. Den kretsar inte kring skuld i juridisk mening, utan kring bristande omdöme i en yrkesroll som förutsätter mer än god arbetsinsats. En pastors roll, konstaterar domstolen, bygger på personlig integritet, andligt ansvar och medlemmarnas tillit – inte minst i själavårdssituationer eller annan känslomässig närhet.

Rätten skriver: ”För tjänsten som pastor i en församling är det av grundläggande betydelse att det finns ett stort allmänt förtroende […] För församlingsmedlemmarna är det särskilt angeläget att kunna känna förtroende för honom eller henne i såväl trosfrågor som i situationer då man vänder sig till sin pastor i personliga frågor.”

Detta är inte ny arbetsrättslig mark, men formuleringen är ovanligt tydlig. Domstolen går vidare och slår fast att det är uppenbart att Alm medvetet gick in i relationer där det fanns en maktobalans. En kvinna var direkt underställd honom, den andra befann sig i personlig kris. I båda fallen anses Alm ha haft ett särskilt ansvar.

”Mot bakgrund av sin roll som pastor och föreståndare för församlingen och som föreståndare för Pingst FFS och den obalans som funnits i relationerna, vilar ansvaret tungt på honom”, skriver tingsrätten. 

Det är det som i slutändan fäller avgörandet. Inte känslor. Inte frågan om ömsesidighet eller ej. Utan rollen, och det svek mot uppdraget som rätten anser att Alms agerande inneburit.

Den andra viktiga punkten i domen gäller vad arbetsgivaren måste göra innan en uppsägning. Alm har hävdat att församlingen inte följt reglerna kring omplacering och varning. Rätten håller inte med. Man menar att uppsägningen skedde i rätt tid, att den så kallade tvåmånadersregeln inte överträtts och att det inte fanns någon alternativ tjänst att erbjuda. Framför allt säger tingsrätten att graden av förtroendeskada var så allvarlig att varningar eller andra åtgärder inte var rimliga för församlingen. Det fanns ingen väg tillbaka: ”Det har inte varit rimligt att kräva av församlingen att genom tillsägelser eller varning bereda Daniel Alm tillfälle att förbättra sitt beteende innan man vidtog åtgärder för att skilja honom från anställningen.” 

Därmed bekräftar tingsrätten att en pastor inte bara är anställd på basis av kompetens utan också på grundval av ett förtroende som hänger samman med hur man lever. Detta blir ett sorts erkännande av religionsfriheten i praktisk tillämpning. 

Rätten menar att pingstförsamlingen har rätt att anse att ett visst sätt att leva är en nödvändighet för att upprätthålla förtroendet i rollen. Med andra ord, tron får, och måste få, konsekvenser.

Domen är inte prejudicerande men upplysande i praktisk mening. Den ger församlingar och samfund visst stöd för att agera om ett förtroende är förbrukat. När det personliga och professionella är tätt sammanvävt, som i fallet i Västerås, menar tingsrätten att det är grund för uppsägning. 

Det är en markering om att tro får reell betydelse i bedömningen av förtroende. Att vara pastor är, enligt domstolen, inte en tjänst där privatlivet kan hållas åtskilt, utan ett kall där livsföring och bekännelse förväntas hänga ihop.