Folkkyrkan fylls medan frikyrkan tycks famla

Sju år har gått sedan professorn i kyrkohistoria Joel Halldorf släppte Gud: Återkomsten. Boken, folkbildande och försiktigt optimistisk, slog fast att religionen var tillbaka i samhällsdebatten. Inte nödvändigtvis i form av en massväckelse, snarare som ett slags ideologisk boomerang.

Halldorf argumenterade för att religionen aldrig riktigt försvann – vi bara slutade se den: Tron förpassades till det privata, tystades ned i medierna, misstänkliggjordes i kulturdebatten och beskrevs i bästa fall som irrelevant, i sämsta fall som skadlig. 

Men samtidigt började pendeln svänga. Tron blev åter synlig. Inte för att någon organiserad kampanj krattade manegen utan för att samhällsutvecklingen krävde något mer än algoritmer, appar och ateism. Halldorf fick rätt även om få 2018 kunde ana att vi redan 2025 skulle tala om en konfirmationsboom i Svenska kyrkan. Men det är just det vi gör.

I storstäder som Stockholm och Göteborg ryker platserna till sommarens konfirmationsläger på minuter. I Linköpings stift ökar antal konfirmerade kyrkotillhöriga 15-åringar från 46 till 50 procent. Nationellt rör det sig om en ökning från 38 till 42 procent. Det är inte en marginell förändring, det är ett trendbrott, både numerärt och mentalt.

För Svenska kyrkan är utvecklingen att likna vid dramatiska tecken i skyn. För frikyrkorna ... mer som molnfritt. När Hemmets Vän kontaktade ungdomsförbunden inom Pingst, EFK, Equmenia och SAM var svaret ungefär: stabilt. Inte några väckelsevågor. Ingen Jesusfeber. Lokala variationer, visst, men ingen boom.

Frågan blir varför det är Svenska kyrkan som skördar frukten och inte frikyrkorna? Det korta svaret är förtroende. Svenska kyrkan har ett skyhögt förtroende, högre än riksdagen, medier, banker och Coop. Varje år sedan 2016 har det ökat. I år med rekordsiffror där 47 procent har mycket eller ganska stort förtroende för Svenska kyrkan. Bland högutbildade är siffrorna ännu högre.

Siffrorna kommer från Förtroendebarometern, Medieakademins årliga undersökning som visar hur svenskarna uppfattar olika institutioner, medier och organisationer. Den bygger på över 2 500 intervjuer med personer mellan 16 och 84 år och resultatet ger en bild av vilka vi litar på och varför. 

Men enbart förtroende räcker inte som förklaring. Man måste också vara igenkännlig. Kanske är det här frikyrkorna snubblar. För när unga utan kyrklig bakgrund – ofta utan ens döpta föräldrar – börjar fundera på tro, existens och gemenskap, söker de sig till det de känner till. Uppenbart är det inte frikyrkan på hörnet. Det är till den där kyrkan med torn, tydlighet och psalmböcker med berättande texter.

För en sekulär svensk tonåring som smygläser Bibeln på mobilen efter läggdags verkar steget till en liturgisk gudstjänst vara kortare än till ett lovsångsmöte med rökmaskin och blinkande ljus. I Svenska kyrkan väntar struktur och riter, ingen svart backdrop eller trendig talare. Men eftersom den stått i bakgrunden av svenska liv i snart 500 år blir den ändå det självklara stället att börja på – när man inte vet var man ska börja. Som en gammal telefonkiosk på en torg, man minns knappt varför den finns men när nöden kommer är det ändå dit man går.

Frikyrkligheten ska inte bli som folkkyrkan. Men den borde reflektera över varför det är just dit unga vänder sig. De efterfrågar trygghet och stabilitet, skrev Ungdomsbarometern i Generationsrapporten för 2025. Kanske är det inte det högljudda som lockar, men det hållfasta. Inte det spektakulära, utan det stabila. När allt annat flimrar behöver den kyrka som vill möta nästa generation inte bli snabbare och mer trendkänslig, men tydlig och förankrad.