Fasta är att våga se sig själv

Det är på Bokmässan vi möts och samtalet rör sig till att börja med kring Ärkebiskopens fastebok för 2025: Gud är inte plåstret, skriven av artisten och låtskrivaren Tomas Andersson Wij, som talar om fastans dubbelhet: Fastan lär oss att avstå från frestelser men också att utsätta oss för verklighetens kaos, skriver förtexten om boken. 

– Jag hörde Tomas Andersson Wij första gången 2005, tror jag. Jag tyckte redan då om hans tonalitet. Jag hade noterat honom i ett antal sammanhang och kände någonstans att han har något att säga på ett sådant sätt att det skulle berika bokserien, säger ärkebiskop Martin Modéus om varför han valde just Andersson Wij till författare.

– Det var inte ett svårt beslut att fatta. Jag blev oerhört glad när han tackade ja.

Var det hans lyssnande öra du tänkte på?

– Ja, hans poetiska förmåga. Hans sätt att uttrycka saker på ett sådant sätt att det både fördjupar och att man får fatt i det, svarar Martin Modéus.

– Jag tror att han kan hjälpa människor att hitta nya dimensioner av tro och tvivel, av båda delarna på ett sätt som kan bli konstruktivt i den enskilda människans andliga och materiella resa genom livet. Jag tror att man kommer att kunna få både aha- och nähä-upplevelser av boken i god bemärkelse.

– Hela bokens ton är sådan att den bjuder in. Man kan läsa den själv och det blir en sorts medvandrarskap i det. Men jag skulle vara sugen på att prata med folk om det. Även om det kan vara sådant som är kontroversiellt för en del tror jag att man har en god smak av boken när man lägger den ifrån sig, fortsätter ärkebiskopen.

Boken är skriven inför fastan – vad betyder fasta för dig personligen?

– Jag kommer ur ett lågkyrkligt lutherskt sammanhang så jag, som många i den kontexten, är en sorts fastesökare. Jag minns aldrig att vi talade om fasta när jag var ung – kyrkoårstiden fanns där bara, men vi gjorde inget särskilt av den, säger han.

– I det svenska samhället finns ingen gemensam praxis för fasta, och det kan jag tänka mig att man skulle kunna längta efter. Fasta tror jag i rätt hög grad är en kollektiv verksamhet. Man fastar tillsammans – det är så vi ser fastan i de stora kristna traditionerna. Och förstås även i andra religiösa traditioner.

Olika idéer

– Vi som svenskar blir på något sätt tvingade att själva uppfinna fastan. Det ser man också när man resonerar om fasta: man har olika idéer om vad fasta ska vara, och det tyder både på att man tar fasta på allvar och att det finns någon slags pusselbit som saknas i just den svenska kristenhetens tradition.

– Det är ett av skälen till att jag arbetar med att göra fasteboken viktig – att försöka hitta någonting att ha gemensamt. Men det är i klassisk bemärkelse naturligtvis inte mycket till fasta, att endast läsa en bok, förklarar Martin Modéus.

– Det finns så mycket mer möjligheter i fastan. Men eftersom det till skillnad mot vad vi har i Svenska kyrkan är en kollektiv verksamhet i de stora traditionerna, är det mycket svårare att få tag i det här med fasta i vår kyrka. 

Vad kan fastan eller den här eftertänksamheten lära oss som sekulära eller lutherska svenskar? 

– Det finns nog mycket man kan hitta i den traditionen, att det till exempel finns en sorts begränsningens välsignelse. Att man faktiskt släpper ambitioner kring att man ska göra allt och ta del av allt. Man accepterar att livet är ändligt, begränsat, fortsätter ärkebiskopen.

– Jag tror också att fastan kan ge oss utlopp och reflektion så man skalar undan en del annat. Sedan finns det möjlighet, och det är inte minst viktigt i det andliga livet, att pröva vanor och att bryta vanor som jag har.

– Eftersom det är en begränsad tid kan jag prova: Är det här något som kan leva med mig? Eller kan jag gå på någon vana och plocka undan någon annan? Säga att jag avstår från något under 40 dagar – och då kanske upptäcka att det där var ganska skönt att slippa.

– Men det jag främst tror att vi skulle behöva lära oss är hur vi fastar tillsammans i en församling, i en familj eller i en gemenskap. Det måste gå den vägen om fastan ska bli stark i vår typ av tradition, säger Martin Modéus.

– Framför allt behöver vi stötta varandra i det, vi behöver göra det tillsammans. Om man tittar på sociala medier kan man se hur fasta har blivit ett nytt sätt att gestalta sin individualitet – och det är inte det som är syftet med fastan.

Det har talats under året om en konfirmationstrend – bland annat skrev Dagens Nyheter om det tidigare under hösten. Vad ligger bakom den?

– Trend är ett stort ord, måste man säga – vi får väl se vad som händer. Jag brukar vara lite restriktiv med att ta ut segrar för snabbt. Men det är helt klart att det inte bara är i konfirmationen det finns sådana signaler, svarar ärkebiskop Modéus.

Tre positiva faktorer

– Vi ser tre positiva faktorer: Vi ser ökande konfirmationssiffror, och vi hoppas att det är en trend. Vi ser ett ökat förtroende för kyrkan enligt Medieakademins förtroendebarometer, där vi är några av de få som möter ett ökat förtroende i samhället. 

– Dessutom ser vi att nettominskningen av kyrkotillhöriga minskar. Det är alltså färre som går ur kyrkan och fler som går in i kyrkan. Det är fortfarande negativt, men gapet minskar. Det är tre indikatorer på att något håller på att hända.

Vad är det tecken på?

– Det kan man fråga sig. Jag måste säga att jag aldrig riktigt har trott på det här med svenskens sekularisering. Jag tror inte att vi är världens mest sekulariserade folk. Däremot är jag rätt övertygad om att vi är det land i världen som har snävast definition av vad tro är, fortsätter han.

– Det har nästan kokat ner till att bara vara en åsikt i huvudet. Medan det i andra länder är rätt självklart att till tron hör traditioner, riter, danser och mat och sådant. Där har man mycket lättare att se sin egen religiositet eller sin egen andlighet, och det har svensken svårare för. 

Synligare religion

– Kanske är det där något håller på att ske. I Sverige får vi syn på något vi haft hela tiden, säger Martin Modéus.

– Sedan har religionen blivit synligare, både i samhället som sådant och i samtal av olika slag. Man ser på inte minst kultursidorna, hur folk försöker börja samtala om andliga ting. På vår tids språk naturligtvis. Men vi behöver nog lite längre trender för att se tydligt vad det är som det handlar om.

– Det är klart att jag vill gärna att svenskarna ska hitta tillbaka till sin tro igen. Eller få namn för den, kunna sätta ord på sin tro. Jag tror dock att den har funnits där hela tiden. Jag har varit präst sedan mitten av 1980-talet och tycker jag har sett den hela tiden. Men man täcker över den, eller man använder andra ord för tron.

Hur får man unga att stanna i kyrkan? Hur följer man upp konfirmationen?

– Där finns det flera svar. Dels handlar det om en sorts kvalitetssäkring av själ- va konfirmationsprocessen. När många kommer är det viktigt att man skjuter till resurser så man kan ta hand om alla dessa, att det finns ledarstöd och ledartid för dem, förklarar Martin Modéus.

– Det som talar för det här med trend, det är att unga gärna följer varandra. Den bästa reklamen för en bra konfirmation är de nykonfirmerade, de talar med sina kompisar, sina syskon och så. Församlingarna måste här vara lite kvicka med att hänga på. Är det en trend, då måste man svara mot den med resurser.

Uppföljning viktig

Ärkebiskopen talar om vikten av uppföljning, om undervisning om tro och om ”det viktiga uppdraget att ge någonting mer”.

– Kunskap om bön, förtrogenhet med de bibliska skrifterna, liksom en plats i församlingen, en sorts begripliggörande av vad kristen tro är. Det är jätteviktigt att ha substantiellt med sig, fortsätter han.

– En sak som jag brinner för är att församlingen arbetar generationsöverskridande. Alltså att man inte hamnar i en grupp efter konfirmanderna som bara tar slut sedan vid 20 års ålder. Det finns olika praktiska sätt att göra det, men det viktiga är att man gör det. Vi biskopar arbetar målmedvetet på det som handlar om kristen tro i nästa generation.

Vi kommer in på intervjun som ärkebiskopen gjorde för ett år sedan i Sveriges Television och där han bland annat fick frågan om hur det gick till när Jesus uppstod. Då svarade han: ”Det vet väl inte jag?”

– Det verkade vara en kommentar som behövdes. Från min sida kom den bara spontant, det var inte planerat på något sätt. 

Ja, men vad skulle du svara på frågan egentligen?

– Det verkar som att en del i alla fall förstod att kyrkan är öppen för mysteriet. Att kyrkan inte har behov av att förklara allting, stänga alla dogmer eller så – att det finns en stor vördnad för Guds storhet, för skapelsens storhet i kyrkan och att människor kan känna igen sig i det. 

I ett samhälle där en viss religiös okunskap tycks råda – hur talar man om Jesus och Gud i den kontexten?

– Jag tror att man behöver ta det här med religiös okunskap på två sätt. Jag tror att det finns en djup andlig erfarenhet i många människor som faktiskt har funnits där hela tiden i vårt samhälle. Utifrån det perspektivet har man inte alls en religiös okunskap utan tvärtom – man har rika erfarenheter som ser olika ut, säger Martin Modéus.

Saknar språk

– Däremot har man inte språk för det. Det är kanske en av de viktiga sakerna som gått förlorade när många inte längre konfirmeras och att man inte fått berättelserna och orden med sig från skolan. Att det mer handlar om att man inte kan sätta ord på sina erfarenheter än att erfarenheterna inte finns.

– Jag brukar använda en bild av mig själv i svampskogen. Jag kan absolut ingenting om svamp, och det gör att jag ser ingen svamp. Jag ser bara höstlöv. Det tror jag är ett av den andliga, kristna eller religiösa undervisningens syften: att ge redskapen för att se vad man redan har. 

– Sedan är det viktigt att man både är tydlig i undervisningen och visar en respektfull öppenhet för erfarenheterna.

Nästa år benämns det ekumeniska året – vad ser du fram emot där?

– Nathan Söderblom, en av mina företrädare, kallade år 1925 till ett ekumeniskt möte där själva idén var att eftersom världen, eller i alla fall Europa, låg i ruiner efter första världskriget måste kyrkorna gå före och visa enighet.

– Det ekumeniska mötet var då för fredens skull, inte huvudsakligen för att kyrkorna skulle bli vänner. Men det var ett väldigt betydelsefullt möte, också med den fördelen att kyrkorna hittade varandra. Nathan Söderblom fick själv Nobels fredspris mycket på grund av det mötet. Nästa år är det hundra år sedan och då har vi ett ekumeniskt år då vi håller ekumeniken lite synligare.

– Nästa höst – ungefär vid den tid då det ekumeniska mötet ägde rum – då samlas vi till en ekumenisk vecka i Stockholm, där det första mötet hölls. En väldigt viktig del av den ekumeniska rörelsen är att vara en fredsrörelse.

Freden viktig

– Nathan Söderblom var väldigt tydlig i det fallet, men också de stora ekumeniska organisationerna, som Lutherska världsförbundet och Kyrkornas världsråd – som kom till efter kriget då man också började tala om Kol- och Stålunionen, som blev EU med tiden. 

– Freden har alltid varit fråga nummer ett i den ekumeniska rörelsen. Jag tror att det är ett vettigt sätt att arbeta, att man inte tittar så mycket på varandra utan mot det mål man strävar mot – Guds fred i vår tid, avslutar ärkebiskop Martin Modéus.