Därför sviker Sverige
de unga männen –
det kan kyrkan göra

Utøya 2011, Kronans skola 2015, Drottninggatan 2017, Risbergska skolan 2025 – händelser som alla har det gemensamt att det offentliga digitala torget, innan kropparna ens kallnat, fyllts av spekulationer om gärningsmannens ras-motiv. Vänstern tenderar att misstänka högerradikaliserade vita män, medan högern tenderar att misstänka högerradikaliserade rasifierade män.

Terrordåd och masskjutningar har varit relativt ovanliga i Sverige ur ett globalt perspektiv. På 1990-talet hade vi Lasermannen och Mattias Flink, utöver de cirka 40 personer som mördades av svenska nationalsocialister mellan 1980 och 2010. Annars har vi varit relativt förskonade från så kallade vansinnesdåd. Antalet dödsskjutningar i Sverige låg 2007–2014 runt 20 per år, men har under de senaste fem åren mer än fördubblats och ligger nu på cirka 50 per år. Vi tycks gå in i en ny tid, där gränserna åter har flyttats fram. Massmordet i Örebro bör kanske ses mot bakgrund av det allt råare klimat som präglat samhället de senaste åren. Vi befinner oss bara i början av det nya året, och redan har 32 sprängningar rapporterats – efter fjolårets toppnotering.

”Det gamla Sverige”, vad det nu än var, tycks vara borta. En fråga vi som kyrka måste ställa oss är vilken roll vi kan och bör spela i det andliga mörker och den mänskliga tragik som numera blivit en del av vår vardag.

I Sverige har vi traditionellt haft en stark tilltro till våra offentliga institutioner – politikerna och staten har ägt dessa frågor. Men det är en ny tid nu. I Tidöregeringens budget är det tydligt att väljarna gett staten mandat att prioritera symptombekämpning: en satsning på rättsväsendet på 87 miljarder, att jämföra med de i sammanhanget blygsamma 200 miljoner som investeras i brottsförebyggande åtgärder. Detta ska inte tolkas som ett inlägg i en dagspolitisk debatt – ett välfungerande rättssamhälle gynnar även den lägre arbetarklassen, som inte kan ”köpa sig trygghet” på samma sätt som de högre segmenten, det så kallade 6F-samarbetet, inom LO-kollektivet.

Och ja, vi behöver en välfärd som kan ägna sig åt att släcka bränder – både fysiska och metaforiska – i socioekonomiskt utsatta områden. Men om den nuvarande utvecklingen inte ska bli det nya normala måste civilsamhället kliva fram och, med egeninsamlade medel, bryta ny mark där det offentliga nu drar sig undan.

I söndags firades ljusets gudstjänst. En påminnelse om hur Josef och Maria, när de bar fram Jesusbarnet i templet, manifesterade Guds trofasthet och kärlek. Ett tecken till dem där och då om hur Guds löften blir det ljus som tränger igenom världens mörker.

Så hur kan våra församlingar idag förvalta detta ljus i en mörk tid? Hur bringar vi själva tröst till den som har ett nattsvart bröst?

Uppsalapastorn Robert Wirehags har berättat om hur hans församling fått döpa flera personer ur den gängkriminella miljön. Han, liksom flera av sina kollegor, vittnar om en ny ungdomsgeneration som i allmänhet inte känner till något annat än kriser, klimathot och pandemier. För den som dessutom växer upp i utanförskapsområden säger Wirehag: ”De känner ju inte till något annat än den här kriminella livsstilen, men när församlingen förmedlar hopp om att det finns en annan morgondag, så börjar det hända saker även i dessa grabbars liv.”

Frånvaron av hopp tycks vara gemensam för samtliga arbetarklassgrabbar som radikaliseras – oavsett om det sker genom gängkriminalitet, islamism eller högernationalism. Det trygga och säkra folkhemmet tycks vara borta, och det är vi som lever här och nu som avgör vad som kommer efter det.

Det är ofta en omöjlig uppgift att spekulera i alternativa verkligheter, men vem vet? Hade tisdagens vansinnesdåd kunnat förhindras om gärningsmannen haft människor i sin närhet som talade hopp in i hans liv?

För en medelklassrörelse som vår är detta en utmaning, men min övertygelse är att samfunden måste prioritera denna fråga inför framtiden. Hur kan vi bli bättre på att nå och tala hopp in i trasproletariatet? Kanske i gemenskaper där vi kan vara öppna och ärliga med våra känslor, livsbetingelser och egenheter, även när de är fula och direkt äckliga.

Allt för ofta har jag mött en frikyrkokultur där putsade fasader och ytor varit en paradgren. En sådan församling skrämmer bort mina arbetarklassvänner. Den kulturen drar, till skillnad från Jesus, inte människor till sig.

Min bön blir därför att samfunden tar dessa tankar till sina hjärtan och begrundar det.