Skolskjutningen blottar vår sårbarhet – och vårt ansvar

Visserligen har Sverige och svenska skolor drabbats tidigare av terrordåd. Men i dessa dagar berörs hela vårt land av en förvirrad individs brutala skjutning, som dödade tio oskyldiga och skytten själv, på Risbergska skolan i Örebro. Få händelser har påverkat Sverige lika djupt. Arbetsplatser, skolor, regeringen, riksdagen samt kommuner och företag höll en tyst minut den 11 februari. Flaggor vajade på halv stång efter den grymma skjutningen. Frågorna hopar sig. Hade våldsdådet kunnat stoppas? Och i så fall hur? 

Sverige blir sig knappast likt igen. Som USA:s 11 september-attentat får nu Sverige ett 4 februari.

Det tog flera timmar innan svenska folket förstod omfattningen. Det började med förvirring, rädsla, svårigheter att överblicka. Sedan gick händelseförloppet successivt upp för människor runt om i landet. I dagsläget vet vi inte det verkliga motivet. Kanske utredningar ska kunna fastslå det. 

Händelsen kommer länge att väcka frågor. Förhoppningen är att våra skolor, våra kommuner, kommer att vara förutseende. Det blir aldrig möjligt att förutse en vettvillings handlingsmönster. Men en sak är säker. Vi blir alla medvetna om hur oerhört sårbart ett land är, trots all övervakning, teknologi och andra sätt att stärka människornas säkerhet i samhället.

Varken de som fanns i skolbyggnaden eller de som följde den stegvisa rapporteringen, kunde inse omfattningen förrän många timmar senare.

Sverige som nation har satts på prov. Landets säkerhet har prövats hårt. Förutom allt lidande som drabbat anhöriga till de dödade och skadade, har många frågor väckts. Samtidigt har vi fått se många exempel på heroiska insatser av polis, räddningstjänst, skolpersonal, sjukvårdsanställda, kyrkor och socialtjänst. Många hjältar fanns i berömvärd samverkan.

Medan kanske åtskilliga av oss i våra tankar har varit upptagna med internationella, politiska skeenden efter presidentvalet i USA, Rysslands fortsatta anfallskrig mot Ukraina, svältkatastrofer och epidemier i Afrika och många andra orosmoln, slår sataniska krafter till då vi minst anar det. Vi blir så överraskade, omskakade.

Och även om Sverige inte blir sig likt, även om vi försöker hårdbevaka våra skolor, får vi inte glömma att bakom de mörka molnen finns en silverkant, ett hopp. För hoppet får inte kvävas och dö. Vi måste tankemässigt, och i handling, kroka arm med varandra som medborgare. 

Kan det vidriga som skett väcka oss till större medvetenhet, empati och befrielse från osunda irrbloss i tiden? Kanske det hemska leder oss att i ögonhöjd möta barn som är rädda, vuxna som står där med obesvarade frågor? Förhoppningsvis kan det som skakat oss leda till ett nytt fokus, där vi verkligen börjar fråga: Vad är riktigt grundläggande och viktigt? Hur kan vi, mitt bland alla mörka moln, söka och sträva efter ljuset? 

Fatta beslut att minska vår självupptagenhet, våga vara mer medvetna och försöka se varandra i ögonen. Våga fråga hur grannen, yrkeskollegan, klasskamraten mår, och sträck ut en hand till stöd, tröst och engagemang. Om så sker, kan något hoppfullt komma ur detta fasansfulla.

Nu behövs eftertanke, rådslag, goda beslut för att stärka tryggheten, vaksamheten. Rädslan och mörkret får inte segra. Låt oss tro och hoppas det.