Rickard Lundgren: Korset kan besegra revolvern

Tusentals såg under 1970- och 1980-talet filmen ”Korset och stiletten”. Evangelisten David Wilkerson lämnade i slutet av 1950-talet sin församling på landsbygden, för han hade sådan nöd för de våldsamma gängen i Brooklyn. Korsets kraft besegrade den ondskefulla och mordiska stilettkniven som de olika gängen använde. Gängledaren Nicky Cruz blev i stället en världsevangelist. Bara Jesus kan utföra sådana saker. Men Gud hade också möjligheten att använda Wilkerson utifrån hans nöd, kärlek, lydnad och stora frimodighet. 

Brooklyns tillstånd på 1950-talet är dagens situation i Sverige. Istället för stiletter är det revolvrar, automatvapen och sprängladdningar som dödar skoningslöst. Frågorna är så många hos oss alla: Hur kunde lilla rosa-skimrande Sverige med Saltkråkan och Pippi plötsligt bli ett gangsterland? Hur kan 13–15-åringar vara beväpnade mördare i likhet med barnsoldater i andra världs­delars gerillaarméer? 

Säkerhetsväsendet är helt upptaget med detta och frågar forskare om varför det skjuts mer i Sverige än i jämförelse med till exempel Tyskland och Danmark. Kriminolog Sven Granath pekar på en rad orsaker: årtionden av försummat brottsförebyggande arbete i de utsatta stadsdelsområdena; mobiltelefonernas nya möjligheter med snabb global gruppkommunikation och snabb överföring av pengar; den ökade tillgången på vapen som smugglats in i just Sverige efter Balkankrigen. Men som främsta orsak anger han de ökade klassklyftorna mellan fattig och rik och att majoriteten av föräldrarna till dessa unga kriminella inte har lyckats etablera sig i samhället. Deras föräldraskap blir diffust och svagt. Barnen befinner sig i ett tillstånd av obeskrivlig rotlöshet. Deras skolgång påverkas också, och framför allt tonårspojkarnas skolresultat har sjunkit katastrofalt efter pandemin. 

Kan korset som besegrade stiletten på 1950-talet även besegra revolvern i Sverige 2024? Jo … men Gud arbetar genom männi­skor och använder sig av våra böner och vår kärlek. 

I just det avgörande och kritiska mötet när två rivaliserande och tungt beväpnade gäng hade fyllt kyrkan där David Wilkerson predikade, satt de och bara hånlog mot förkunnaren. De busvisslade och fingrade på sina stiletter, redo att förvandla den lilla kyrkan till ett blodbad. Wilkerson avslutade sin predikan med att viska: ”Helig Ande, ta över nu.” 14-åriga Mary Arguinzoni gick då fram inför Brooklyns mest fruktade mördare och började sjunga: ”No one ever cared for me like Jesus.” Det blev helt tyst och stilla i salen och Nicky Cruz var den förste som gick fram för att ta emot Jesus. Han la sina knivar, knogjärn och cigaretter framför Marys vita små skor för att aldrig mer använda dem igen. Mary lät Gud fylla även henne med nöd.

2004 besökte evangelist Wilkerson Sverige och frambar då ett skakande budskap om hur ljum kristenheten är: Det finns ingen som böjer knä och med bönens kraft bryter ner dessa fästen. Det finns inga tårar, det finns ingen smärta, för ni är så toleranta. Den helige Ande säger: Detta är apati och receptet mot apati är nöd. Men det vill ni inte höra. Ni vill inte gråta. Om ni ville ha väckelse skulle bönemötet vara det mest besökta mötet. Apatin är församlingens synd i Sverige.

Man förlamas lätt av nyhetsflödet som ständigt meddelar om nya skjutningar och offer. Men det är inte en så fullständigt ogripbar situation som det kanske verkar. Det handlar om ungefär 1 500 personer. Hälften av dessa finns i Stockholmsregionen, uppdelade på ett 30-tal nätverk. Det är dessa enskilda ungdomar som behöver få möta Jesus. Precis som Nicky Cruz gjorde på 1950-talet och som Sebastian Stakset gjorde 2016. Det är detta vi måste börja ropa till Gud om i våra böner.