Josephine Sundqvist:
Vi har en unik roll i DR Kongo

Det har gått cirka fem, sex veckor sedan rebellgruppen M23 med rötter i Rwanda gick in i gränsstaden Goma i regionen Nordkivu, i DR Kongo. För tre, fyra veckor sedan tog de även staden Bukavu i Sydkivu, där Panzisjukhuset och dr Denis Mukwege arbetar mot sexuellt våld. FN rapporterar om mer än 80 000 människor på flykt, bland annat till närliggande Burundi, och runt 900 våldtäktsoffer, cirka 60 per dag.

Tidigt på plats

En av de första internationella hjälporganisationer som kunde bistå människor i Goma var den svenska biståndsorganisationen Läkarmissionen, som har sitt landkontor för DR Kongo i Goma och sedan tidigare haft personal på plats på Kyesherosjukhuset, som man driver tillsammans med huvudmannen för sjukhuset, pingstsamfundet CEPAC.

Läkarmissionens generalsekreterare, Josephine Sundqvist, har själv växt upp i DR Kongo, och bara en vecka efter att M23 gått in i Goma mötte hon och samtalade med sjukhusets officiella representant, Banyene Bolere, vid gränskontrollen in till Goma. 

– När vi på Läkarmissionen ser att det är attacker på gång aktiverar vi vår krishantering, som leds av Andreas Zetterlund, och det hade vi gjort även innan M23 intog Goma, berättar Josephine Sundqvist. 

Hörde skott utanför fönstret

– När M23 med stöd från Rwanda gick in i Goma hade elektriciteten varit utslagen i tre dygn, så vi var beredda på maktövertagandet. Krishanteringen innebär bland annat att vi har digitala möten var tredje timme. Om internet slås ut använder vi satellittelefoner. 

– När det smällde och de tog flygplatsen på kvällen, då visade det sig att en av våra anställda bodde i en del av Goma där det blev väldigt mycket skjutningar och konfrontationer. Det var något jag själv blev vittne till under ett av våra möten – de sköt utanför fönstret medan vi samtalade. 

– På Läkarmissionen lever vi med det här. Vi jobbar i svåra konflikter och fragila stater som Sudan, Sydsudan, Somalia, Tchad och Niger, och tyvärr är den här typen av kriser något som vi möter återkommande. Men för mig som har min uppväxt i Kongo och östra Afrika, som har varit där så mycket och känner personalen på Kyseherosjukhuset, visst blir det för mig starkare utifrån närhetsprincipen, även om det inte var oväntat.

Väntad men brutal verklighet

– Vi har undrat när M23 tar över, men vi har inte tänkt: Kommer de att ta över? Vi har sett det som en tidsfråga, fortsätter hon och talar om att M23 ändå är relativt väl-organiserade.

– Här begränsades våldet mot civila till viss del. I vissa övertaganden är det väldigt många civila som förlorar livet, men nu var det framför allt personer inom den kongolesiska armén och de andra rebellgrupperna som drabbades, även om också vanliga oskyldiga tyvärr har mist livet i Goma och även i Bukavu.

Josephine Sundqvist bestämde sig tidigt för att åka till Rwandas gräns i närheten av Goma, för att där möta Läkarmissionens lokala personal och officiella sjukhus-representant, Banyene Bolere, som också representerar pingströrelsen CEPAC i Nordkivu, huvudman för Kyesherosjukhuset.

– Vi skulle planera en ganska stor respons för över en miljon kronor, så delvis av organisatoriska och finansiella skäl behövde jag åka ner och hjälpa till med att förhandla kring avtal för vår humanitära respons. Jag ville också visa solidaritet med vår egen personal och våra lokala partners och kyrkonätverk i Goma, berättar hon.

– Jag är där i soluppgången, klockan sex på morgonen, och så ska Banyene gå över gränsen. Gränsvakterna frågar honom: ”Varför ska du in i Rwanda? Vad ska du där och göra?” med vapen riktade mot honom. Då säger Banyene: ”Jag ska be, vi ska ha ett bönemöte.”

– De släpper in honom i Rwanda och när vi möts står de beväpnade gränsvakterna och alla som finns där och ser på. ”Nu måste vi be, nu tittar alla på oss”, säger Banyene till mig. Om man ska prata om en ögonblicksbild som påverkar hela ens liv för att förstå vad en humanitär kris innebär, vad det är som händer när man låter sig beröras – för mig är det ett sådant ögonblick, fortsätter Sundqvist. 

Vad sade Banyene Bolere? Hur beskrev han situationen?

– Han beskrev en väldigt desperat situation. Allt fattades på sjukhuset – filtar, mat, mediciner. Det var väldigt många kvinnor och barn som hade kommit dit, också många överlevare av sexuellt våld. Och de har omfattande personalbrist vid sjuk- huset.

– Jag hade med mig Läkarmissionens landchef för DR Kongo, Bruno Kitoko, och vi satte oss ned och förhandlade om en humanitär respons utifrån de behov som Banyene beskrev. Han var helt desperat, och det kom också fram hur uttröttad han var.

Allt står på spel

– När man är ledare både inom hälsovård och kyrka i en kris, då är det dygnet runt som gäller. Det kommer människor till Banyenes hus, det kommer människor till sjukhuset. Folk har blivit skjutna, kvinnor har våldtagits, det är en enorm press att vara ledare i en sådan situation. Du ska kunna ha både tro, resurser och mod.

– Det här är något vi måste prata mer om, inte minst i krisens Kongo: ledarskap i humanitära kriser och ledarskap i kyrkan. Å ena sidan har kyrkan en enorm unik roll att spela: att vara först på plats, först att hjälpa människor. 

– Å andra sidan medför detta en enorm psykologisk press. Vi måste som internationell partner jobba mer att stärka ledarskapets resiliens (motståndskraft och förmåga att återhämta sig), ledarskapsfrågor, gränsdragning och integritet. Hur orkar man över tid då många kriser idag är utdragna?

– Det är klart att du kan orka köra dygnet runt i tio dagar, men förr eller senare bryter du ihop, fysiskt, psykiskt eller både och. Då måste man jobba med första hjälpen-insatser på ett psykologiskt plan. Hur kan man stärka ledare i kyrkan? Ofta sätts mycket av hoppet till ledare i kyrkan och andra trosbaserade aktörer på sådana platser där kyrkan är den enda riktigt omfattande civila strukturen, fortsätter Josephine Sundqvist.

Du talar om att M23 är välorganiserade och riktar sig i första hand mot andra militära grupper, men är det så att andra rebellgrupper ”passar på” i oroligheterna? Jag tänker på en händelse häromveckan då 70 gisslantagna hittades halshuggna i en kyrka efter att ha kidnappats av en islamistisk grupp?

– Den händelsen var fruktansvärd, den går knappt att beskriva. Jag tror att du tänker på Islamic State Central Africa Province, och det finns flera liknande islamistiska grupperingar i framför allt Nordkivu, svarar hon.

– Men jag skulle säga att det är precis som du beskriver det. Grundkonflikten är, som jag uppfattar det, att närmare en miljon från Interahamwe gick in i östra Kongo 1994, vilket medförde stor rädsla och instabilitet. Ur detta föddes M23.

– På en mer strukturell nivå är det rebellgruppernas kamp om att få kontroll över de rika mineraltillgångarna som driver konflikten vidare. Det finns ett intresse av att ha det här kaoset med rebellgrupperna för det möjliggör illegal handel med minera-ler.

– Nyckeln är egentligen både att lösa försoningsprocessen mellan Kongo och Rwanda och de här folkgrupperna, och parallellt att skapa ordning och reda i handeln med mineraler. Så länge handeln är illegal och det inte finns ordning och reda, då finns också väldigt mycket resurser i omlopp som också kan finansiera de här striderna.

Är fred i DR Kongo möjlig? Vad tror du?

– Jag har tro för hållbar fred i Kongo, jag tror inte att man kan ha det här jobbet om man inte bär på ett genuint hopp och en stark fredsvision. Annars orkar man inte jobba så mycket och så hårt, säger Josephine Sundqvist. 

– Men det handlar också om den unga generationen. Väldigt många killar har varit barnsoldater, och där måste man storsatsa på läskunnighet och utbildning. Så länge unga killar är obildade, inte kan läsa och skriva, så länge finns det bristande social trygghet och en grogrund för destruktiv maskulinet.

– Vi på Läkarmissionen har också lanserat ett pilotprojekt för att registrera nyfödda digitalt. Mammor får registrera sig och när de föder sina barn registreras dessa. På det sättet får de nationella födelsebevis, de kommer in i digitala vaccinationsscheman och kan därmed komma in i utbildningssystem och ha en tydlig identitet. Registreringen möjliggör även kartläggning av det sexuella våldet, data som idag är bristande.

Större drivkraft hos unga

– Jag och vi på Läkarmissionen har stor tilltro till digitaliseringens möjligheter, för Kongo är väldigt öppna för att hoppa över flera steg i utvecklingen och driva lösningar inom digital transformation och innovation. Där ser jag mycket optimism.

– Sedan ser jag optimism i den unga generationen. De bär på både starka visioner och genuin kunskap, och de besitter starka nätverk med kontakter i den afrikanska diasporan, bland dem som har flytt exempelvis till västvärlden. 

– Den unga generationen är mer global, de ser andra möjliga framtidsnarrativ. Inte bara genom att fly från Kongo till Europa, utan de ser möjligheterna i och vikten av utbildning, forskning, digitalisering och innovationer. De ser att en annan värld är möjlig.

Sveriges roll och engagemang 

Josephine Sundqvist berättar bland annat om projektet ”EU behöver förortens röst” som Läkarmissionen driver tillsammans med EU-kommissionen, Kista och Botkyrka Folkhögskola i Järva och Botkyrka utanför Stockholm. Under tre år har de bland annat besökt Europaparlamentet i Bryssel för att tala om situationen i afrikanska länder som DR Kongo, Sudan, Somalia och så vidare.

– Vi ser att Sverige har en unik roll att spela baserat på vår historia. Vi behöver ta ansvar i den situation som nu råder i DR Kongo. Vi behöver skicka sekonderad personal från Sverige, vi behöver bidra med finansiering – både svenska skattepengar och insamlade pengar.

– Vi behöver visa engagemang och solidaritet och sprida information om denna bortglömda konflikt också bland alla som har bekanta i regionen. Det finns flera i den afrikanska diasporan än man tror i Sverige – människor med släktrelationer i konflikterna, människor med väldigt mycket kunskap och expertis.

– I och med att många konflikter grundar sig i spänningar mellan religiösa grupper, mellan stammar och identiteter, då upplever många i diasporan att de blir diskvalificerade för att de inte är neutrala.

– Men inte heller vi svenskar är neutrala, alla bär på egenintressen, fördomar och föreställningar. Jag tror dock att det finns mycket kraft, jag har sett den kraften – också hos kongolesiska vänner som besöker våra våra partnerkyrkor, säger Josephine Sundqvist.