”Jag längtar efter en äppelträdsrevolution”

I år dignar äppelträden av frukt. Äppelblommorna fyllde synfältet i maj – och jag slogs av hur olika blommorna ser ut för olika sorter: rosa, vita, större och mindre blommor. Och några månader senare går jag en mjuk augustimorgon och gallrar bland de unga äpplena (kom äntligen ihåg det i år) och plockar nedfallna kart som hamnar på komposten. En gren var så tung att trädet riskerade att förstöras, då blev det en plötslig beskärning mitt i säsongen. Trädet såg lättat ut efteråt, liksom sträckte på sig. Det är helt enkelt ett härligt äppelår bland mina närmast hundraåriga Sävstaholm, Åkerö, Signe Tillisch och Husmodern. 

Kontrasten mot förra året är stor – då fanns inte en blomma på träden. Inte en enda. Jag kom på mig själv i maj att undra när blomningen skulle börja men upptäckte att det inte fanns några blomknoppar det året.

En fundering i ett kortsiktigt perspektiv kan ju bli: är äppelträdet onödigt om det inte bär någon frukt alls ett år? Ska man hugga ner det? Handlar trädets värde om skönhet i maj eller antal äpplen under hösten? Eller finns det andra värden i trädets egen gestalt?

Faktum är att äppelträd orkar ge en massa frukt ett år för att sedan oftast vila sig året efter och hämta ny kraft. Det finns en rytm och en långsiktighet inbyggd i äppelträd där värdet av trädet handlar om så mycket mer än det man kan äta.

Träden ger inte bara frukt utan är otroligt viktiga, bara där de står, för trivseln, djurlivet och för att stoppa vindens framfart. Frukten är viktig men inte avgörande. Ett av mina träd, ett Signe Tillisch med en stor gammal ymp av Renetter, har en tjock gren som nu är helt död. Kanske kan man vid första anblick tänka att grenen ska bort: men istället har jag planterat en starkväxande klätterros som kommer fylla trädet med skönhet framöver. När hela trädet har dött kommer det leva vidare som stöd för rosen.

Mitt första arbete efter studenten var i Bergianska botaniska trädgården i Stockholm. Som trädgårdsassistent fick jag hjälpa trädgårdsmästaren att ställa i ordning den genbank av äppelträd som fanns där. Alla Åkeröträd härstammar direkt från samma första Åkeröträd genom ympning, även mitt. Och därför måste man säkerställa att sorter lever vidare genom att odla träd som älskats i generationer i en genbank. Vi möttes av en överväxt plats där gräs och ogräs tog all näring från träden som inte beskurits på flera år. Efter flera veckors hårt arbete lämnade vi den med prydliga fyrkanter med öppen jord under varje träd, som beskurits på ett sätt som främjar fruktsättning. Nu hade träden goda förutsättningar för god tillväxt och frukt framöver.

Och tankarna löper … Hur ser vi på varandra i Guds församling? 

De år när livets hårdhet drabbar mig extra hårt och jag bara orkar existera utan att ha möjlighet att bidra med något – finns det utrymme för mig att vila då?

Kanske har jag gett ut mig alltför mycket i arbetet och behöver ett år av vila för att hämta hem mig själv – finns det acceptans för detta?

Åren då frukten flödar ur mitt liv och allt ser ut att vara på topp – finns uppmuntran för nya idéer och generositet utan avundsjuka, som skapar utrymme för detta?

Kanske behövs beskärning för att mitt livs träd ska kunna bära frukt på bästa sätt – finns det kärlek, nåd och sanning i lika stora mått som kan vägleda mig till det som jag behöver lämna bakom mig?

Livets ogräs har kanske tagit över marken vid min rot och tar all näring från mig – finns det någon som kan hjälpa mig att röja kring platsen där jag står, gödsla och vattna så att förutsättningarna blir bättre för frukt?

Hur kan vi arbeta för att församlingen ska bli den plats där det finns utrymme för alla att befinna sig där man är, där vi hjälper till att skapa förutsättningar för tillväxt och en stor generositet och ödmjukhet för Guds, den stora trädgårdsmästarens, eget verk i varje människa? Detta längtar jag efter och arbetar för i min församling. Kalla det gärna en äppelträdsrevolution!