Friden från barndomen lever kvar

Livets värde fanns inte i det vi gjorde utan i den fantastiska person som Gud har skapat oss till.

Anneli Persson, sjuksköterska på Africa Mercy

Ibland kan jag bli lite nostalgisk och det hände när jag besökte min barndomsgård. Vi tänker oss ofta tillbaka när vi återvänder till viktiga platser och stunder där kära personer gjorde oss gott. Där vardagen blev en skola och undervisade oss om livet. Dessa platser har format oss till dem vi är idag och de vi mötte har gjort oss starkare. 

Min speciella plats är en fridfull gård i Västerbotten längs Rickleån där jag växte upp, Laxbacken. Här startade min farmor och farfar sin familj och fick jobba hårt för att ha mat för dagen. 

Min farfar lärde mig som ung att slipa lien vid slipstenen, och det var viktigt hur man slipade. Man skulle inte veva för fort eller för sakta, och bladet skulle ha en speciell vinkel. Han hade alltid några projekt på gång då han ville slipa själv, men han berömde oss alltid för hur bra vi var på att veva och vi gjorde vårt bästa för att veva i samma takt. Det bästa med denna lilla kurs var att vi alltid fick en tablettask när allt var över. Det kändes som om det var en evighet, men jobbet skulle helt enkelt göras. 

Här var platsen som lärde mig om livet, om enkelheten och om att Guds frid är större än allt vi äger. Jag fick se att Gud skulle förse med det vi behövde och det kändes som att vi inte saknade någonting.

Vi fick bära in vatten till huset, och på kvällarna stod vi ute på ”husbron” och borstade tänderna och vi tävlade om att spotta ut tandkrämen så långt vi kunde, rakt ut i gräset. 

Vi plockade bär i skogen, odlade potatis för vinterns behov och konserverade all skörd innan vintern. Det var mycket jobb för mina föräldrar, men vilken skatt vi ägde. Det var här vi renoverade allt som var trasigt. 

När pappa skulle ut med traktorn följde jag gärna med, vi satt trångt och delade sätet och han visade mig hur man skulle köra. Det var då som jag lärde mig att ha tålamod att köra tallriksharven själv som tolvåring och sitta i en traktor och köra runt och runt i flera timmar. 

Jag följde med min far vid ett tillfälle då vi skulle slänga ris på traktorsläpet efter en gallring. Plötsligt började det ösregna, men då tog vi fram fikasäcken och vi satt i godan ro vid sidan av vagnen under riset och fikade medan regnet öste ner. 

När jag var 13 år började jag köra bil på skogsvägarna utmed vårt hus, och vid ett tillfälle sa pappa att jag kunde köra hela familjen när vi skulle ut till blåbärsskogen. 

Jag snickrade ett långt bord med gårdens grova plank från vår skog som pappa huggit. Det kom från timmer som sågats upp på en såg i närheten. Många kom på besök, bjudna och spontana gäster. Runt detta långa bord hade vi ofta god gemenskap med familj och vänner och många måltider delades i solskenet. 

Jag minns nästan bara de soliga dagarna på denna plats, det var så fridfullt och ljust och livets värde fanns inte i det vi gjorde utan i den fantastiska person som Gud har skapat oss till. Min farmor var expert på att berömma oss och det fanns inga krav från föräldrar, det som var viktigt var att vi skulle känna oss älskade, att Guds kärlek och frid skulle omsluta oss i livet och vissheten om att han skulle förse med allt som vi behöver. 

Samma frid som jag växte upp med bär jag med mig än idag, det var det viktigaste som jag tog med mig från den platsen. Guds frid finns på platser där människor har bett och prisat Gud, och den känslan följer också med mig, och det blir så mycket lättare att möta andra platser i livet.