Ta vara på den kristna musikens rötter

Svar till Sune Olofson: Musikalisk mångfald offras för ensidig lovsång (18/7).

Lewi Pethrus insåg sångens och musikens stora betydelse. Han knöt tidigt till sig duktiga sångare och musiker som Einar Ekberg och Karl-Erik Svedlund. Efter dem följer en lång rad som betytt mycket för både Filadelfia i Stockholm, hela pingströrelsen, andra kyrkor och stora delar av svenska folket.

Idag finns det inte färre duktiga kristna musiker, men får de plats i kyrkan?

När jag arbetade tillsammans med vår dåvarande församlingsföreståndare, Karl-Erik Heinerborg, som också förstod det viktiga med sången och musiken uttryckte han sig så här vid ett tillfälle: ”Sången är evangeliet i dess skönaste form”. 

Jag kallades och flyttade med min familj till Stockholm 1974 för att bland annat starta en musikskola i församlingens regi, allt för att erbjuda ungdomar och andra att utvecklas inom musikens område. Församlingen beslöt att inreda vindsvåningen i Rörstrands Slott och göra den till musikvåning. Där blev det en större övningssal med flygel, tre mindre rum med pianon för övning och lektionstimmar. Jag fick en egen musikexpedition. Vi gav undervisning i en rad ämnen som piano, gitarr, sång, trä och bleckblås mm.

Så småningom hade vi 300 elever i veckan och en rad professionella lärare. Detta gav förstås resultat efter hand och verksamheten växte nästan explosionsartat, vilket mynnade ut i alla Barnkörerna, kören Voice, Offensivkören, Elevorkester med mera. 

Filadelfias kör och orkester samt IBRA-kören med Lennart Jernestrand, Blåsorkestern med Birger Burman, samt den utomordentlige solisten Göran Stenlund fanns redan på plats och tillhörde Filadelfias anställda personal.

Det största projektet vi gjorde var ”Den Levande Sjungande Julgranen” med ett par hundra sjungande, agerande barn och ungdomar, framstående musiker och ljudtekniker, och med lika många aktiva bakom scenen för att allt skulle fungera.

Min hustru Gun-Britt, som var musikproducent på Dagenhuset, var idégivare och producent för detta projekt, och tillsammans med många andra duktiga medarbetare genomförde vi denna föreställning.

Varje adventsperiod under många år hade vi drygt 25 000 besökare i Filadelfiakyrkan under dessa tre veckor. Programmet erbjöds även till skolklasser i Storstockholm. Under tre adventsfredagar hade vi på en dag tre föreställningar med ca 4 500 skolbarn som köade i långa led utanför kyrkan för att komma in. Där togs varje klass emot av en värd från kyrkan. För allmänheten visade vi två föreställningar på lördagen och en på söndagen, tillsammans 8-9000 besökare i veckan.

I skolföreställningarna hade vi den stora äran att ha självaste kronprinsessan Victoria med vid något tillfälle.

Hela busslaster från olika delar av Sverige kom och lyssnade, och förstås många stockholmare som sällan eller aldrig brukade gå i kyrkan. Nu fick de uppleva julens budskap om hur världens Frälsare kom till vår jord. Programmet avslutades med att alla medverkande sjöng: ”Ära, ja, ära till Gud i höjden, och fred på jorden”. Lovsång eller?

Med stor ödmjukhet vågar jag nog påstå att detta kanske var en av församlingens största satsningar genom tiderna. Jag är så tacksam för att jag fick vara med om detta.

Nedmonteringen och ensidigheten av musikutbudet i ganska många kyrkor idag gör att jag kan uppleva en viss sorg och undra vart vi är på väg? Ska det vara så, även om tiderna förändras? Det tycks vara som att ganska många inte känner sig hemma i gudstjänsten längre och istället söker sig till andra sammanhang.

Lovsång är inget nytt, den har alltid funnits men har förändrats genom tiderna. Stora delar av Psaltaren i Bibeln, Änglasången på julnatten, Gloria in excelsis Deo. Den gregorianska sången. Den klassiska musiken. Olika kulturers lovsång.

Vilken rikedom vi har att ta vara på. Mångfalden, vår historia och våra rötter är utomordentligt viktiga. Nedmontering av något värdefullt låter inte bra.

Ensidighet blir tröttande i längden. Liksom allt annat behövs det alltid ständig förnyelse och förkovran, men utan rötterna faller trädet så småningom. Låt oss ta fasta på detta så att vi undviker ensidighet, tar vara på god och villig kompetens, vilket kommer att förena och göra oss starkare i alla generationer. 

En portion generositet, vårdande av arv, miljö och kultur är av största vikt och betydelse.