Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Filadelfia i Stockholm, där min fru och jag är medlemmar sedan 2013, står inför viktiga val och beslut. Ett sådant är vem som ska efterträda Niklas Piensoho som föreståndare.
I dagarna arbetar en rekryteringsgrupp med församlingens kravprofil på efterträdaren. Kravprofilen ska presenteras för medlemmarna vid ett extra årsmöte den 8 oktober.
Stefan Swärd, som jag lärde känna redan på 1970-talet då vi var medlemmar i Aspnäskyrkan i Järfälla, har här lämnat viktiga synpunkter i debattartikeln ”Överväg Andreas Nielsen och återuppliva väckelsearvet” den 25 september.
Hans huvudbudskap är att Filadelfia måste bestämma sig vilken församling vi vill vara och föreslår en återfärd till församlingens rötter; en församling med fokus på Andens verk, en tydlig bibeltro, ett starkt socialt engagemang, efterträdaren till Piensoho bör ha en bred förankring inom Pingst och inte minst bör församlingen och den nye föreståndaren återuppliva väckelsearvet.
Jag gläds av den analysen.
Men då bör man veta att väldigt mycket har hänt under Niklas Piensohos tid. En stark förflyttning har ägt rum utan djupare analyser och beslut i församlingen.
Stefan Swärd har rätt i att Filadelfia Stockholm har förlorat sin ledande position i Pingströrelsen. Medlemsantalet har halverats under säg 25 år, nu nere i cirka 3 500, antalet förortsförsamlingar har minskat från 25 till fyra, antalet utsända missionärer har minskat till en familj verksam i Afrika. Filadelfias rika sång och musiktradition är helt utplånad, Segertoner har kastats på skräphögen, inga läsarsånger sjungs, inga körer, inga orkestrar, antalet gudstjänstfirare på söndagarna uppgår till 300–600, inga väckelsemöten med tydlig förkunnelse om synd och omvändelse och sång och musik med berättande inbjudande sånger.
I den enda offentliga gudstjänsten på söndagarna är det en och samma lovsångskör som inleder och avslutar mötet. Dess repertoar är något ensidig. Gudstjänsterna är identiska till sin karaktär och formas utifrån ett tekniskt körschema.
Filadelfia har förändrats från en traditionell pingstkyrka till en allmännelig frikyrka. Många medlemmar överraskades av biträdande föreståndaren Clas Newmans analys i boken ”Pingströrelsens ecklesiologi i förändring”.
Filadelfia har förändrats från en traditionell pingstkyrka till en allmännelig frikyrka.
Sune Olofson
I Pontus Tunhavs kapitel ”Är du med i pingstkyrkan?” slår Newman fast att medlemskapet är flytande i Filadelfia, det räcker att ”vara med” och utvecklas andligt i gemenskapen, syndakatalogen är avskaffad, församlingstukt och uteslutning tillämpas inte längre och ”gränsbevakningen är avslutad”. Det räcker att vara barndöpt för att bli medlem i den ”baptistiska församlingen” Filadelfia.
Något kritiskt internt samtal i församlingen om denna påtagliga förändring har knappast ägt rum, det handlar snarare om en utdragen process under Piensoho med små steg i taget. Röster i ledarskapet hävdar att läget i Filadelfia är skört. Församlingsledningen vid sidan av Piensoho är tyst och tillbakadragen.
Men det bör sägas att mycket är föredömligt och uppmuntrande. Filadelfia har ett välbesökt barn- och ungdomsarbete. I söndags döptes 21 ungdomar efter församlingens konfirmationsundervisning. Det var gripande att se alla dessa unga människor på tröskeln till livet i huvudstaden stiga ned i dopet och uppstå till en ny identitet i Jesus Kristus.
I förorten Akalla bedrivs en uppskattad verksamhet för barn och ungdom i samarbete med Kaggeholms folkhögskola. Det är en fröjd att läsa missionärerna Susanne och Bengt Klingbergs rapporter från arbetet i Burundi, Tanzania, Kenya och längs hela Swahilikusten. Hur många vet att de 15 pingstförsamlingarna i Burundi, många av dem föddes under svenska pingstmissionärers arbete i landet, har cirka 1,5 miljoner medlemmar? Niklas Piensoho har på plats lagt ned mycken tid på undervisning i andligt ledarskap för afrikanska pastorer.
Många frivilliga krafter i Filadelfia får verksamheten att fungera, till exempel ljud- och ljustekniker i samband med gudstjänster och Filadelfia Online, musiker och sångare, serveringspersonal och runt den uppskattade mötesplatsen för äldre på tisdagar. Mycket mer är positivt och uppskattat, inte att förglömma Piensohos predikningar.
Stefan Swärd föreslår ett närmande till Hillsong, som 2011 blev välkomnad av Pingst FFS, som församling i Pingströrelsen. Den tidigare FFS-ledaren Daniel Alm har påpekat att Filadelfia i Stockholm inte längre är den största pingstförsamlingen, utan att den rollen nu innehas av Hillsong. Men Hillsong har varken medlemsmatrikel eller rösträtt för medlemmarna, vilket gör att antalet ”medlemmar” eller sympatisörer är något svårbedömt.
Pingstvänner i allmänhet vet lite om Hillsong och undrar om det är klokt att Filadelfia samordnar sig med en omdiskuterad pingströrelse från Australien dit även pengar ska överföras.
Det sannolika är att ett fördjupat samarbete med Hillsong inom Filadelfias lokaler leder till att Hillsong, med uppskattningsvis 6 500 ”medlemmar”, blir dominerande och att Pingsts flaggskepp Filadelfia marginaliseras ännu mer. Hillsongs övertagande av pingstförsamlingen Gilead i Göteborg är inte ett gott vittnesbörd.
Hillsongs övertagande av pingstförsamlingen Gilead i Göteborg är inte ett gott vittnesbörd.
Sune Olofson
Bättre är det nog, som Stefan Swärd föreslår, att fördjupa samarbetet med övriga pingstförsamlingar i Stockholm och kanske överväga samgåenden om det visar sig nödvändigt för Filadelfias överlevnad.
Ett står klart; Filadelfia behöver reformeras, andligt och strukturellt. I grunden är det en andlig fråga som borde beröra och engagera oss medlemmar på djupet.