En muslim kan på sin höjd bli Allahs tjänare – inte hans barn

Ekumenik och religionsdialog har länge varit viktiga inslag i kyrkans värld. I ekumeniken möts troende från olika kyrkor med en gemensam bekännelse till Gud som treenig och Jesus som sann Gud och sann människa, för samtal och samarbete. I religionsdialogen möts människor av olika religiös bekännelse. Även om det rör sig om två olika typer av möten, kan båda bidra till att räta ut frågetecken och undanröja fördomar. Skillnader klargörs, likheter synliggörs och det blir lättare att ta varandras anspråk på allvar och föra konstruktiva samtal. När det gäller ekumeniken synliggörs också den kristna enhet som Jesus bad om i Johannes 17.

Inför 2025 planeras därför det stora Ekumeniska året, dels för att fira att det gått 100 år sedan det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925, dels för att det är 1 700 år sedan det första kyrkomötet i Nicea år 325. Det finns mycket gott i detta.

Ända sedan den ekumeniska rörelsens framväxt under 1900-talet har Jesu bön i Johannes 17 varit en viktig utgångspunkt, ofta sammanfattad med ordet enhet – ett tema som återkommer flera gånger i texten (vers 12, 21, 22). Detta är både centralt och viktigt, men det räcker inte för att sammanfatta textens hela innehåll. Jesus talar inte om en enhet baserad på urskillningslös acceptans eller enbart en känslomässig upplevelse av samhörighet. Vår konsensuskultur är inte heller per automatik ett uttryck för den enhet som Jesus bad om. Minst lika viktig är nämligen Jesu betoning på sanning.

I Jesu överprästerliga bön ser vi att han lyfter tre olika förbönsämnen. Bönen om att lärjungarna ska vara ett (1) är bara en del av ett större sammanhang. Jesus ber också om att lärjungarna ska bevaras i Gud (2) och beskyddas från det onda (vers 11 och 15), samt att de ska helgas i sanningen (3), en sanning som enligt Herren själv finns i Ordet (vers 17 och 19).

Jesus tydliggör att Guds ord, som han förmedlat, utgör grunden för lärjungarnas tro: ”Orden du gav mig har jag gett dem, de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du har sänt mig” (vers 8). Jesu lärjungar kännetecknas därför av att de bevarat Guds ord (vers 6).

Dessa tre perspektiv – att bli ett, att bevaras i Gud och att helgas i sanningen – hänger tätt ihop i Johannes 17. Jesus ser till lärjungarnas hela situation och ber till Gud att han ska bevara dem i sitt namn, ”så att de blir ett” (vers 11). Enheten är alltid ett resultat av att kristna bevaras i Gud.

Vill vi ta Jesu bön på allvar, kan vi därför inte ignorera ett perspektiv på bekostnad av ett annat. En längtan efter enhet utan en lidelse för sanning och rätt skulle vara lika förödande som en passion för sanningen utan att erkänna vikten av gemenskap och samhörighet i Kristus. En enhetssträvan som bortser från Skriftens sanning kommer alltid till korta.

Dessa kompletterande perspektiv saknas ofta när kristen enhet diskuteras. Ibland lyfts behovet av en bred ekumenisk vision för Sveriges kristna, ofta med hänvisning till Jesu tal om att världen skall få liv (Joh 6). Men man framhäver ofta vikten av samhörighet och tonar ner det som skaver i det kristna sanningsanspråket, gärna med brandtal om att minska polariseringen mellan kristna. Detta trots att löftet om att världen skall leva (Joh 6:51) är insatt i Jesu starkt polariserande tal om att han är det levande brödet, och att utan honom finns ingen frälsning.

När teologen John Stott, författare till Lausannedeklarationen, deltog i Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968, ett betydande år för den ekumeniska rörelsen, välkomnade han mötets betoning på kampen mot orättvisor, fattigdom och hunger. Men han beklagade också bristen på motsvarande engagemang för ”de miljoner människors andliga hunger som kommer att gå förlorade utan Kristus”. Stott fick starkt stöd från mötets afrikanska delegater. Denna ensidighet kan också finnas bland dem som enbart betonar evangelisation på bekostnad av socialt engagemang. Evangeliet utmanar oss alla och har varit stötande i alla tider.

Detta leder oss till frågan om religionsdialog, där vi på senare tid har sett en förskjutning från att fokusera på tydliga skillnader till att peka på likheter och tona ner sanningsanspråken och det unika med Kristus. Nyligen, vid ett interreligiöst möte i Singapore, betonade påven Franciskus vikten av samtal mellan religioner men hävdade vidare att alla religioner är vägar till Gud: ”De är som olika språk för att nå Gud, men Gud är Gud för alla.” Påven, som mött mycket kritik efter detta uttalande, fortsatte: ”Eftersom Gud är Gud för alla, är vi alla Guds barn.”

Detta är naturligtvis sant om man syftar på att alla människor är skapade till Guds avbild. Men i Nya testamentet syftar uttrycket ”Guds barn” på vår status genom vår relation till Gud genom hans Son Jesus Kristus. Johannes skriver i inledningen till sitt evangelium: ”Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn” (Joh 1:12). Påvens uttalande tar heller inte hänsyn till de faktiska sanningsanspråken inom andra religioner. För det första utgår påven från en personlig Gud, vilket hinduer och buddhister avvisar. För det andra är tanken på att människor kan bli Guds barn unik för den kristna tron. En muslim kan på sin höjd bli Allahs tjänare, inte hans barn. Inom islam har Gud 99 namn, men ”Fader” är inte ett av dem.

Liknande resonemang fördes nyligen fram av biskop emeritus Åke Bonnier i en debattartikel i Dagen, där han menade att alla människor är ”syskon som har samma Gud” men med ”olika förståelser av den ende Guden”. Det är dock att blunda för faktiska skillnader och motsägande påståenden om vem Gud är. Olika religioner ger olika svar på frågan om Jesu identitet. Alla kan inte ha rätt samtidigt. I sin slutreplik hävdade Bonnier felaktigt att muslimer erkänner att Jesus ”naturligtvis har dött”. Men enligt islam dog inte Jesus på korset. I stället skapade Gud förvirring och lät någon annan korsfästas (sura 4:157-158). Nya testamentets och Koranens skildringar kan inte båda vara sanna.

Vad händer med evangeliet om kallelsen till människor från andra religioner att omvända sig till Jesus enbart ses som en av många förståelser av den ende Guden? Då reduceras Jesus till en av många gudsuppenbarelser, och i slutändan blir det våra gärningar – inte Jesu korsdöd – som avgör vår frälsning.

Som Lausannedeklarationen, som vi i SEA utgår ifrån, och som i år firar 50 år, säger: ”Det är en skymf mot Kristus och evangeliet, varje form av synkretism och dialog som skulle innebära att Kristus talar på ett likvärdigt sätt genom alla religioner och ideologier. Jesus Kristus, som är den enda gudsmänniskan och som gav sig själv som den enda lösen för syndare, är den ende medlaren mellan Gud och människan. Det finns inget annat namn genom vilket vi kan bli frälsta.”