Tystnaden skrämmer mig mest

Ur led är tiden. Att inte döma eller diskriminera någon utifrån kön, hudfärg, ålder eller sällskap har tidigare varit synonymt med antirasism. Idag ser och hör vi dock hur de som påstår sig vara antirasister oreserverat stöder islamister med en nazistisk ideologi. 

När Palestinaaktivister häromdagen kastade tomater på vår utrikesminister inne i riksdagens kammare passerades ytterligare en gräns som få trodde var möjlig. Det är så mycket hat och brist på logik. För demokratin och medmänskligheten är det dags att markera att det är nog nu.

I vårt Sverige tvingas judar dölja sin judiska identitet. Detta trots att religionsfriheten – att ensam eller tillsammans med andra få utöva sin religion – är den enda av de positiva opinionsfriheterna som inte får begränsas genom lag (2 kap. 20§ RF). Denna frihet att tänka, mötas och uttrycka åsikter är central och oerhört viktig i ett fritt land. Men, det är på samma sätt grundläggande att denna frihet inte används för att förtrycka andra individer eller grupper. 

Jag är djupt oroad av utvecklingen som vi ser i Sverige. Men kanske är det nog ändå tystnaden från ivriga debattörer, som normalt inte kan avhålla sig från att kommentera det mesta, som skrämmer mig mer än skränandet från islamister och deras medlöpare.

Under mina år som präst/herde tog jag varje år med mig konfirmanderna till Auschwitz/Birkenau (ett år till Bergen-Belsen). Det kostade församlingen en hel del pengar, men jag var och är övertygad om det kloka i att prioritera dessa resor. Syftet var att visa på vad som händer när vi delar upp oss i ett ”vi” och ”dem”. När andra anses vara mindre värda. Med resan blev det inte bara ord eller teori. Jag har alltid hävdat, och hävdar än starkare idag, att vi måste slå vakt om den kristna människosynen: alla människors lika, unika och okränkbara värde.

Den 7 oktober var årsdagen för det urskillningslösa mördandet, utfört av terrororganisationen Hamas, på oskyldiga barn, kvinnor och män i Israel. Chocken hann inte lägga sig innan vi uppmärksammades på att anhängare till terroristerna firade detta mördande på svenska gator och torg. Sedan dess har antisemitism vrålats ut ogenerat, och ett stort antal svenskar, inte sällan vänsteraktivister, har anslutit trots att de definierar sig som antirasister. ”Inga fascister på våra gator” ropar de taktmässigt samtidigt som de ställer sig på den islamistiska terrororganisationen Hamas sida – i vars stadgar det slås fast att ”judarna måste utrotas” (artikel 7)!

Tystnad är inte ett alternativ om vi vill slå vakt om exempelvis medmänsklighet. Det kan vara värt att påminna oss om filosofen Karl Poppers bok ”Det öppna samhället och dess fiender” från 1945. Där beskriver han det som kommit att kallas för toleransparadoxen, det vill säga: att tolerera intolerans leder till intolerans. Den vidriga antisemitismen måste därför mötas öppet, tydligt och utan kompromisser. Det är inte dialogpoliser, fiffiga armband eller kurser i svensk värdegrund som är svaret. 

Sverige ska ha nolltolerans mot hatbrott. Detta ska vara supertydligt för alla som kommer till vårt land. Därför har jag vädjat till regeringen om att alla de som inte är svenska medborgare och som ger uttryck för antisemitism utvisas omedelbart. Det är nog nu.