Mattias Källs konstverk fångar ett års koldioxidutsläpp

Det är nionde gången som konstbiennalen Open Art arrangeras under sommaren i centrala Örebro, och konstprojektet – som anordnas vartannat år – har gjort staden uppmärksammad långt utanför Sveriges gränser. Många svenska och utländska turister kommer endast för att se Open Art på plats.

– Det är i år dryga 40-talet konstnärer från hela världen som deltar med olika verk i biennalen. De flesta jobbar då storskaligt och utomhus, berättar konstnären och grafikern Mattias Käll, en av utställarna. 

– I och med att konsten är utomhus och i stadsmiljö, i centrum av Örebro, är det något man bara stöter på, på ett annat sätt än när man måste ta sig in i en konsthall eller ett galleri, där man måste vara lite mer aktiv i att söka sig till konsten, fortsätter han och talar om hur kommun och företagare satsar mycket pengar i biennalen, att Open Art verkligen är något som örebroarna har tagit till sig. 

En utmaning

– Mycket av mitt arbete handlar om människans relation till naturen och hur vi påverkar vår omgivning. Då är koldioxiden ett problem, en utmaning för oss, att vi genom förbränning av fossila bränslen har förändrat klimatet.

– Man talar om att skogen kan hjälpa oss, att skogen kan fun-gera som en kolsänka och att materialet trä binder kol genom fotosyntesen – och jag ville ta reda på hur. Eftersom vi svenskar överkonsumerar ligger vi kanske på tio ton koldioxid per person och år.

– Jag har gjort 365 kuber där var och en kapslar in en dags koldioxid för medelsvensken. Varje kub är cirka 36 kubikdecimeter av återbrukat trä, och dessa 365 kuber står uppställda på Stortorget i centrala Örebro.

Skolelever hjälpte till

– Jag har fått hjälp av elever på två konstskolor, annars vet jag inte hur jag skulle fått ihop det. Det skulle vara bra om vi inte skapade så stora utsläpp. Då skulle jag inte behöva jobba så mycket, fortsätter han med ett leende.

Mattias Käll berättar också om den video som visas i Nikolai kyrka alldeles intill torget, där han berättar om processen och bär runt på kuberna i skogen ”för att pröva och känna hur tunga de är”. Till sist sätter han också eld på en kub.

Kyrkorummet slår an någonting i Mattias. ”Här blickar man bortom sig själv. Det är fint”. förklarar han och talar om en process under flera år där han brottats med sin egen tro.

Vad har du fått för reaktioner på dina träkuber?

– Folk tycker att det är vackert, att det är stort. Att det är tankeväckande, berättar Mattias Käll.

– Man ser att det är ett stort jobb bakom det hela, och sedan får man reflektera över hur mycket trä som behövs, och man kan sedan i sin tur spinna vidare på hur vi jobbar med svenskt skogsbruk och om det är ett hållbart sätt att bruka skogen när det behövs så mycket trä för att kapsla in vårt avtryck.

Varför jobbar du på det här sättet? Vad är grunden?

– Jag tycker väldigt mycket om att vistas i naturen själv, och jag ser att vi är helt beroende av de naturliga systemen som finns runt omkring oss, svarar han. 

– Jag vill inte påverka jorden negativt genom mitt sätt att leva. Jag vill lära mig och försöka förstå vad vi gör för fel eftersom jorden inte mår så bra idag. Jag tar någon sak i taget och försöker läsa på och förstå. Sedan gör jag konstprojekt av det hela.

Jag vet att du tidigare hade ett projekt där du samlade på skräp?

– Jag samlade all förpackningsplast som ett genomsnittligt hushåll gör av med under ett helt år. Det släpade jag ut i naturen och fotograferade, säger han. 

– Det är samma sak där – jag ville förstå problematiken med plasten, vad som händer när den krockar med naturens naturliga system. Den här gången var det dags att försöka förstå lite vad som händer med koldioxiden när det krockar och vad naturen kan hjälpa oss med kring koldioxid.

Vad siktar du på att göra i framtiden?

– Jag håller just nu på att arbeta med ett projekt kring klimatförändringarna och klimatzonerna, som varje år förskjuts fyra kilometer norrut. Där arbetar jag med ett fotoprojekt och vill också skapa ett antal fotvandringar. Jag vill inbjuda människor att vandra med mig och fundera på vad som händer när klimatzonerna förskjuts de här fyra kilometrarna norrut, berättar Mattias Käll till sist.